magstar

- Inga bensinräkningar? No!
- Inga skatt- och försäkringskostnader? Njet!
- Inga P-böter? Nej!
- Aldrig behöva skrapa rutorna? Nää!

Det bästa är att aldrig behöva ställa sig frågan: Ska jag ut något med bilen, eller kan jag ta ett glas vin? Har man ingen bil så ska man heller inte ut med den. Därför kan man, oavsett veckodag, till en enkel tallrik pölsa, smutta på ett glas vin.

- Livskvalitet? Jepps!
- Alkisvarning? Jojo!

Lyckades komma från Stockholm ett dygn tidigare än planerat. Det är allt flyttbestyr som gör mig rastlös och driver mig hemåt. Men känslan av att komma hem är inte densamma som vanligt. Det är inte längre ombonat och mysigt. Det är stökigt. Det står kartonger överallt och sopsäckar pryder stora ytor av parketten. Jag längtar tillbaka till hotellet, till lobbyn med de sköna fåtöljerna där jag sippat vin, läst, pratat... Biter ihop.

Igår fick jag nycklarna till lägenheten, mitt nya hem inom ett par veckor.
Det känns bra. Riktigt bra. Biter isär. :)

När vi lantisar kommer till storstan så tycker vi alltid att alla stressar, att alla springer. Det är inte bara som vi tycker. Det är så. När jag går från hotellet till Radiohuset om morgnarana så möter jag springande föräldrar med springande barn. Springande hussar och mattar med med springande hundar. Snabbgående östermalmsdamer. Småspringande mansditon.

Jag skrattar lite för mig själv. En man springer efter bussen.
Samtidigt vill han se sådär obesvärad ut som man gör.
Nänä, jag springer inte efter bussen, jag bara småspringer lite här.
Med min attachéväska och långrock. Ta ingen notis, please.

Men det gör jag.
Jag till och med pekar och skrattar. Självklart missar han bussen.

Sucker!

Ibland får jag för mig att jag emellanåt lever ett lite småspännande, varierande liv. Inbillar mig i svaga stunder att jag är lite småspännande och varierande.

Då dessa hybristendenser infinner sig påminner jag mig själv om att jag:

1. Gillar grönt te med mandarinsmak.
2. Tycker det är mysigt med tända stearinljus.
3. Gråter när jag ex ser program som "Allt för Sverige".

Och PANG så var man nere på jorden igen.

Ok, det är inget att hymla om. Jag har sagt det förr. Jag vill träffa honom. Med stort H. Men jag är alldeles för singel för att orka hänga upp mig på hela grejen. Men ja, jag vill träffa nån som greppar mig, som fattar vad jag sysslar med, som inte blir rädd när jag är intensiv, disträ, jobbar för att jag gillar det eller är extremt passionerad.

Jag har haft förhållanden. Få långa. Många korta.

Så nu är vi där igen. Ligger i en hotellsäng i Stockholm och känner. Tänker.
Det är det där med kärlek som spökar. Jag vet aldrig vad jag vill.

Men jag tror att jag vill hitta honom.
Nu.

Men tills jag funnit, eller blivit funnen, så tänker jag leka.
Leka sådär som jag gör, för nöje och bekräftelse.

Jag ska snacka.
Jag ska umgås.
Jag ska hångla.

Men jag är ensam.

Orkar inte inte ens sortera bort de som vill ha mig för triviala saker som pengar, image eller annan skit. Allt jag vill ha är någon som fattar.

Fortsätter arbetet med att slänga, sortera och packa.
Med jämna mellanrum stannar processen då minnen, av blandad kompott, dyker upp. Det är böcker, foton, texter, cd-skivor m.m. Ler, skrattar och t o m gråter ibland, av både glada minnen och motsatsen. Nu senast, alldeles nyss, dök det upp två CD-R-plattor med texten "blandade bilder". Här kommer en liten mix:


(om du vill: klicka, så blir bilderna större)

Söndag i en småkall stenstad. Ledig dag. Det är 3:e advent. Jag hade tänkt ta lite ledigt från orden, från bloggen, från allt. Men det funkar inte, varken med bloggen eller något annat. Allt bara rullar på. Men jag klagar inte. Bara konstaterar.

