magstar

Det finns låtar och så finns det låtar. Fattar ni?
Jag har varit kär i många låtar. De har varit sommarförälskelser.
Vi har umgåtts ljusa, ljumma sommarnätter. Vi har skrattat och supit oss
fulla på billiga vita viner, men också delat på goda, svalkande, drinkar.
Vi har dansat. Vi har gråtit. Tillsammans.

Men sen är sommaren över och kärleken svalnar, eller typ bleknar i samma takt som solbrännan.
Man tackar för sig med en axelryckning.
När man möts nere på gatan, eller på promenaden med hunden, i sin iPod ett halvår senare så slås man av "varför?". Varför tyckte man det var så speciellt med dem den där sommaren?
Nu är de ju mest... Ganska påfrestande, tjatiga, jobbiga.

Men sen finns det låtar. Låtarna man aldrig lämnar. Låtarna man inte vill lämna.
Som man aldrig kommer över. Som alltid står sig.
Som man återvänder till gång på gång.
Äkta kärlek. Vänskap.

Jag har en hel hög..