magstar

Igår träffade jag en märklig skara människor. Problemet med hela gänget var att jag inte fick någon "kontroll" på dem. Jag måste erkänna att jag under en längre stund iaktog och sedan försökte analysera människorna ifråga, men misslyckades. Det var nåt som störde mig, bara lite, men ändå, nåt som retade, trots trevnad under hela kvällen. Jag har återkommande under hela dagen märkt att jag inte kunnat släppa tanken på dessa personer från igår. Nu, efter flera tankesessioner, så kom på varför jag inte riktigt förstod mig på dessa trevliga personer (de var verkligen trevliga). Svar: De verkade så befriade från humör, eller åtminstone humörsvängningar. Deras humör var liksom bra och jämnfint som en kaksmet hela tiden.

Alltså, för tydlighetens skull: Jag tyckte om dessa människor, men något saknades.

Jag kom på att jag tillsammans med dem saknade dem som inte är jämnfina. Jag har alltid trivts bäst bland människor som ifrågasätter, som inte är helt tillfreds, som nästan är lite trasiga. Fattar ni? Det stimulerar mig och min egen process. Jag attraheras av personer med spretigt intellekt, med visioner, med ett humör som kör berg- och dalbana.

Jag kom på att har saknat dem förr, dom spretiga, jobbiga. På sommaren, t.ex, har dom gömt sitt rätta jag i solbränna och jordgubbar, men allt eftersom mörkret brett ut sig har de kommit tillbaka. Nu är det mörkt.

Men det behövs en mix. Jag vet. Det har hänt att jag hamnat med människor som antingen är jämna och fina hela tiden eller ojämna jämt, och det är en väldig skillnad. Båda sorterna är svåra att bara hänga med.

Ge mig trasig.
Ge mig glädje.
Men gärna lite av varje.