magstar

Jag ger upp. Jag erkänner. Jag har tappat närminnet.

Nånstans längs vägen så har det strulat till sig. Jag har allt som oftast inget närminne alls. 
Tack och goodbye.

Många människor säger ju samma sak. Jag är dock helt jävla otrolig. Jag kommer inte ihåg nånting. Prylar som inte ligger i fickor eller är fastklistrade på kroppen är bara att glömma. Jag skulle behöva sådana där snoddar som småbarn har där vantarna sitter fast med clips i muddarna till bävernylonoverallen. Tyvärr har jag ingen bävernylonoverall heller. 

Otaliga är dom gånger jag fått vända hemåt , på väg till jobbet, och hämta nåt jag glömt, eller åka tillbaka till affären eftersom det jag egentligen skulle ha föll in i glömskans landskap istället för i min matkorg.

Om jag ska komma ihåg att ta med mig något till jobbet måste jag ta saken jag vill ha med mig och luta den mot ytterdörren eller tejpa fast den i glasögonen (som jag också glömmer). Och jag måste göra det med en gång jag kommer på tanken. En halv minut senare kan det vara försent. 

Ett tag provade jag att lägga saker i mina skor. Självklart kommer jag till jobbet i ett par andra skor och undrar: Var det inte något jag skulle komma ihåg? Hmm. Jag kan gå från sovrummet för att hämta något i vardagsrummet. Väl där sätter jag på TVn. Jag har inget minne av att jag skulle hämta något. Det är ett under att jag lyckas med nånting längre. Jag är emellanåt sjukt disträ. 

Långtidminnet är det dock inget fel på. 
Gustav Vasa dog 1560.