magstar

När jag var i tonåren så var Nike och Adidas i en svacka, dvs inte så hett. Heter man dessutom som jag gör så var "Lejon", ännu mer, the shit och jag önskade mig inget hellre än ett par läckra Lejondojor med kardborreknäppning. Efter många om och men så fick jag ett par som någon bekant hade växt ur. Han var ett par år äldre så det var skosnören istället för kardborre. Katastrof! Det kändes som kopior. De var helfel. Mamma och pappa försökte med att det var häftigare med skosnören, att kardborre bara var för småbarn. Men jag visste bättre. Som vanligt.

Fröken frågade oss hur vi trodde att framtiden skulle se ut, och jag minns att många trodde att vi skulle kunna bo på månen och sånt. Jag minns att jag sa att alla nog skulle ha skor med kardborre. Det var ju helfräckt och så praktiskt om man jämförde med de där jobbiga skosnörena. Världens bästa uppfinnig liksom.

Efter ett par år försvann kardborregrejen lika snabbt som den kommit och min världsbild omkullkastades. Jag undrar än idag vad som hände. För nu känns kardborreknäppning ungefär lika avslägset som ett fungerande högerknä på en medelålders radioman.