magstar

Mellan planeringsmöten, utvärderingar och annat världsligt så funderar jag idag, intensivt, på hur jag ska välja att stava "schysst". Det går ju uppenbarligen att skriva både juste, sjyst, schyst och schysst. Just nu så känns "juste" fel och "schyst" med bara ett "s" känns lite fattigt. Kan det vara ok att använda "schysst" (känns bäst) med två "s" eller ska man gå på "sjyst"?

Sitter på bio med en god vän vilket alltid är en upplevelse. Min vän hatar nämligen andra människor. Åtminstone när han går på bio. Och när jag säger hatar så menar jag hatar. Han kan tala om dåliga bioupplevelser i flera år.

Finns det någon i salongen som har godis med papper på, tuggar med öppen mun eller viskar något till stolsgrannen så tittar han med det onda ögat, hytter med pekfingret och säger fy. Ljudligt.

Nu tittar han snett på mig. Han fyar. Kanske är det för att jag bloggar!?

Ni har inte missat det. Kungen har klantat sig. Igen. För vilken gång i ordningen är det?
Går det ens att hålla räkningen? Tror inte det.

Det är många människor som tar tillfället i akt att slå på trumman och säga att "Kungen, så här får det inte gå till. Du borde sluta. Du borde avgå."

Men alltså, hörninini. Det är liksom det som är grejen med att vara kung. Man får göra lite som man vill. Det hör till jobbet. Det är så kungar har gjort allt sedan jättelängesedan. Jobbeskrivningen har alltid varit: Gör lite som du vill. Du bestämmer. Du är, för bövelen, kung!

Nu bestämmer kungen, som tur är, inte mycket i det här landet längre. Sen försöker han sköta något slags syssla som ser ut som ett jobb också. Men så på fritiden kör han old school style, dvs "vad som faller honom in".

Passar inte det upplägget så får vi tänka om kring det här med kung. Jag tycker vi privatiserar. Låt kungen starta Svenska Kungahuset AB och köra sin egen låda. Sen får han göra precis som alla andra. Ta betalt, deklarera och partaja med vem han vill. Hepp!

Dagens ord är "Sköldkörtel".
Den styr stora delar av kroppen. Oftast bra. Ibland inte.

Den kan ex påverka humöret, sömnen, stress, vikt, m.m.

Vad har jag haft problems med det senaste året?
Svar: Humöret, sömnen, stressen, vikten, m.m.

Har klippkort hos farbror doktorn numer. Imorgon är det dax igen.
Mer prover. Mer blod. Mer små piller. Hej vad det går!

Efter en eftermiddag med dammsugare, mopp, dammtrasa, tvättmaskin osv, så var det dax för kvällspromenaden. Som den sluga farbror jag är så tänkte jag "slå två flugor i en smäll". I detta fall betyder det att jag på vägen hem tar svängen förbi parkeringsgaraget och hämtar bilen, och parkerar den utanför huset för att spara några minuter imorgonbitti.

Sagt och gjort. Efter en stunds promenerande kom jag till parkeringsgaraget där bilen står. Eller... Det gjorde den inte. Jag letade lite varstans i garaget, men insåg att bilen var spårlöst försvunnen. Eftersom mobilen blivit kvar hemma så fick polisanmälan vänta en stund. Gick hemåt. Korsade parkeringen utanför huset. Där står en väldigt bekant silverfärgad bil... Den är smyckad med en gul parkeringsbot på 500 spänn... Tydligen glömde jag att köra bilen till garaget igår. Fan!

Grattis, Magstar! Ditt åldrande röner nya framgångar varje dag.
Hepp!

Ja, just det. Inte så att jag vill låta märkvärdig eller så, men ni om ni vill kan ni kalla mig "Tjifen". Efter massor av år bakom en mikrofon smyger jag snart ut ur studion och titulerar mig själv "programchef". Kul? Kanske. Utvecklande? Troligen. Sova längre än till kl. 04.00? JA!

Nu när jag tänker på saken så kan jag nog unna mig att vara liiite märkvärdig iaf.
Hepp!

Hur var det nu igen..?
Jo, just det: För att en blogg ska leva krävs ca fyra (4) inlägg per dygn.

Slutsats: Min blogg är död!
Å andra sidan så sas strofen ovan när ingen skrev på Facebook, då ingen twittrade osv.
Man kan ju inte hinna med allt...

Fråga: Varför gör du på detta viset?
Jag hinner inte med allt jag vill. Har mycket på jobbet. Har varit i Lycksele på konferens.
Har skrivit klart en uppgift jag jobbat på. Har ränt hos farbror doktorn.

Nu: Fredag! Ser ljuset i tunneln!

Ser första semifinalen...

Kom tillbaka Anna Book! Allt är förlåtet!
T o m Eric Saade börjar framstå som helt ok.

Tack för igår kära vänner och alla övriga. Ni var helt fantastiska.
Vi var kaos upphöjt i hundratusen.
Underbart.

Jag försöker att alltid göra det som är rätt, och bäst.
Ofta funkar det, men inte alltid.
När det kommer till min lilla hund, Frank, tycker jag själv att jag gjort så rätt som det bara går. När det inte längre funkade med jobb, singelliv osv så valde jag att i början av året lämna bort honom till en annan familj. Det var jobbigt och tungt, men det bästa för Frank. Han fick det bättre, mer sällskap, mer tid.

Månaderna har gått och nu, efter att familjen som tog hand om honom fått ett barn som kräver mer än det var tänkt, så funkar det inte lika bra längre med Frallan. Genast infinner sig frågan: Ska jag ta tillbaka honom? Ska jag försöka hitta ännu en familj eller dagmatte/daghusse? Ska jag låta honom dö? Jag vet inte...

Jag vet att han är den bästa lilla hund man kan ha. En lyhörd och oerhört snäll Bostonterrier. Han har varit med i matchen i drygt 8 år. Men jag vet inte längre vad jag kan erbjuda. Någonstans så vet jag iaf att jag är "skyldig" honom något mer. Jag måste låta honom komma hem, även om resultatet blir att jag i slutänden får åka till veterinären och låta honom åka till hundarnas himmel.

Jag hämtar honom i helgen. Frank kommer hem. Det måste bli så. Måste.
Vi måste ge varandra en ny chans. Kanske den sista, men ändå...

Det har brunnit på KTH i Stockholm idag.
Jag kan inte låta bli att roas av det är just Arkitekturskolan som av räddningstjänsten får recensionen: En väldigt krånglig byggnad.

Hepp!

Mina damer och herrar. Låt mig presentera: (Ännu) Ett Åldertecken!!

 

Ja, jag säger då det.. Ungdomar. Jag ogillar dem. Jag föraktar dem. De skriker och har fester. T o m på fredagar "håller de på". Fredagkvällar är min "medvetslösa" och meditativa kväll då jag återhämtar mig efter veckans arbete. Men bryr sig mina grannar, de två grabbarna ovanpå, om det? Nänämensan!

 

Jag börjar kvällen lätt överseende, men så småningom så börjar hjärnan anta kokt karaktär. Vid midnatt, efter 3-4 timmar, tillsammans med ynglen, deras allsång, skrålande och taskiga musiksmak, så vill jag dö. Eller slåss.

 

Gubben Leijon hytter med näven, pekar med ett finger och svär! Knackar dörr och ser elak ut för 3:e gången på ganska kort tid.

 

Jag ska flytta. Ut i skogen, eller till ett seniorboende. Snart.