magstar

Jag förstår mig inte på mig själv.
Jag bestämmer mig för att jag, efter jobbet, ska gå hem, äta en bit mat och inte gå ut på lokal, inte umgås med vänner/kamrater. Jag ska i stället börja ta itu med allt som måste göras hemma innan jag flyttar. Det ska packas, packas, slängas, packas, slängas... Ja, ni fattar... Men hur blir det? Vad gör jag?

Innan jag gick hem igår så tog jag en sväng förbi Systembolaget för att köpa lite vin. På väg ut så tänker jag tanken: Det vore nice att ta ett glas vin innan hemgång. Sagt och gjort, ett mobilsamtal senare sitter jag hemma hos min syster och hennes gubbe med ett vinglas i näven. Två timmar senare har jag fortfarande inte ätit, jag har druckit flera glas vin, sett "På spåret" och bestämt att gå vidare ut på stan... Tjugo timmar från det att jag blev ut från mitt hem tills jag kom hem igen. Dumt, Mange!

Status: Huvudvärk. Idag har jag haft en sådan där huvudvärk så att det känns som skallen ska spricka. På riktigt. Spricka som en kokad varmkorv. Jag sitter och försöker koppla av med lite planlös slösurfning. Funkar sådär. Det blev fasen inte bättre då jag hamnade på en blogg med underrubriken "Carpe diem". "Fånga dagen - Carpe diem" har blivit som ett smutsigt mantra som skaver i skallen varje gång jag hör det...

Det är något visst med människor som använder "carpe diem" som sitt motto. Jag vet inte varför men jag tycker att det känns bisarrt, smaklöst...

Jag ser framför mig en hårt sminkad och platinablonderad brud med plutläppar, som suger i sig två paket Right om dagen. Minst. Hon brukar hasa omkring på Esplanaden i sina gråmelerade mysbrallor med hängröv medan hon diggar till Katy Perry och Rihanna i sin "musikmobil". Hon hoppade av gymnasiet och började som telefonist på Eniro. Nu är hon arbetslös men det är lugnt, hon hann i alla fall spara ihop pengar till en exakt likadan svanktatuering som sin syrra. Det står "Carpe diem" i svanken.

Shitpomfrtitt! Jag tror att jag ska ta en Treo-comp och slökolla lite på tv istället.
Det gäller att fånga dagen. Eeeh.. Fånga kvällen!

Jag tycker det här är en av de vackraste kärlekssångerna som någonsin spelats in. På sätt och vis delar jag den med en person det inte funkade med. Cat Power, däremot funkar med mig. Lyssna.

Misslyckad kärlek och musik är liksom dubbel smärta, menden är ändå så vacker.
"V för Vendetta" är dessutom en bra film.

Är hemma igen. Efter tre jobbiga, men roliga, dagar Stockholm.
Jag har, tillsammans med tre kollegor, sjösatt det vi jobbat med hela hösten.
Vi har lagt ner massor med tid på att planera och bygga ett nätverk för programchefer. Nu är startskottet avlossat. Tre dagar med visioner, utveckling, informationsstrukturer, statistik och en del annat som inte heller låter så kul, men som varit fantatstiskt på många vis. Alla föreläsare (11 st!) har varit grymma!

Vad gör jag då, firar och går vidare med projektet?
Nope! Nu lämnar jag skutan och lämnar över fortsättningen till andra.
Grovjobbet är klart.

Hej Go´vänner! Nu är jag där igen, i den lilla världen av fix & trix.
Det är mycket att göra, och det händer saker hela tiden.
Igår hade mitt (mitt och mitt..) band (jo, jag har ett sådant) en spelning. Det gick allldeles utmärkt. Tänk att man som farbror på dekis kan sjunga i ett par timmar och sedan få betalt för det. Fantastiskt!

Idag vaknade jag upp till (Tadaa!) ett ymnigt snöfall! Lagom till första advent.
Efter det var det slut på lugnet.

