magstar

För en tid sedan var det någon som frågade vad som hänt med Frank, min underbara lilla Bostonterrier. Ja, sanningen är inte helt behaglig.

Efter 8 år som en lugn soffhund med främsta intresse att vara snäll, äta, ligga i solen och ev leka med gummileksaker, så har han sakta förändrats. Det började med att han aldrig lät mig vara ifred. Så snart som jag ex lade ner min trötta kropp i soffan och slöt mina ögon så var han där och släppte sin små salivkladdiga gummigrejer i mitt ansikte. Gömde jag leksakerna så krafsade han med sin små tassar på den kind som var närmast, alternativt slickade lite diskret på min näsa eller bet i mina tår. Steget efter det bestod i att han bet sönder en kudde och spred ullen från kuddens innandöme över en stor del av vårt gemensamma boende. Han har aldrig, jag säger aldrig, bitit sönder en endaste grej (förutom gummileksaker) under hela sin levnad.

Det om detta... Härom veckan då jag kom hem från jobbet var han borta. På golvet i sovrummet låg en bok om katastrofer. I den stunden drog jag i slutsatser eller hittade samband med försvinnandet. Jag sökte febrilt efter den lilla fnysnäsan på alla platser jag kunde tänka mig, men ingen Frank. Han var spårlöst borta. Han lämnade inte ens en lapp på köksbordet.

Igår kom det tillslut ett foto inramlandes genom brevinkastet. Budskapet var kort och konsist: Fuck you! Jag räddar liv numer!



Tack Frank. Jag slipper iaf leva i ovisshet.