magstar

Sakta tar jag mig ur sängen. Sängen som varit min reträttplats, min egen ö, min sista utpost under en tid då jobbet har hotat att äta upp mig. Det händer mycket. Många järn i elden. Folk i min närhet har bytt arbetsuppgifter eller blivit sjuka. Pressen att prestera har funnits där hela tiden. Men inte prestationsångesten. Bara vetskapen att jag måste prestera. Det är en balansakt. Till sängen har jag återvänt kväll efter kväll, morgon efter morgon och låtit den omfamna mig och vyssa mig till sömns. Renad och mindre stressad har jag sedan vaknat. Jag väcks av något. Men inte någon. Jag är ensam.

Jag kommer alltid att vara ensam.

Ensam även i tvåsamheten. Jag kommer kanske någon gång att leva parallellt med någon, och låta hans vardag vävas in i min till någon sorts enhet, men vi kommer alltid att våra två trådar i denna väv. En väv som hålls samman av kärlek och envishet, men som till slut kan tråcklas upp när man minst anar det.

För ensam är jag stark. Ensam klarar jag allt.

Vem helar mig? Du helar dig själv. Du behöver inte mig. Jag vet.
Det var så han sa, han "den senaste" då jag klargjorde att det inte funkar.
Jag har aldrig mött någon som är som du.
Så sa han. Arg, imponerad och ledsen på en och samma gång.

Jag vet inte... Visst helar jag mig själv. Det har jag alltid gjort. Jag djupdyker i mig själv och bearbetar det onda för att sedan komma upp igen som en helare människa. Jag fortsätter fundera, men jag är hel. Du klarar dig utan mig, sa han och sedan sågs vi aldrig mer.

Ensam är stark brukar det heta. Det kanske är så.

Men jag skulle hellre vara bara stark.
Och inte ensam. Trots allt.