magstar

Fem dagars minisemester i stugan på Gotland är över.
Blir lika romantiskt, löjligt, betagen av det som ön bjuder. Varje gång.
Vore det inte för det faktum att man måste jobba så skulle jag flytta dit.

Har träffat goda vänner och delar av den fina delen av släkten. Fint. :)

Idag tillbaka på jobbet. Mitt "braiga" jobb som just nu erbjuder så mycket nytt,
så mycket "ta nya steg", våga, besluta, revidera, delegera osv. Love it.
Men jävlar så mycket det finns att göra.

Träffade min söta, underbara lilla hund idag. Frallan. Hjärtat svider.
Han mår bra med sin tjej och sin matte, men åtta år sätter spår. Djupa.

Snart Stockholm några vändor, hotellnätter, möten i massor, planering mm.
Ser hösten an, försöker djupandas och återfå normalpuls. Höösch!

Tillbaka på fastlandet!
Back in business!

Tackade ja till en jobb som moderator idag. Det är näringsliv och turism som ska avhandlas.
Svaret på frågan, om mina eventuella kommande insatser, mailades och priset för min närvaro bifogades. Jag "tog i" lite eftersom jag vet att det finns pengar hos uppdragsgivaren, och att det dessutom kräver en del förberedelser från min sida. Sagt och gjort. Mailet gick iväg och jag tänkte tanken "jag kanske tog i för mycket?". Så döm om min förvåning då vd´n för företaget två timmar senare mailade ett glatt svar och dessutom höjde(!) mitt gage med 50%. Det handlar om ganska många tusenlappar. Mycket märkligt, men jag klagar inte.

Under alla mina år som konferencier, moderator, programledare osv så har ingen som anlitat mig någonsin höjt gaget utan anmodan. Jag skakar förvirrat, men glatt, på huvudet.

Det ser ut att bli en fin "extraknäckarhöst". Nio jobb inbokade sept-okt. So far.
Det blir nog julklappar även detta år.

Det är dax att åka en sväng igen. Målet är Gotland. Sweet!
Som vanligt så förnimmer jag en besk smak i munnen då jag tänker på bensinpriset och totalkostnaden för en 5-dagrstripp som denna. Jag drar mig till minnes löpsedlarna jag såg för några veckor sedan. Det hade kartlagts, igen, var i landet man tankar billigast – eller fyndar som de kallade det. Jojo!

Jag tror att priset på gammal hederlig bensin låg på typ 14.03 där jag brukar tanka. Det är såklart ett ocker som borde få varenda drivmedelspotentat att brinna i en smutsig oljebrand när de väl hamnar i helvetet, men jag vet ändå inte om jag tycker att det verkligen är värt att köra från centrala Stenstan till någon håla utanför Örebro för att få ner priset knappa 50 öre. Men det är klart... Om man tankar en miljon liter så sparar man ju en slant.

Bra tips. Verkligen. Bra tips...

... och så var den dagen förstörd. Typ.

Bestämde mig för att avbryta semestern. Massor med jobb väntade.
Vaknade, det var grått ute. Riktigt grått. Regnet började.
Jag tänkte två tankar.
1. Naturen berättar för mig att sommaren är slut. Höst! Dax att jobba!
2. Naturen säger åt mig: Gå inte ut! Stanna hemma! Lägg dig! Läs!

Bestämde mig för alternativ 1. Jobba.
Hann inte mer än innaför dörren på SR-huset innan det började.
Det ena problemet avlöste det andra. Möte på möte på möte.

Hur tänkte jag när jag, mitt i all "starta igång hösten", bestämde mig för att ta en sväng till Gotland? Jag vet inte. Det lär straffa sig. Men bestämt är bestämt. Har som grädde på moset hostat sönder någon beståndsdel i anslutning till ett revben och kan inte djupandas, inte ligga på vänstersida, har ont då jag hostar. Dessutom är jag fet som en gris. Fan, också. Imorgon är det tisdag. Life´s a bitch and then u die!