Jag tänkte/kom på:
- Är snö = första tågkaoset? Åker till Sthlm i em.
- Borde jag inte ha tvättat pikétröjor och skjortor innan jag packar?
- Hittar inte resväskan... Nä, just det, lånade ut den.
- Måste köpa en ny resväska fast jag har en... :(
- Borde inte en ny vinterjacka ha inköpts då jag slängde mina tre gamla?
- Är det smart att blogga då man har tusen saker att göra?

Svaret på sista frågan är "nej", och därför säger jag tack för nu. Höösch!

Kortnos ♥ Långnos

Funkade inte...

Som en blixt från en klar himmel så kom jag på att mitt körkort snart slutar gälla. "Jag måste fotografera mig och skicka iväg bilden med nödvändiga handlingar" tänkte jag lite lagom formellt. Sagt och gjort. Jag spatserade iväg till en fotograf och lät blixtarna från kameran piska mitt ansikte... Ja, jag säger då det. Fy fabian (svär som Pippi) hur jag ser ut. Jag har undvikit all form av föreviganden, typ bilder, en längre tid. Jag inser nu att den strategin har varit helt korrekt.

Mina damer och herrar! Såhär ser jag ut numer, med dubbelhakor och allt..

Är jag patetisk? Eller dömer jag mig själv för hårt? Jag tror det. 
Är nog ganska tillfreds med mig själv, även om jag har mina dalar då och då.
Klart man undrar. Hålla på med radio år ut och år in. Vad är det för skit?

Men det var så det blev. Har slutat förundras över ödet och livets tvära kast.
Som en vante har jag kastats hit och dit, fysiskt och känslomässigt.

Jag är väl som folk är mest. Och ändå inte alls.

Jaså. Tror minsann minnet börjar svikta.
En anledning att fira brukar jag väl inte missa.
Detta är mitt tvåtusenfemhundratredje inlägg i denna blogg.
För tre inlägg sedan borde något sorts firande ha skett.
Men icke.

Inväntar med spänning inlägg nr. 3000 om sisdär ett år, två eller tre.

Den som väntar på något gott...

Jag vill vara kär. På riktigt. Jag vill känna den där bubblande känslan som gör en så jävla glad. Jag vill älska att vara varje sekund med någon utan att bli uttråkad. Att ta i honom och inte kunna få nog. Det var ett tag sedan. Ett bra tag sedan. Ingen kan klandra mig för att inte ha försökt. Ibland tror jag att jag är immun, att all riktig kärlek i mig brändes bort för evigt, att fel person blev mottagare av "mitt bästa".

Jag och min kompis Tomas satt i bilen häromdagen. Vi var på väg till ett möte i Umeå. Han skickade ett sms i tre punkter till sin fru. 1. Jag blir sen ikväll 2. Mjölken är slut 3. Jag älskar dig. Det kanske låter banalt, men det var något som brast i mig, eller iaf något som gjorde mig ledsen. Jag tänkte: Fan, vad längesedan det var jag sa, eller skrev, orden "Jag älskar dig" till någon (som inte är min son) och menade det. På allvar. Seriöst.

Jag trivs med mitt liv. Jag mår bra som singel. Jag tänker inte ens på att jag är ensam.
Men plötsligt, där i bilen, så blev det uppenbart. Det var längesedan jag älskade någon.

Men du får väl lägga manken till, Magstar! Blir du inte uppvaktad?
Jo, det händer. Men blir jag uppvaktad av någon som jag inte kan få nog av?

Nope, inte då!

Istället sjukt snygga, men ack så tråkiga killar utan nåt jag vill ha. Som vill ha saker av mig jag inte kan, eller vill, erbjuda.

Alltså: Jag vill vara kär. Punkt.

Processen är igång. Flytten påbörjad.
En säng, ett bord, ett skrivbord, en bokhylla och ett gäng sopsäckar är på väg till tippen.
En takkrona, en golvlampa, en annan säng, köksbord, stolar och snart soffan går iväg för en och annan liten penning. Kartonger fylls. Glas, porslin och annat ska packas. Men hur kunde jag köra alla gamla tidningar till återvinningen? De behövs ju här. Nu! Jag får ta med mig tidningar från jobbet...

