magstar

Jag vet att det börjar verka osannolikt, men jag flyttar fortfarande.
Tips: Flytta inte om du samtidigt måste jobba, flänga till Sthlm några vändor, fira jul, nyår och födelsedagar. Det funkar inte. Logistiken kraschar. Men snart så. På torsdag går lasset.
Hoppas jag.

Jamendåså. Nu är det 2012.
Kvällen som tog mig till årsskiftet var trevlig. Och blöt.
Därför mår jag som jag gör idag. Känner mig inte ensam.
Imorgon tar vi nya tag.

Vaknar halv-12 i ett nästan tomt rum på ca 50 kvm. Det ekar när jag andas. Nästan alla möbler, gardiner, lampor osv är borttransporterade. Det är nyårsafton, även om själva aftonen är några timmar bort. Jag försöker klarna mina tankar och samtidigt sträcka min krokiga soffrygg.

Hängde med Jonas igår, igen. Min allra bästa Jonas. Vi har en lång historia tillsammans, över 30 år. Jag vet inte varför, men han har en särskild plats i mitt hjärta. Detsamma gäller iofs hela hans familj (som har en stor och viktig del i mitt liv), men det är något särskilt med Jonas, något varmt broderligt, inget homoerotiskt, ren kärlek och vänskap av bästa märke. Det känns bra i hjärtat. Tack, Josse!

Nu ska jag, mitt i flyttkaoset, försöka fira in ett nytt år.
Jag har bokat en svit på anrika Hotell Knaust. Tycker att jag efter allt slit och några nätter i en gammal 3-soffa kan unna mig det. Är så sliten så jag ser mer fram emot att ligga i en säng, och morgondagens frukost, på hotellet än kvällens middag och umgänge med goda vänner. Anar att jag, som vanligt, kommer till sans och drar mitt strå till stacken då det gäller ett bra firande. Drycker, framförallt bubblande sådana, brukar ha den effekten på mig...

Blir 2012 ett bra år? Ja, inte vet jag. 2011 har varit ok (ur ett personligt perspektiv), om än märkt av diverse krämpor. Jag tror och hoppas, som vanligt, att ett nytt år på något vis signalerar "nystart", så visst fan ska det bli bra, eller bättre. Lagom till 13-helgen nystartar jag på Kungsholmen i "Storstan". Jag ser fram emot det.

Önskar er alla en fin Nyårsafton och efter det ett Gott Nytt år!

Vad är det med er Mac-Männsikor som gör att ni måste hävda er hela tiden?

Kommer det medpackat i äpplekartongerna en instruktionsbok hur man blir en liten gläfsande terrier som måste framhäva sitt minoritetssystem som överlägset i alla sammanhang?

Jag blir så trött, så trött, så trött.

I varje nätforum, community och socialt sammanhang där datorer (väljer att sammanfatta det så) på nåt sätt kommer på tal så dyker de upp. Predikarna. "Byt till Mac!". "Everything your PC does, my Mac does better!". "Mac rules! PC sucks!"

Haffa första bästa snubbe på gatan och fråga vilken dator han kör. Med 93% sannolikhet så kör han en PC.

Om du vill bättra på Mac-oddset så haffa istället snubben med plastbågade brillor, pannåväska och en "bessrig" uppsyn. Då kan det bli träff. För där lever och frodas Macburkarna - i "byråvärlden". Där odlas på nåt märkligt sätt fortfarande myten att kreativ höjd endast kan uppnås på datorer från Apple.

Samma myt lever i viss mån kvar där det ska spelas in musik: Riktig kvalitetsmusik liras in på Mac. På PC blir det liksom inte "på riktigt".

I båda fallen är det såklart bara struntprat. Samma applikationer och verktyg finns för båda plattformarna. Det är det som finns mellan stolen och skärmen som gör skillnaden, inget annat. Thats it.

Vidare finns några argument hos Mac-Människorna som de tjatat ur sig till leda genom åren: Mac är snyggare, stabilare, virusfritt, för individualister... Blablabla...

Jag orkar inte ens gå i svaromål längre. Nu har jag gjort mitt er värld av äpplen. Jag känner mig smutsig. Jag går och duschar. Sedan sätter jag mig med min PC, fixar och trixar med min android och njuter. Av ren och skär princip.

Ps. Jag fyller år idag!  Ds.

Efter en heldags slit, som inte verkar ha någon ände, så blev det middag med de bästa av vänner. Fint. Och gott. Det serverades gammal hederlig "Spagetti & Köttfärssås".
Till efterrätt: Kaffe och Xanté. Också gott.

"Mmm.. Päroncognac" tänker någon igenkännande. Icke! ICKE!

Lyssna nu: Det finns inget som heter Päroncognac!
Xanté är PÄRONLIKÖR!

Cognac är sprit. Dessutom en sprit som lyder under ett väldigt strikt regelverk. Om ett gäng svenska entreprenörer köper fransk cognac, tillsätter en jäkla massa socker och päronsaft (och om jag gissar - en skvätt ren 96% alkohol för att komma upp i den aktuella alkoholhalten) så är det inte längre en cognac, utan en likör, om än baserad på spritsorten cognac.

Så nu tar vi och lägger av med det där päroncognacssnacket. Ok?
Bra, då säger vi det då.

