Definition lycklig
Jag är är den första att erkänna att jag kan verka manodepressiv emellanåt.
Något jag verkligen inte tror att jag är, men jag är inte svart eller vit, lycklig eller olycklig, det är bara det att det finns en väldigt stor gråskala där allting samsas.
Jag har insett att jag är, som man brukar säga, lycklig i stunden. Jag är lycklig med min familj, vid matbordet med goda vänner. Jag är lycklig på fester där min sociala sida får blomstra, eller när jag jobbar med sådant jag tycker är kul. Men tiden däremellan känns liksom så... Typ tom. Det är som om all min energi går åt till de stunderna och sedan finns inget över till de vanliga vardagsstunderna.
Min första fråga på det nya året blir därför: Hur vet man om man är lycklig?
Jag har flyttat, delvis för att jag saknade en känsla av tillhörighet. Jag tänkte att det där tomrummet i magen skulle försvinna när jag hamnade någonstans där jag kan känna att jag "hör hemma". Jag fick tag på en schysst lägenhet där jag naturligtvis hoppades hitta det som kan kallas för "något eget", mitt eget. Målsökaren var inställd på att fånga in känslan av att "här, här hör jag hemma".
Missförstå mig inte. Det är ljuvligt att vara så nära dom jag vet tycker om mig. Men om jag inte riktigt vet vem jag är, vad jag vill, vart jag ska, känner de mig då? Eller känner de mig i stunden? Kan man känna någon annat än för stunden? Jag bara undrar...
Jag trodde att man skulle veta vad som var rätt när man nått mogen ålder. Jag trodde jag skulle ha hittat den där killen som jag vill leva med vid det här laget. Jag har också trott att jag måste hitta mig själv innan jag kan hitta honom. Men tänk om jag aldrig hittar mig? Eller har jag redan hittat mig själv utan att veta om det? Finns det en defination på vem jag är? Om jag inte vet, vilket jag inte verkar göra, vad händer då?
Det finns många saker jag skulle göra i en perfekt värld, men nu lever jag i den här, som iofs är helt ok. Och i den här världen har jag lån att betala, ett jobb att gå till och vänner som förväntar sig att jag svarar när dom ringer istället för att ligga på soffan med mobilen på ljudlös.
Jag vill inte verka deppig eller svart (för det är jag inte) , men är det såhär det ska vara? Is this it? Dvs att leva är att vara lycklig i stunden och det andra, det andra är bara transportsträcka däremellan?
Jag bara undrar lite stillsamt.
Något jag verkligen inte tror att jag är, men jag är inte svart eller vit, lycklig eller olycklig, det är bara det att det finns en väldigt stor gråskala där allting samsas.
Jag har insett att jag är, som man brukar säga, lycklig i stunden. Jag är lycklig med min familj, vid matbordet med goda vänner. Jag är lycklig på fester där min sociala sida får blomstra, eller när jag jobbar med sådant jag tycker är kul. Men tiden däremellan känns liksom så... Typ tom. Det är som om all min energi går åt till de stunderna och sedan finns inget över till de vanliga vardagsstunderna.
Min första fråga på det nya året blir därför: Hur vet man om man är lycklig?
Jag har flyttat, delvis för att jag saknade en känsla av tillhörighet. Jag tänkte att det där tomrummet i magen skulle försvinna när jag hamnade någonstans där jag kan känna att jag "hör hemma". Jag fick tag på en schysst lägenhet där jag naturligtvis hoppades hitta det som kan kallas för "något eget", mitt eget. Målsökaren var inställd på att fånga in känslan av att "här, här hör jag hemma".
Missförstå mig inte. Det är ljuvligt att vara så nära dom jag vet tycker om mig. Men om jag inte riktigt vet vem jag är, vad jag vill, vart jag ska, känner de mig då? Eller känner de mig i stunden? Kan man känna någon annat än för stunden? Jag bara undrar...
Jag trodde att man skulle veta vad som var rätt när man nått mogen ålder. Jag trodde jag skulle ha hittat den där killen som jag vill leva med vid det här laget. Jag har också trott att jag måste hitta mig själv innan jag kan hitta honom. Men tänk om jag aldrig hittar mig? Eller har jag redan hittat mig själv utan att veta om det? Finns det en defination på vem jag är? Om jag inte vet, vilket jag inte verkar göra, vad händer då?
Det finns många saker jag skulle göra i en perfekt värld, men nu lever jag i den här, som iofs är helt ok. Och i den här världen har jag lån att betala, ett jobb att gå till och vänner som förväntar sig att jag svarar när dom ringer istället för att ligga på soffan med mobilen på ljudlös.
Jag vill inte verka deppig eller svart (för det är jag inte) , men är det såhär det ska vara? Is this it? Dvs att leva är att vara lycklig i stunden och det andra, det andra är bara transportsträcka däremellan?
Jag bara undrar lite stillsamt.
Kommentarer
Postat av: Therése
"Jakten på lyckan"...aktuellt både på svt.se och livet.nu, vet du.
Jag tror att du vet att väldigt många delar dina känslor. Jag gör det. Det är förmodligen dags att klassa de här känslorna av ofullständighet (finns kanske inte något som heter så) som vår tids stora folksjukdom. Vi lever livet så som man tror att det borde levas. Vi läser i tidningar, ser på tv och scannar av internet för själv har man fan ingen aning vad man vill. Och det är ju helt bananas. Alla dessa valmöjligheter; hela världen är allas smörgåsbord där det ska plockas och väljas det bästa överallt hela tiden, gör oss små människor med egentligen helt basala och ickekomplicerade behov kollriga.
Trackback
