magstar

Igår kväll var jag på Bishops och drack mig en smula berusad på öl . Inte för att jag gillar det, men för att det var det som fanns att tillgå, typ. När jag skulle gå på toa var det kö så jag ställde mig lydigt sist i ledet. Framför mig stod två tjejer i 25-årsåldern som började växla några ord. Plötsligt tjöt den ena högljutt "Men guuuuuud, hur stor är chansen liksom? Jag har också gått på Hedbergska.". Sedan ropade hon på sin killkompis som också hade gått på Hedbergska. Plötsligt var de tre. Alla var förundrade. Världen är sååå liten.

Alltså. Jag vet inte. Med tanke på att det är en av stans största gymnasieskolor så borde väl ödeskänslan inte vara så otroligt överväldigande kan jag tycka. Det är ju inte riktigt som att man råkat bosätta sig i ett litet zigenarsamhälle någonstans i Azerbajdzjanska obygden och plötsligt springer på en gammal klasskompis. Då hade jag kunnat hålla med om att det hela skulle ha verkat en aning ödesmättat. Men det är klart. Alla är olika och vem är jag att döma?

Killen bjöd frikostigt in den nya tjejen och hennes kille att höja en bägare i goda vänners lag med resten av deras sällskap. Det var verkligen fint att de hittade varandra i den Sundsvallska höstacken till krogliv. Gemenskapen, den fina gemenskapen. Inget som går av för hackor precis. Fyllevänner är bland det finaste som finns. Jajamensan.