Ibland är bloggen som en full kompis som man måste gå armkrok med i natten medan han kräks eller vill slå en drill var femtionde meter. Ibland lackar man ur och lämnar vännen på en busshållplats eller i en taxi för att själv få leka vidare utan att behöva hålla ett snubblande fyllo under armarna. Morgonen efter har man dåligt samvete och ringer upp och kollar hur vännen mår. Så det gör jag nu.

Ring!
Hur är läget?

Fick du bort spyan från jackan och byxorna?

Allt är som vanligt.

Fråga mig inte varför. Jag har inget klockrent svar.
Det kan bero på att fastighetsägaren pluggat samtliga vattenledningar på hela våning 1, dvs under mig, och att vattenlåsen tycker (sådär som vattenlås gör) att torka inte funkar "så jag luktar i stället". Men det illaluktande kan också bero på att soprummet inte tömts på sitt innehåll, dvs med bl.a massa gammelmat från restaurangen på bottenplanet. Andra svar på frågan är att en hel råttkoloni dött inne i någon vägg eller att en kråkfamilj (alt jultomten) fastnat i skorstenen till öppna spisen eller.... Ja ni fattar....

Eller också är det bara så enkelt som min pappa skulle ha svarat på frågan "varför luktar det så illa?". Han skulle utan tvekat sagt "Det beror på att du har munnen under näsan". Ja, vem vet. Det kanske inte är svårare än så. Hepp!

Som vanligt tänker jag mycket. Inte minst då det händer en hel del.

Känslan just nu: Det är dags för nån sorts avslut.
Det senaste året har på många vis varit ett skitår.
Men det har också varit ett år då mycket har hänt.
Förändringar av många slag, på jobbet, i hälsan m.m.

Mitt i detta grubblande kaos så tror jag mig ha funnit mig själv.
Igen.

Nånstans i ett ganska sargat liv fann jag delar av det jag söker.
Mening och lust.

Men jag söker vidare efter en tydligare lycka. Tillfredställelse.
Har börjat drömma igen. Tvivlar fortfarande, men inte lika mycket.
Kanske kan kärleken finnas även för mig. Kanske.

Kanske finns det någon även för mig, trots alla misslyckanden.

Kanske finns han. Han med stort H. Han.
Men jag gräver inte ner mig. Jag avvaktar. Väntar.

Men tills dess något händer så är jag glad att jag hittade
tillbaka till pojken som alltid log. Som oftast var glad.
Han är tillbaka nu. Han märks och tar plats.
Det är ok att djupdyka.
Att inte orka. Att inte vilja.

Jag står här som jag är.
Han som funderar alldeles för mycket.
Det är sån jag är.

”Världen består av två slags människor. De som går framför och gör något, och de som går bakom och kommenterar.”

Jag försöker, och tror mig, tillhöra den första kategorin.

Alltså. Jag är inte så hemlig. Jag kan bara tala för mig själv, men jag har aldrig försökt dölja min politiska åskådning, men jag tokskyltar inte heller. Grejen med mitt "politiska smygande" är att jag aldrig kunnat liera mig med ett parti. Jag är politiskt illojal. Men är det så att jag måste "förklara mig" (vilket jag inte alls måste eftersom det är min blogg) så kan jag ändå ge er så pass mycket att den här bloggen kan läsas som en hyllning till manchesterbyxan  och palestinasjalen. Och jag står till och med för att jag föredrar en orakad kille, drickandes en len Rioja, framför en fjunläppad muffare drickandes en surkonservativ hallonsoda. But who cares?

Sorterade tre(3!!) flyttlådor med barnböcker igår.
Jag kände igen varenda en och kom ihåg att vi läst dem, men att det var så många böcker, så många sidor och timmar som avverkats, kom jag inte ihåg. Inser hur det kommer sej att "avkomman" fortfarande läser en hel del och har ett synnerligen rör(l)igt intellekt. Han har det i blodet.

