magstar

Jag tog en sväng på stan idag, Jag gick till banken, apoteket och sedan till bokaffären. När jag kom till kassan, för att betala boken jag ville ha, såg jag att det där låg en liten hög med Paulo Coelhos "Livet - Utvalda citat". Jag kräktes lite , svalde, och försökte verka oberörd. Jag gillar inte Paulo Coelho. Har inte hans kulturdåd bringat nog med skada som det är? Kolla bara dravel som detta:

"Kärleken är nyckeln till att förstå alla mysterier."
"Vi måste glömma det vi tror att vi är för att bli det vi verkligen är."
"De enkla sakerna är de mest speciella och det är bara de visa som lyckas se dem."

För det första är det otäckt på alla sätt och vis att bara komma på tanken att samla ihop en massa tomt prat och sälja som någon sorts "klokhet" och/eller "visdom". Jag kan riktigt se hur han satt som en besserwisser, med en fet vinballe, medan han bläddrade igenom all skit han kommit upp med hittills, och det är en hel del kan jag lova. Han nöjer sig liksom inte med att han redan lyckats sälja eländet en gång. Nej, nu ska han peta ut det allra göttigaste och kränga till "carpe diem-människorna" exakt samma fraser en gång till, i högkoncentrerad form. Det känns som cynism, att förnedra läsare.

Jag kan heller inte låta bli att undra vad det är för sorts människor som klarar av att pina sig igenom dryga hundra sidor med skit, och dessutom betala för det. Jag fattar inte. Vilka är ni som på allvar läser, och suger i er av, hans pretentiösa livsfilosofitjafs, och tycker att det är "stora tankar"?

"Det enda sättet att fatta rätt beslut är att ta reda på vilket beslut som är fel. Det är att undersöka den andra vägen utan att bli rädd eller uppgiven, och sedan fatta sitt beslut."

Men hallå! Ser hans hyllande läsare verkligen inte att det inte är skrivet i blod, det är skrivet med bajs! Kan man trampa runt mer krångligt för att säga "Lev livet och prova dig fram"? Hujedamej!. Jag är verkligen inte förtjust i den här mannen som skor sig på vilsna människors desperata jakt efter lugn och lycka. Jag får lust att ge honom en propp. Donk! Rätt i fejjan så att hans elfensbenständer ramlar ut.

Jo, just det. Jag var på restaurang och käkade igår. Det var sådär som det ofta är när man går ut, det var ganska trevligt på alla sätt och vis. Nästan alla sätt och vis. Det som gav lite smolk i glädjebägaren var att min nyinköpta skjorta visade sig vara, mer eller mindre, identisk med bordsduken! Hur kul är det att sitta och se ut som en förlängnining av bordet? Jag kände mig ytterst obekväm när servitrisen tittade på mig. Jag vet inte vad hon tänkte men det var nog inget bra. Mitt sällskap (mina numer fd vänner) gapskrattade. Sedan plockades mobilerna, med kamera i, fram och jag tvingades ofrivilligt posera.

När jag gick på toaletten tittade bartendrarna (böjer man det så?) på mig och jag tyckte mig kunna skönja ett försmädligt, hånfullt, leende. Jag vek ned min blick och kände mig som en idiot.

Blev bilderna bra, undrar ni? Ja, som bilder blir mest.
Lägg ut dem så vi får se!! I helvete heller att jag gör!!

Idag är hela jag akustisk.
Okonstlad.
Naken.
Inga krusiduller.

Jag har den senaste veckan uppnått nya höjder av stelhet i min rygg, och jag lider. Jag lider som bara en man kan göra. I det tysta. Tills nu. Jag känner mig som en knotig gammelbjörk i kroppen. Jag behöver massage, men ingen fjösig spaanläggningsmassage. Det skulle bara vara oerhört provocerande att gå och betala 500 spänn för att någon hälsomänniska med solariebränna, lila pikétröja och mild röst ska knåda mig på ryggen i en halvtimma. Jag behöver en hårdhänt jävla rallarknådning. Jag behöver en omgång som lever i gränslandet mellan massage och ett kok stryk. En sån som skulle få en hamnarbetare att gråta som ett barn och ett finskt hård-homo att be om nåd. Typ. Något annat har inte en chans mot min stelhet och mina knopar. Basånivet!

Satt och titttade på gamla bilder som jag hittade i en "minnepinne".
Den här bilden, ca 4 år gammal, är så skön.
Min Hampus och hans kompis Kim. Fina killar.
Gillar matchningen med kläder, muggar och sugrör. Hahaha....



Ps. Ja, de är lika söta idag, men på ett annat sätt.

Passerade Bollstabruk i Ångermanland. Igen. Jag ryser varje gång. Bollsta måste vara en av världens deppigaste platser. Bristen på liv och glädje, och sånt som är bra, lägger sig som en kladdig hinna över en bara man passerar. Tänk då att bo där.

Sorgligt, men sant.
Hujedamej.

Det prasslade i buskarna när vi (Rupert, Flygarn och jag) grillade.
Kan ni tänka er, det kom en liten igelkott spatserandes.
Det var inte igår, inte ens i förrgår, jag råkades med en sådan. Söt.

Trots att jag gör väldigt lite så hinner jag inte blogga.
Allt tar sådan tid.
Processen "vakna-kliva upp-äta frukost-dusch-klä på sig" tar sisådär fyra (4) timmar.
I ovanstående process ingår också viktigheter såsom: Fixa kaffe, surfa, läsa tidningar,
äta smörgås och fundera på allt jag borde göra, men inte gör (läs: träna, äta nyttigt).

