magstar

Har tvättat hela eftermiddagen, städat bort gårdagen. Sätter mig ner, tar en paus, och tittar på en del av mina blogginlägg som har några månader, eller t o m år, på nacken. Läser mellan raderna och ser några återkommande teman. Bl.a den gamla Magstar-klassikern: Älska mig! Tyck lite synd om mig!

Jag inser, såhär efteråt, att jag ibland får vissa grejer ur historien, i känslo-& tankelivet, att låta värre än vad de är/var. Jag blåser upp mina funderingar och gör de till något de inte är. Jag upplever det så när jag läser, men vet ju inte om det så Ni uppfattar samma sak. Visst, det finns alltid starka element av sanning, men ibland också gigantiska (nåja) element av effektsökeri. För så jävla illa är det ju inte. Eller: Just då när det skrivs så är det nog så. Men visst, jag har alltid behövt bli bekräftad, men att göra en tragedi av Shakespeare-mått, som jag gjort ibland, är också ganska typiskt mig.

Det finns värre saker att sura över. Som t ex att min krånglande jävla (ursäkta kraftuttrycket) ballade ur igen. Kryckor fram och åter igen så kommer jag att bli mer sittande än gående. Börjar bli sur och arg.