Svansjön
Varför ska man om man är lat (som jag) skriva massa ord och berätta något när någon annan redan skrivit det jag tänkt skriva? Man gör inte det. Man stjäl kopierar. Jag fick biljetter till föreställningen av en kamrat som är dansare i ensemblen Norrdans. Det som en annan kamrat, Lena Sjödin-Roman, skrev gäller även för mig. Såhär skriver Lena:
Vill bara ödmjukt berätta att jag blivit bergtagen av Scenkonstbolagets Svansjön.
Så. Bra. Det. Var.
I brist på relevant recensionsspråk innehållande korrekta balettord, teateruttryck och musikaliska utgjutelser kommer här en betraktelse från hjärtat:
Shit, vad händer? Musiken omvandlar min kropp till en vinterruggig svan. Min högsta önskan nu är att få dansa med ett badkar. Alternativt ligga i ett och antingen 1. lojt hänga ut ett ben eller 2. sensuellt linda mina armar runt varandra och sträcka dem mot himlen. Åh vad snyggt det skulle kännas. Åh vad snyggt det är med människor mot vita kakelplattor.
När trollkarlen i första akten ålar in över golvet är han faktiskt bortom ord. Han finns inte fast han syns. Dansen materialiserar magins väsen. Närvaro, tänker jag. Alltmedan prinsen snackar med sig själv i olika varianter. Som på Twitter.
Flörtiga flöjttoner och geniala fioler får alla på scenen att bara svepa sina steg i en lustiger dans. Ja, det är ju balett det här. Svarta svanen gör entré och förändrar allt. En utmanande läckerbit som får alla prinsarna att tappa vettet. Ligga? Tror det va.
Åh vad häftigt det är. Tjajkovskijs musik leder sedan handlingen rakt in i ett slut som är så långt från Disney man kan komma. Jag får göra konstgjord andning på mig själv för att orka klappa så mycket som den här föreställningen är värd. En gång till. Jag vill se en gång till.
