magstar

Jag vill vara kär. På riktigt. Jag vill känna den där bubblande känslan som gör en så jävla glad. Jag vill älska att vara varje sekund med någon utan att bli uttråkad. Att ta i honom och inte kunna få nog. Det var ett tag sedan. Ett bra tag sedan. Ingen kan klandra mig för att inte ha försökt. Ibland tror jag att jag är immun, att all riktig kärlek i mig brändes bort för evigt, att fel person blev mottagare av "mitt bästa".

Jag och min kompis Tomas satt i bilen häromdagen. Vi var på väg till ett möte i Umeå. Han skickade ett sms i tre punkter till sin fru. 1. Jag blir sen ikväll 2. Mjölken är slut 3. Jag älskar dig. Det kanske låter banalt, men det var något som brast i mig, eller iaf något som gjorde mig ledsen. Jag tänkte: Fan, vad längesedan det var jag sa, eller skrev, orden "Jag älskar dig" till någon (som inte är min son) och menade det. På allvar. Seriöst.

Jag trivs med mitt liv. Jag mår bra som singel. Jag tänker inte ens på att jag är ensam.
Men plötsligt, där i bilen, så blev det uppenbart. Det var längesedan jag älskade någon.

Men du får väl lägga manken till, Magstar! Blir du inte uppvaktad?
Jo, det händer. Men blir jag uppvaktad av någon som jag inte kan få nog av?

Nope, inte då!

Istället sjukt snygga, men ack så tråkiga killar utan nåt jag vill ha. Som vill ha saker av mig jag inte kan, eller vill, erbjuda.

Alltså: Jag vill vara kär. Punkt.