Jag vill jättegärna läsa några böcker som ligger och väntar i sovrummet.
Men jag ska ju snart till Gotland och vill hellre läsa där.
Böckerna bara glor på mig och säger retsamt: Läs oss, läs oss!
Ännu ett jävla I-landsproblem!

Vänder böckerna ryggen och stänger dörren. Tar en drink istället.

Jag har träffat min första ryss (inte han på bilden).
Jag förstår inte vad han säger, men han verkar trevlig (inte han på bilden).

Jag klagar ibland, sådär som folk gör mest. Tror jag. Det är en grej som har slagit mig, och det är att när jag tar på mig gnällkostymen och låter orden flöda om något som inte är av absolut livsavgörande art, så kommer det alltid någon besserwissermännniska och slår larm om att "det är ett i-landsproblem, tänk på barnen i Afrika". Mycket lustigt egentligen.

Alltså. Klart att jag ger uttryck för i-landsproblem. Jag lever ju i ett. Det vore helt crazy om jag gnällde och gnydde om hur fantastiskt jobbigt jag upplever hungersnöden i min vardag. Eller bristen på rent vatten. Jag är ledsen men det närmsta jag kommit att uppleva inbördeskrig är när det uppstått dåliga vibbar på morgonmötet på jobbet.

Men va fan. Jag vet inte. Det är klart att jag skulle kunna starta en insamling till mig själv i hungerns tecken. Öppna ett sådant där s.k 90-konto och/eller samla in pengar via någon mobiltjänst. Det brukar trots allt kurra rejält i min mage kring 21.30-tiden, och då är det inte så lätt att vara mig, för jag har faktiskt jättesvårt att välja vad jag ska äta. Ofta är vattnet i kylen besudlat med citronsmak och annan skit. Det är ett rent helvete. Helt i linje med riktiga u-landsproblem. Faktiskt!

Kan ni tänka er, vi (jag och en god vän) hyrde film ikväll. Ni hörde rätt. Hyrde. För er som inte vet vad jag talar om så är det alltså när man går till en videobutik, ett slags museum där man betalar en liten summa pengar för att få låna hem gammal film. Minns ni?

Man kliver in genom en dörr. Det är massor med hyllor överallt. De har en hylla med filmer som man nästan kan minnas när de kom, för att de bara har något år på nacken. Den kallas "nyhetshyllan". Det kändes udda att gå runt och bläddra med ögonen över dvd-ryggarna på "fornminnesavdelningen", dit där topplistefilmerna förpassas när de gjort sitt. Lite som att stiga in i källaren på ett museum där de sägs förvara en massa äckligheter i glasburkar. Skrämmande och fascinerande på samma gång. Ojoj.

Efter en del meningsskiljaktigheter valde vi ut våra filmer och gick fram till kassan med viss spänning. Det kändes lite osäkert, trevande, nervöst och nästan snuskigt, ungefär som inför första samlaget. Minus fyllan. Men allt gick bra. Inga konstigheter och det var faktiskt riktigt skönt. Det syntes nog på oss när vi kom ut igen. Vi gick malligt och på lätta fötter ner för gatan med vår Hemmakväll-påse. Folk tänkte nog: Där går ett par som har hyrt film. Alldeles nyhyrda.

Vi kanske gör det igen.

Min son har flyttat hemifrån och bor med sin tjej.
Min vän G har skaffat sig en ny brutta.
Min kompis H har ny pojkvän.
T o m Frallan, the dog, har flyttat hemifrån och skaffat partner.


Så sött...  :)

Är det verkligen sant, det jag fick höra idag, att Keso är köttfärs gjord av mumintroll?

Igår kväll var jag på Bishops och drack mig en smula berusad på öl . Inte för att jag gillar det, men för att det var det som fanns att tillgå, typ. När jag skulle gå på toa var det kö så jag ställde mig lydigt sist i ledet. Framför mig stod två tjejer i 25-årsåldern som började växla några ord. Plötsligt tjöt den ena högljutt "Men guuuuuud, hur stor är chansen liksom? Jag har också gått på Hedbergska.". Sedan ropade hon på sin killkompis som också hade gått på Hedbergska. Plötsligt var de tre. Alla var förundrade. Världen är sååå liten.

