magstar

Jag är osäker på vad som är bäst.

Har bl.a umgåtts en del med Elis, 4 år, i helgen. Han är en ganska blyg liten kille som inte vågat närma sig "onkel Magstar" under de första åren av sitt liv, trots idoga försök av undertecknad.

Nu har det vänt och jag är skeptisk!
Visst, jag gillar ungar, men någon lekfarbror har jag aldrig varit. Jag kan berätta historier och läsa sagor, men att leka är liksom inte min grej. Elis tycker, som jag redan antytt, att jag helt plötsligt är en ganska kul snubbe. Alla andra i omgivningen blev på något vis osynliga, men mig har han sett lite väl tydligt. Ambitionen är att vi ska boxas och brottas. Hela tiden.

Det brukar heta att "målet är ingenting, vägen är allt". Jag inser nu att "vägen" var min strävan att få Elis att tycka om mig, nu när det är uppnått (=målet) så betyder det inte så mycket. Jag känner mig trött, lite frustrerad och inte ett dugg leksugen. Farbror vill ha lugn och ro.