magstar

Det här med one-night-stands alltså. Det har ju blivit ett gäng.
Ibland är det så bra på så många sätt, men tomhetskänslan dagarna efteråt tredubblas. När man, som jag, är van att lägga sig ensam är det inga problem. En tisdag, onsdag, eller vilken vardag som helst, så är det så tryggt och skönt att krypa ner i sängen (eller kanske soffan), läsa lite och somna. Men när det har varit en annan kropp där och huden har fått smak på känslan av någon annans värme blir det plötsligt så påtagligt ensamt, trots att jag uppskattar ensamheten.

Plötsligt blir jag så medveten om att det inte finns någon annan där. Att jag inte kan komma hem efter jobbet och gosa in mig i någons armar, att jag inte har någon som jag får hångla med när jag vill, och hur mycket jag vill. Att det inte finns nån axel att somna på, någon att skeda med.

Det är nästan så att jag funderar på om det är värt det goda när det är det här som kommer efter.