magstar

Puh, skönt! Den gamla Magnus är tillbaka. Det förra inlägget är förstås en av mina gamla klassiska känsloyttringar. "Älska mig! Tyck synd om mig! Buhubuhu!"

Jag får det att låta värre än vad det är. Jag blåser upp mina funderingar och gör de till något de inte är. Så även om det förra inlägget är sant, så är det bara sant då jag är trött eller nyvaken, febrig, full eller besviken.

Några timmar senare, efter en dusch, en promenad och en dubbel espresso, så ser jag element av sanning, men också gigantiska element av effektsökeri. För så jäkla illa är det ju inte. Visst, jag har alltid behövt bli bekräftad, men att göra en tragedi av Norén-mått av det hela är också så typiskt mig. Det finns värre saker att sura över.

Sanna mina ord.