Det bara slog mig...

Jävlar. I. Mig.

Satan. I. Gatan.

Jag har vuxit i kostymen. Den som alltid varit för stor och obekväm.

Nu känns den nästan lite trång.

 

Plötsligt står jag där, fortfarande en pojke i en mans förklädnad, men ändå.

Ändå. I alla fall.

Det går en man omkring i mina skor.

Och han mår ganska bra. Han är jag.

Ja, tänk hur det kan bli.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0