magstar

Natten är sval. Det är ett mellanläge mellan vinter, vår och försommar.

På min promenadväg i mörker möter jag skiftjobbare, ungdomar, uteliggare och människor som inte vill låta sig kategoriseras av en hobbyanalytiker. På ytan är jag lugnet själv. Under ytan leker nerverna kurragömma, eller hela havet stormar, utan att jag kan påverka.

Vad vill jag? Vad gör jag?

I ena vågskålen har jag mitt mediajobb, mitt radioliv. I den andra har jag ingenting. Och ändå allt. Det där med radio, mitt jobb, gör mig bara lycklig när jag kan förändra något, när jag kan "bidra", få en eller annan lyssnare att lyfta på ögonbrynen och nicka gillande. Resten av tiden är journalistyrket ofta ett ok som äter stora hål i min själ. Lyxproblem kan tyckas, men det bryr jag mig inte om. Vi pratar om mitt liv här, och mitt liv ser ut så här.

Så vad göra? Börja skriva på den där boken som jag inbillar mig att jag någongång? Flytta ut på landet, ha en egen liten gård? Låsa in mig och bli än mer asocial? I don´t know. Får nog fundera några svala nätter till.

Jag vill, men hatar, att vara mitt jobb. Jag velar, springer runt och snackar med folk, får tankar och idéer, byter fot... Jag kontaktar kollegor på olika plan och de undrar varför jag ringer, eller hälsar på, dem. Har han psykiska problem hör jag dem tänka. Du kan få bättre betalda jobb utan att anstränga dig, ursäkta, men nej, vi fattar inte varför du inte vill leka med de stora pojkarna längre, har du gått in i väggen? Alltså: Jag vill ju bara trivas. Ha kul. Fattar ni? Nej, kunde tro det. Det gör inte jag heller fullt ut.

Stockholmsnatten är sval.
Det hindrar inte tankarna från att galet slå frivolter och hjula.