Syrran tittar förbi. Det är hon, inte jag, som får ställa sig på den höga trappstegen och ta ner lamporna som sitter drygt fyra meter upp. Hon vågar. Inte jag. Jävla fjolla man är. Hon säger: Nu gör du sådär igen. Säljer det mesta. Jag bär samma saker om och om igen. Det gör inte du. Packar snabbt gör du också. Syrran ska också flytta. Igen. Man kan tro vi gillar att bryta upp. Kanske är det så? Jag vet inte.

Förhoppningsvis har det löst sig med förråd. Bara allt jävla arbete kvar. Allt bärande
och städande. Känslan är att jag hyr in en flyttfirma för de tunga grjerna. Rut & Rot, ni vet...

To be continued.

Jag blir inte klok på mig själv. Jag har nämligen utvecklat ett tvångsmässigt beteende som gör att jag bara måste svara när jag ser en poll, ni vet sådana där frågor med svarsalternativ som syns lite varstans. Jag kan bara inte låta bli att läsa frågan, gå igenom svaren, klicka och se vad andra tycker. Jag måste få veta. Det spelar ingen roll hur dumt det är. Jag ger mig själv en mental flathand varje gång det händer. Jag föraktar min hjärna som förnedrar mig genom att tvinga mig att delta. Det är helt enkelt inte värdigt.

Så sent som igår såg jag en poll på Qx. Frågan (som förövrigt var komponerad på ett inkompetent sätt) löd kort och gott: Bjuden på glöggfest ännu? Alltså: Vem bryr sig?

Jag försökte blunda och titta åt ett annat håll, men den smutsigaste delen av min hjärna behövde inte gräla med mig i mer än tre sekunder för att jag skulle ge med mig och börja klicka. Jag kände verkligen ett brinnande behov av att få veta hur stor del av landets befolkning (eller i alla fall en böghög på Qx) som börjat gå igenom inbjudningarna till alla glöggfester. Jag klickade "Nej, inte ännu" och blev nummer 892 som svarade och slutställningen verkar ha blivit 71% som svarat som jag, mot de andra alternativen som då tillsammans fick 29%. Ja, jag säger då det: Nu känns livet mycket lättare! Puh!

Jag ser och svarar på andra frågor, på andra webbsidor, och det är många som klickar. Fattar ni? Jag är uppenbarligen inte ensam om min pinsamma hjärndefekt. 891 personer före mig hade också känt sig manade att klicka för att få reda på planeringen av glöggfestandet balnd bögar, flator och transor i vårt avlånga land. En annan fråga, men på Aftonbladet hade dryga 10.000(!!) klickare. Vojvoj.

Hujedamej. Jag mår inte helt bra.

När jag blir Gud ska helgerna vara mycket längre och inte ligga i slutet på veckan då man är helt slut. Dygnet ska ha fler timmar och det ska alltid finnas färskt bröd och blodgrapefrukt på frukostbordet och ingen ska "egentligen behöva jobba några timmar" och solen ska lysa och tvätten ska vika sig själv och dammsugaren ska städa allt själv och man ska inte somna ifrån sin bok eller tv´n, och folkhälsoinstitutet ska gå ut och rekommendera alla att äta popcorn till middag.

... att det blev lite väl negativt i dagens första inlägg.
Det mesta stämde iofs, men såshär efteråt kändes det ändå som i gnälligaste laget.
Fortsättningen blev bättre och nu är jag åter stationerad på hemmaplan.

Måndag. En riktig äckelmåndag med svinmycket att göra. Det känns som att det aldrig tar slut. Jag orkar inte ens blogga om eländet. Och då är det riktigt illa. Kanske är det migränattacken som sitter i, för jag känner mig som ett skal med absolut ingenting innanför. Känner mig som ett urblåst ägg. Precis så, faktiskt. Ser ok ut på ytan, men tomt, tomt, tomt på insidan. Vill inte mer. Just nu.