magstar

Idag gick jag in i 5:e rummet, sovrummet längst in.
Det är inte varje dag jag går in dit längre.

Sängen, den blå soffan, fåtöljen... Allt ekande tomt.

Tände en lampa, tände en till.
Tittade mig omkring, smakade på luften.
Förnimmelser av hans närvaro hänger kvar, men
tystnaden, och det faktum att rummet är ganska städat,
talar om motsatsen. Han är inte där...

Faan också.
Jag släcker lamporna, går ut och stänger dörren.

Jag trodde sedan tidigare att jag visste vad saknad är.
Det gjorde jag inte.
Trodde jag skulle vänja mig.
Det gjorde jag inte heller.

Tycker lite synd om mig själv. Ska det vara såhär?
Måste barn bli stora? Jo, så är det ju...

Släpper neggotankarna och inser hur lycklig jag är som har
en son med egen kraft och vilja, med ambitioner, med livslust.
Jag är priviligerad.
Men har likförbannat ett tomt rum. Det 5:e rummet.