magstar

När jag gick ut från t-banestationen vid Fridhemsplan så sprang jag rätt in i Markus. Det tog ett par sekunder innan min hjärna kopplade. "Hej, Mangan", sa han och log med hela ansiktet. Jag log tillbaka. Det var ett tag sedan vi sågs. Det kändes bra. Vi bestämde oss för att ta en fika på Thelins. Vi pratade om allt som hänt de senaste åren. Om glädje, sorg, kärlek, jobb, mera jobb osv. Vi funderade också på varför vi glidit isär då vi alltid synkat och gillat varandra. Han verkade uppriktigt glad över min flytt till Stockholm.

Vi tar en påtår, pratar ännu mer, innan det är dax för Markus att dra vidare. Verkligen kul att ses. Tankarna snurrar i skallen.

Träffar ännu en kamrat, Tomas. Han märker att jag är tystare än vanligt. Han tar tag i mina axlar och försöker skaka liv i mig. Jag försöker komma tillbaka in i matchen, men det går inte. Jag har blivit påmind om så mycket. Om allt som var. Och allt som är. På gott och ont, mest på gott. Och det är mycket tack vare Markus.

Jag ursäktar mig och går ut för lite luft. Jag djupandas, suger in den kalla luften.
Jag känner hur jag uppskattar att vara en anonym person i detta myller av människor.
Jag går längs Fleminggatan. Jag går hem. Kungsholmen är mitt hem just nu.
Jag mår bra, men tankarna flödar. När Tomas ringt sju gånger stänger jag av telefonen.