magstar

Ni som är återkommande bloggbesökare, tycker ni att ni börjar känna mig? Ni kanske svarar ja, och då vill jag helst skratta och kontra, säga att ni inte fattat någonting alls. Men det går inte. Tror på något vis att ni gör det, känner mig alltså. För även om jag inte blottar hela mig så inser jag att mitt hoppande mellan, än det ena, än det andra, är jag. Bloggen är jag."Magstar" är jag. Banne mig. Så illa är det. Om ni bemödat er med att läsa hela den här, emellanåt ganska patetiska, bloggen så har ni lärt er mer om mig än någon av mina pojkvänner, kamrater, arbetskamrater osv.

Sluten är nog det epiteet jag förtjänat. Eller svårartad integritet. Med rätta. Jag är pojken som tänker för mycket. Analytikern. Killen som aldrig trott på sig själv utseendemässigt. Men som allid haft vänner, KK´s, kamrater osv. Som behövt och behöver dessa. För att, inte minst, bli bekräftad. För att just det alltid betytt så mycket. Självföraktet behöver en motpol. Och det har varit ni. Killarna. Kamraterna. Självhatet. Det allt igenom förjävliga, som ni har försökt ta ur mig. "Du är smart". "Du är rolig". "Jag älskar dig".

Och ändå sitter jag här och undrar.
Om det räcker. Om jag duger. Om min kärlek någonsin är nog.