magstar

Som den timide farbror jag är så sitter jag vid mitt köksbord iklädd en grå munkjacka. Jag försöker. På olika vis. Som det svenska medelklassoffer jag är så glider jag omkring i mina munkjackor, urtvättade jeans och känner mej hyfsat tuff. Det är förstås en illusion. Inte ens den solblekta kalufsen gör mig cool. Allt handlar om lånade attribut. Jag försöker dölja att jag är pojken som aldrig växte upp. Den gossen vill man ju inte visa upp bland folk. Därför är jag sådär som jag förväntas vara.



Vidöppna blå ögon, mörkblå polotröja, beige manchesterjacka och glugg mellan framtänderna skulle nog inte göra sig så bra i varken barer eller anställningsintervjuer.
Istället går jag runt och låtsas vara vuxen, vilket jag iofs är, men ändå inte. Jag fortsätter med pjäsen som generationer före mig spelat på samma vis. Jag tittar på konst, dricker drinkar och betalar räkningar som vilken man som helst. Men varje gång jag går förbi en spegel, eller skyltfönster, så är det sexåringen som genom mina ögon tittar på den vuxne mannens reflektion. "Det spelar ingen roll vad du klär dig i eller hur du klipper ditt hår eller låter skägget växa. Så länge vi är överens om att du är jag, och jag är du, så lovar jag att inte avslöja dig. Men den dag du tror att du är mannen i spegeln är det jag som börjar kasta klossar, det ska du ha jävligt klart för dig", säger han och vänder sig om. Kvar står en vuxen man i munkjacka, urtvättade jeans och solblekt hår och känner sej naken. Än en gång.