Jag trodde jag var säker. Jag trodde jag visste.
Det gällde inte bara en sak, det gällde flera. Nästan allt.
Jag t o m skrev en gång: Eternal friendship. No matter what.
Trodde benhårt på det. Men inte.
Jag hade fel den gången. Också. Bitter? Nej!
Vis av erfarenhet tror jag mig ha blivit mer ödmjuk, men också mer tvivlande.
Jag lär så länge jag lever. Jag lever. Ett tag till.
Lycklig? Ja, ibland. Strävar fortfarande framåt. Söker. Olycklig? Aldrig.

.. så nu får bloggen gå på lågvarv. Basånivet.

Annandag/Ledig dag - Tycker vi om.
En storm - Tycker vi inte om.

Nu är det slut! Julen är över!
Tillbaks till era jobb!
Jag tycker inte det är ok att ni ligger och degar med knäck i munnen.

Ingen jul i år. Ingen julmat. Inga paket. Julen är nedlagd.

Ännu en vecka har börjat. Det är märkligt hur dagarna går, lyfter man inte blicken passerar fem år utan att man märker något annat än att magen blir större och kråksparkarna runt ögonen sprider sig sakta men säkert.

Jag har insett att jag är livrädd för att fastna, trampar ständigt för att undvika kvicksanden. Så här står man och gör höga knälyft som en annan idiot medan resten av världen koncentrerar sig på att leva. Jag dövar oron med intryck, men blir aldrig helt nöjd.

Jag  försöker knarka liv, men tycker ständigt att kickarna är för svaga.

Jag antogs till Polisskolan någon gång på 90-talet. Jag tackade dock nej, läste lite psykologi och jobbade med missbrukare. Jag vantrivdes aldrig, men något saknades. Om det inte varit för ett gäng bra arbetskamrater hade jag aldrig överlevt med en normalt fungerande hjärna. När jag till slut hoppade av fick jag helt oväntat fast jobb som radiopratare ganska omgående.

Ibland funderar jag på vad som hänt om jag tackat ja till att börja på Polishögskolan istället.

Var hade jag varit?
Vem hade jag varit?
Och med vem hade jag varit?

Svårt att ta reda på, antar jag.

Gamla bekanta som jag nästan glömt. Serveras idag till söndagskaffet. Cake!

Jag ställde in allt ikväll för att vara hemma och kanske närma mig ett slut på allt packande, men istället för att jobba så har röven vuxit fast i soffan. Jag sitter här med ett tomt anteckningsblock framför mig. Tankarna vandrar. Jag borde skriva något vettigt, göra listor på allt som nu ligger i kartonger.

Istället, av någon ougrundlig anledning, börjar jag lista de killar jag "varit med" genom åren. Jag vet inte varför, men plötsligt sitter jag där med en radda namn. En lista över dem jag kommer ihåg. Jag fyller i namnen en gång till med blyertspennan. Namnen gör märken i papperet. En del djupare än andra. Efteråt känner jag med fingrarna över varje namn. Kanske vill jag se om namnen känns olika, lika olika som killarna ifråga varit, eller också är jag bara uttråkad och vill ha nåt att göra. Jag är osäker.

Jag känner på dem en efter en. Försöker minnas. Skratten. Festerna. Det intima. Allt bra. Allt dåligt. Och uppbrotten. Det som kan kallas uppbrott.

Till slut har jag gått igenom listan. Med tanke på alla minnen går det förvånansvärt fort. År av hyfsat viktiga händelser avklaras på kortare tid än det tar att dricka en kopp kaffe.

Sakta vänder jag upp min hand. Typiskt.

Förutom mer eller mindre beständiga minnen har jag nu även fått blygråa fingertoppar.

Jag har svackor. Jag har en del "skavanker", både fysiska och psykiska. Min självkänsla går upp & ner, mitt självförtroende svajar. Jag tror jag är som folk är mest.

Men mitt i allt det som av andra kanske kan tolkas som tillkortakommanden (jag ser det inte så) så är jag stolt över mig själv. Jag är inte i min attraktivaste ålder, varken vad gäller jobb eller kärlek, men jag vågar fortfarande förändra. Jag vågar utmana mig själv, trots att jag ibland känner att jag bara vill sitta kvar på samma stol bland fina kamrater och må bra, känna trygghet, vila i min comfortzon. Men jag gör det inte.

2011 har varit ett annorlunda år. Jag har jobbat som chef/arbetsledare och lämnat de arbetsuppgifter jag haft länge, men fortfarande älskar. Jag har flängt mellan Stockholm och Sundsvall. Jag har lärt mig tusen nya saker, misslyckats med en del, lyckats med annat. Jag har "gjort mig av" med min älskade lilla hund (det sög), men nu mår både han och jag bättre på varsitt håll. Jag har sålt min bil vilket är en större grej än ni kan tro, men jag var tvungen att testa om jag kan och vågar vara utan bil. Det funkar! Men jag kommer att köpa en ny så småningom. Nu ska jag, som ni kanske redan läst i tidigare inlägg, flytta från min fina, stora, våning i "Stenstan" och landa i Hufvudstaden där en ny fin bostad väntar, där ännu ett nytt jobb ska testas, där gamla, och nya, vänner ska få en uppdatering.

Ok. Jag blir nog aldrig helt tillfreds med livet, men jag är ganska nöjd med att jag fortfarande lyssnar på mig själv, att jag vågar. Ja, jag kallar det faktiskt "vågar".