Jag hittar buntvis med Alfons Åberg, Mamma Mu, Pettson, Nicke Nyfiken, Barbro Lindgrens sköna "Sunkan flyger", "Lilla blå bilen", sagor om tomtar, om troll och massor med annat... Historiens vingslag (som det brukar heta) flaxar omkring i vardagsrummet. Jag ringer sonen för att ta reda på vad han vill ska sparas och vad vi kan ge till andra barn. Han svarar snabbt: Det mesta kan skickas vidare, men "Lilla blå bilen", "Sunkan flyger" OCH "Örjan - Den höjdrädda örnen" måste vara kvar. Jag letar vidare bland alla böcker och hittar tillslut "Örjan..". Måste ha läst den hundratals gånger. Mera minnen. Den rekommenderas.



Örjan är en ovanlig örn - han vågar inte lära sig flyga, men han drömmer om att kunna svinga sig lika högt upp i luften som de andra kungsörnarna. När han sitter på en stubbe blir han plötsligt tilltalad av en pytteliten kungsfågel, som med list och övertalning till slut lyckas lura upp Örjan i en tall på den högsta kullen och få honom att släppa taget för att flyga ut i den varma sommarvinden. En bok om självförtroende med skickligt och humoristiskt gjorda fågelbilder och med fakta om kungsörnar och kungsfåglar längst bak.

Förra veckan var han på tapeten igen, mannen som gett uttrycket "up to no good" ett ansikte. Hujedamej. Jag snackar förstås om killen som vi minns för en synnerligen brutal och meningslös familjeslakt i Västerbotten, eller trippelmord som det kallas i mer rättsliga termer. Juha Valjakkala, eller som han, fantasirikt, kallar sig numera: Nikita Foughanthine. Han rymde helt sonika, men fångades igen. Förstås. Alltså: Den här killen har inte direkt suttit på händerna under sin kåkvistelse. Han rymmer lite då och då, tar sig en och annan bonn-permis, och i intervjuer verkar han inte sova allt för dåligt på nätterna över vad han gjort. Man skulle kunna säga att han skickat sitt samvete på livstidssemester. Det är alltså den här killen jag menar:



Man ska inte döma en människa efter utseendet, men i detta fallet är jag benägen att göra avkall. Ingen svärmorsdröm direkt. Ingen man vill parta med heller.

Vad tycker du?

Fråga inte varför, men helt plötsligt så landade mina tankar i Eurovisionsongcontest år 2009. Det var då systrarna Inga & Anush var med och tävlade för Armenien. Ingen verkar tro mig, men jag gillade (och gillar) verkligen låten "Jan-Jan". Låt oss nu gemensamt sätta oss tillrätta, höj volymen rejält och var med från början till slut. Ursäktar det norska introt (som kallar Anush för Anus...)... Kom igen nurå!

Huset var kallt den dagen. Jag klädde mig i svart.
En god vän hade dött. Mitt förhållande hade rasat.
Det var mycket sorg. Det var dubbel sorg.
Vissa dagar glömmer man aldrig, oavsett tidens gång.

Vissa låtar, och texter, får en helt annan innebörd. Som denna:

Slog en signal till goda vänner i Vietnam.
Min gudson Erik svarade. Han pratade! Han ställde frågor, han svarade på frågor.
Insåg, än en gång, hur fort tiden går, hur stor han blivit och vilken usel gudfar jag är.
Märkligt att känslan av uselhet ändå kändes bra, på något vis.


Erik - en glassig kille. Bilden har jag snott från hans mor. Utan lov..

Att börja sin dag med att ligga under täcket i soffan och glo på tv, för att sedan gå in i köket och brygga kaffe, rosta bröd med gravad lax, prata med vänner och "bara vara". Det känns väldigt bra, trots att flyttstressen hela tiden lurar bakom hörnet... Idag är det lördag.