magstar

Sitter och skriver lite och lyssnar, som så många gånger förr, på Antony & the Johnsons. Jag har ända sedan första gången jag hörde Antony Hegarty varit förtrollad av hans röst. Jag vill skratta och gråta samtidigt. Hur kan något vara så otroligt vackert bland allt "det fula" man hör? Han har något alldeles speciellt.

När han sjunger "Divine", "The crying light" och "Hope there´s someone" får jag gåshud ända in under pungen. Dit där solen aldrig lyser.

Det är en bra röst han går omkring med, den där Antony.