Trampar

Ännu en vecka är snart till ända. Det är märkligt hur fort dagarna går, lyfter man inte blicken passerar det några år utan att man märker nåt annat än att kråksparkarna runt ögonen sprider sig sakta men säkert och att magen växer.

Känner en oro. Jag är livrädd för att fastna, trampar ständigt för att undvika kvicksanden. Så här står man och gör höga knälyft som en annan dåre medan resten av världen koncentrerar sig på att leva. Jag dövar oron med intryck, men blir aldrig helt nöjd.

Jag knarkar på livet, men tycker ständigt att kickarna är för svaga. Måste skärpa mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0