magstar

I ett annat inlägg för någon dag sedan så skrev jag om min längtan efter Gotland. Det där med längtan och saknad går i perioder. Ibland gör man det, ibland inte.

Ibland saknar jag barndomen. Jag saknar inte allt givetvis, det är inte nyanslöst. Jag skulle t. ex inte vilja bli bestämd över som ett barn igen, inte vara lika försvarslös som ett barn. Men jag kan sakna den naiva delen av barndomen, när man inte hade något som helst begrepp om pengar eller tid. Den tiden när de största problemen i livet kretsade kring hur jag skulle lyckas få mig skridksorna i tid, vilken idrottshjälte jag skulle vara, om jag skulle vara Hannibal Hayes eller Kid Curry när vi lekte "Alias Smith & Jones", eller hur jag skulle göra för att maximera kvantiteten på antalet kanelbullar.

Jag kan sakna barndomen mycket när jag tänker på dess fantastiska kravlöshet, och för att man agerade med en reflexmässig spontanitet på precis allting, frikopplad från all logik och logistik. Man hade aldrig en tanke på konsekvenser (vilket väl iofs ofta var på gott och ont). Om vi kunde välja så tror jag att det är så de flesta skulle vilja leva, men istället så kämpar vi med ett tiotusenbitarspussel med konstigt motiv som gör att bitarna kräver både såg och svarv för att de ska passa ihop. Å andra sidan så skulle världen bli galen om alla levde precis så.