Alltså. Jag vet inte. Med tanke på att det är en av stans största gymnasieskolor så borde väl ödeskänslan inte vara så otroligt överväldigande kan jag tycka. Det är ju inte riktigt som att man råkat bosätta sig i ett litet zigenarsamhälle någonstans i Azerbajdzjanska obygden och plötsligt springer på en gammal klasskompis. Då hade jag kunnat hålla med om att det hela skulle ha verkat en aning ödesmättat. Men det är klart. Alla är olika och vem är jag att döma?

Killen bjöd frikostigt in den nya tjejen och hennes kille att höja en bägare i goda vänners lag med resten av deras sällskap. Det var verkligen fint att de hittade varandra i den Sundsvallska höstacken till krogliv. Gemenskapen, den fina gemenskapen. Inget som går av för hackor precis. Fyllevänner är bland det finaste som finns. Jajamensan.

Jag ska delta i ett projekt under hösten. Idag (på min semester!), tidigt på morgonen (07.30!) hade vi det första mötet med riktlinjer för det som ska göras och hur vi ska lägga upp de kommande månaderna. Projektledaren förklararade situationen och sa kort:"Nu tjurar vi ner och kör ryskt". Alla nickade instämmande.

Jag har ingen aning om vad det betyder, men det lät coolt i alla fall. Och om han säger det är det så vi gör.

Vägen går hemåt. Bilen går som på räls. Sundsvall hägrar. Jag konstaterar att det det ligger mycket roadkills, dvs överkörda djur, längs vägen. Det är rävar, grävlingar och annat spännande. Jag minns att jag, för något år sedan, läste om ett ställe i Amerikat som specialiserat sig på just roadkills. Jag tror stället ifråga gick under namnet "Road Kill - Bar & Grill". Deras grej är att man tar med sitt vägbyte så fixar de nåt smarrigt i stil med grävlingburgare, ekorrpytt eller rävgryta. Tydligen är det en riktig hit.

Frågan är hur det skulle funka att öppna ett sånt ställe här. Kanske i närheten av Tönnebro?. "Du dödar, vi lagar". Jag tycker mig känna lukten av succé.

Jag avser att servera mig själv en gammal klassiker, nämligen "Kir"*.
"Kir" var hippt på 70-talet och fick en revival för något år sedan. Den finns att köpa färdigblandad på bolaget, men man kan (och bör) blanda den själv. Man tar, helt sonika, svartvinbärslikör och blandar med vitt vin. Vill man "lyxa" så byter man ut det vita vinet mot ett mousserande dito. Då har man helt plötsligt "Kir Royale". Fint värre.



Skål på er, whereever you are! Må kärleken ockupera era liv.


* Kir är en drink bestående av en del "Créme de Cassis" (svartvinbärslikör) och sex delar torrt vitt vin. Om vitvinet ersätts med mousserande vin (till exempel champagne) erhålls en Kir royal. Kir används ofta som apertif. Drycken har fått sitt namn av borgmästaren i Dijon, Kaniken Felix Kir, 1876-1968.

Ska du åka på Pridefestivalen?

Svaret är: Nej, det blir inte så.
Jag har varit där 8-9 ggr under årens lopp, senast förra året.
Tåget har jag sett och gått i, schlagerkvällen också. Jag har festat på olika håll, jag har besökt Patricia, SLM och en hel drös med andra ställen. Nyfikenheten är stillad sedan länge. Det enda som egentligen lockar är att få träffa mina vänner som jag inte ser alltför ofta. Men det går fler tåg. Typ en gång om året. Hehe...

I år väljer jag att vara på annan plats.

Ps. Precis nu, innan jag ens hann publicera detta inlägg ringde telefonen. "Ska vi åka ner på Pride", tjöt Ante... Den som lever får se...  ;)