magstar

Idag var jag med om nåt man inte är med om varje dag.

Efter avslutat arbetspass i stugan (gräsklippning) så åkte jag hemåt, tog en dusch och gick ut på stan. Efter en stunds shoppande träffade jag en kamrat och vi hamnade på ett av stadens fik. Nät vi satt där kom det in en man. En till synes ganska vanlig svensk man. Fast inte helt vanlig. Det som skiljde honom ur mängden var att han såg ut som en slags hybrid mellan en hyfsat ung Saddam Hussein och Tom Selleck för sisådär 15 år sedan. Och då pratar jag i högst positiva ordalag. Missförstå mig inte.

Mannen ställde sig vid en disk en bit bort och såg magnifik ut på ett mycket ödmjukt sätt. Han verkade nästan omedveten om sin gåva, trots att han praktiskt taget skyltade med sin pjäs, sin doning, sin dräpare. Vi snackar världsmästarmaterial. Utan tvekan. Vojvoj.

Jag kände mig stolt över att få dela lokal en liten stund med en man som var så mycket man. Jag hann även tänka; hoppas att han har vett att värdera sin tillgång, för utan den är han ingenting. Iallafall inget mer än en ganska trashig typ i beige skinnjacka med alldeles för korta ärmar. Nu var han istället en tuff lirare med kungapondus.

Jag kände mig glad för hans skull. Uppriktigt jätteglad. När han traskade iväg var jag alldeles lätt i sinnet. Sanna mina ord.

Det var mycket längesedan jag såg en sådan bjässe till mustash.