Välj, för bövelen!

Jag träffar nån. Efter ett tag tycker jag att det vi har ihop är speciellt. Men jag undrar förstås. Tänk om det bara är jag som tycker att vi har något speciellt. Han kanske inte tycker det alls. Han VERKAR tycka att det är speciellt, men kan ju aldrig veta. Så hur mycket kan jag visa att jag gillar honom. Skicka fler sms än vad han gör är ju förstås helt jävla otänkbart. Samma sak med mail. Och telefonsamtal.

Så hade jag tänkt börja detta inlägg. För jag vet att det är sådana reglerna är. Och den romantiska regelboken fnyser man inte åt. Men det går inte. Jag kan inte. Jag är inte sån. Ibland önskar jag det. Eller nej, det gör jag inte alls. Fan. Ännu en lögn.

Jag är killen som går på nån sorts inbillad magkänsla. Tuta-och-kör-killen. Take it or leave it. Ni vill ha hantverkaren, den tysta snickaren som utan ett ord sveper undan fötterna på er. Lycka till.

Jag vill förstås också svepa undan fötterna. Men jag kan inte snickra. Istället får jag röra mig i hantverkardrömmens bakvatten. Försöka komma på saker ingen annan gjort för dig tidigare. Vad sägs om en utflykt på den snöfyllda balkongen när det regnar, eller en banan på ditt skrivbord när du kommer till jobbet. Få dig att skratta. Självklart vet jag att jag inte får ta i för mycket. Jag är inte helt jävla grön. Jag håller mig på behörigt avstånd. Du anar aldrig att du har mig som i en ask. Jag vill att du också ska vara osäker. För när du förstår att du inte har nåt att oroa dig för så blir glädjen så mycket starkare. Ditt leende mer äkta.

Överraska är allt jag kan.
Men vill du ha snickaren hittar du honom i Gula Sidorna.
Leta under Luftslott.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0