När ovanstående är gjort så måste promenaden till bilen klaras av, det ska köras till
stugan, det ska solas och åkas båt. Kort å gott: Jag hinner inte allt, ex att blogga.

Sen sist så har jag iaf haft en trevlig kväll med Rupert & Flygarn, vi både grillade, åkte
båt och pratade om livets väsentligheter och dess raka motsats. Jag har betalat räkningar,
välkomnat en festivalande son, haft trevligt besök, varit en trevlig besökare (hoppas jag),
haft ont i ryggen, kunnat skönja en begynnande förkylning, beställt klippning, handlat en
kasse med mat och en kasse med vin, dammsugit, ätit en egenodlad tomat, läst, laddat
min iPod, flirtat med Ante, fixat en lägenhet i Visby, ringt till släktingar, tagit min medicin, plockat blommor, vikt ihop tvätt, fyllt i ansökningshandlingar och en del annat.

Hmmm...

När jag läser det jag nyss skrev så kan jag konstatera att jag, trots den sega starten med
"processen", ändå hinner med en hel del. Naturligtvis beror det på vad man jämför med.
Jag tar tillbaka delar av det jag skrev. Jag har ingen anledning till att inte blogga. Skam må fylla min min svarta och lögnaktiga själ. Må mitt hjärta spikas upp på kyrkporten, må min tunga slitas ut, må mina fingrar klippas av. Eller inte...

Kommer ni ihåg tiden då man kunde höra meningar som "fan, vad jobbigt att åka i den stekheta bilen hela dagen"? En sommartransport kunde bli en ett möte med svettdöden.

Såhär ca 20 år senare så kan en biltur, en solig somardag, vara räddningen från svettdöden i ex en solstol. Svaret är förstås AC. Kom bara att tänka på det.


Ps. Jag är tillbaka i civilisationen. Djuren på gårde överlevde. Jag med.

En extremt vass morgonsol skiner rakt in genom mitt fönster och tvingar mig att kisa.
Man ska inte förbanna solen, det ska man inte.
Jag vet.
Men just i dag är den extra skarp, den skär genom nerver och näthinnor och får den
sommarledige radiomannen att muttra irriterat.
Kanske spelar glasen med den bubblande drycken, som dracks i går, in lite också.
Men bara lite.
Jag tror på att solen är extra vass idag.
Det bara måste vara så.
Måste.

Katterna hatar mig nog. Vare sig "Sidde" eller "Kahless" kommer in och äter. Gårdagens promenad var tydligen mitt eldprov. I failed... Jaja... Hunden tycker att jag är ok och hästarna klagar inte heller. Ännu.

Morgonritualerna är genomförda. Promenad, vatten till hästarna osv.
Lappsjukan kommer krypande. Tröst: SOL! Äntligen!
Hööösch!

Jag är, för den som missade förra inlägget, stationerad på landet i några dagar. Jag ska ta hand om en liten gård med växter och djur. Nu är uppdraget påbörjat. Väder: Grått, lite regn, men med hopp om liiiite sol.

Efter att under förmiddagen iklätt mig rollen som dr Doolittle, promenerandes med en hund och två katter i sällskap, ner till hästhagen, så försökte jag återgå till mitt, relativt, vanliga jag. I den rollen så ingår bl.a att snoka i värdfolkets lådor och skåp. Inget upphetsande funnet, MEN en uppkoppling för min lilla laptop och vår gemensamma verksamhet är iaf hittad. Jag är inte strandsatt, jag kan hålla kontakt med omvärlden, jag finns! Hallelujah!

Nästa spännande moment: Funkar tjock-tv´n? Hur många kanaler finns det isf?
Återkommer med rapport.

Det här kan sluta hur som helst!
I en veckas tid ska jag sköta om en gård med djur och allt som hör till. Ensam.
Jag vete fan hur det gick till, hur kunde det bli såhär..?

Egentligen vet jag hur det gick till. Jag fick en konkret fråga.
"Kan du ta hand om gården och djuren då vi åker bort?"
Hela mitt inre skrek "NEJ", men munnen svarade "Ja".

Det handlar om att "kamrater har man många, men vänner har man få".
Det är en av mina absolut bästa vänner som frågat, och då jag ber honom om
om hjälp så är svaret (utan tvekan) alltid "Ja". Alltså: It´s payback time.

Motvilligt blir jag en drängafan, en bonnläpp, i några dagar.
Jag hoppas att både djuren och jag är vid liv då veckan är slut.


Ps: Om det inte finns uppkoppling i obygden på landet, så infaller en bloggpaus.

Att blogga är delvis att vara personlig. Det blir ju lite roligare då(?).
Jag ÄR personlig, men jag ger er inte hela mitt liv.
Skulle jag ger er hela mitt liv skulle ni ändå inte förstå.
Jag gör det ju inte själv.

Jag gick till sängs i natt. Sådär som jag brukar. Hade inte ont nånstans. Somnade.
I morse vaknade jag med en vansinnig träningsvärk i höger underarm.
Bara där. Ingen annanstans. Hmm. Sunday it is!

När jag lade in gårdagens bild/inlägg så hade det som hänt i Norge ännu inte hänt.
"Idyllen var skenbar" står det i texten under bilden... Ja, jävlar så det kan bli.

Jag brukar ju ha synpunkter på det som händer, men efter bombdådet, och den fullkomligt osannolika massakern som hände igår, är jag helt mållös. Typ. Att blogga känns futtigt.

En sak är säker. Vad som helst kan hända, vem som helst, precis när som helst. Det går inte att skydda sig mot dårar, oavsett i vilken skepnad de kommer. Det hände inte i Irak eller Afghanistan. Det hände i Norge.