Jag berörs. Det är starkt.
För er som aldrig gjort det, för er som kanske inte ens har någon i er nära vänkrets som gjort det så fattar ni kanske inte grejen. Ni kanske tror att det är en mediagrej. Det är det inte.
Anja Pärson kom ut idag. Jag sov när hon pratade om sitt liv, om sin Filippa, i årspremiären av "Sommar i P1". Som tur är så kan man ju lyssna i efterhand numer. Det gjorde jag. Gör det du också.
När Anja beskriver det hon gett sig ut på, utan portar, då minns jag. Det jag gav mig ut på. Min branta backe. Då brister det en aning.
Vi träffades i hennes klädbutik. Jag minns hur benen vek sig, jag var så rädd att jag skakade, och jag pratar inte om kraschen i Whistler, detta var värre, detta blev bättre. Alla bubblor sprack. Mitt andra jag ville ut. Det var dags att möta verkligheten. Jag visste inte vad som väntade, bara att jag behövde gå dit. Jag kastar mig nu utför mitt livs brantaste backe.
Jag har inte ord, just nu, för att uttrycka alla tankar, alla minnen, hur jag blivit den jag är och hur Anja nu närmar sig den som hon är. Jag förvånas över hur starkt jag känner och reagerar. Grattis Anja. Tack. Jag önskar dig allt gott.
Kommentarer
Trackback
