magstar

Som vanligt när det är jobbiga saker som ska göras så skjuts de på framtiden.
Det är bara en dryg månad innan jag flyttar till Hufvudstaden och jag hade inte packat en enda pinal innan ikväll. Jag har iofs inte packat så mycket, men jävlar vad jag slängt. Framförallt kläder. Fyra stora sopsäckar har fyllts. Två går till tippen, två går till "bättre behövande". Jag har nämligen gett upp, eller åtminstone accepterat läget. Det senaste årets "sjuka", och tillhörande medicinering, som gjort mig ännu fetare än tidigare, gör att det mesta i garderoben hängt orört eftersom att åtsittande klädsel inte är det jag gillar bäst. Skulle jag, mot förmodan, bli "normal" igen så får jag väl köpa en ny garderob.

Nu återstår resten, dvs det mesta. Min avsikt är att "gå bärsärk", dvs utan nostalgi och sentimentalitet slänga, sälja och ge bort många av mina saker till de som behöver dem bättre. Jag är trött på alla glas och muggar, dukar, gardiner, handdukar, stolar, bord osv. Den gamla trotjänaren "soffan" ska bort. Takkronan, fåtöljer, en säng, ett skrivbord, en bokhylla och massa annat går samma väg. I mitt nya boende behöver jag en säng. När jag så småningom skaffar mig ett nytt, "riktigt", boende så ska nya energier fylla mina rum.

Imorgon fortsätter jag, med livet och dess innehåll. G´natt!

Hah!
Eller... Vänta nu... "Inget bloggande"... Meh!
Satan!

Tack Expressen!

Ja, vad ska man säga. Ännu en knasgrej...
Det nordskånska fenomenet "Bulle i bulle". Är det ett skämt? Nej! Är det på riktigt? Ja!
Är detta något som får det att vattnas i munnen på er?



En fralla med en delicato-boll inuti. Ja, jag säger då det.
Har någon av er smakat? Är det gott? Knappast...
Men testa och bestäm själv. Ingredienserna är ju inte svåra att hitta.
Nog om detta semifabrikat till bakelse. Jag är chockad. Igen.

Igår så föll min blick på en artikel i en veckoblaska. Artikeln handlade om något som jag tidigare, lite vagt, hört talas om men som jag inte närmat mig mer konkret. Min hjärna vill liksom inte koppla. Det handlade om ett begrepp inom segmentet skönhetsbehandling. Jag snackar om Analblekning.

Först fick jag inte ihop det överhuvudtaget när orden "anal" och "blekning" hamnade i mitt fokus. Inget av de båda är främmande i min begreppsvärld, men tillsammans bildade de ett ord vars innebörd jag hade svårt att sortera ner i rätt fack. Vem i hela friden bleker sitt rövhål?

Jag sökte på nätet om detta fenomen och fick upp massor med träffar. Det verkar som om det bara är jag som är hopplöst efter. Att bleka "rövva" har tydligen blivit "the new black" för alla de som inte vill avvika en millimeter från skönhetsidealet. Det är, tro´t eller ej, viktigt att man har rätt utseende mellan halvorna om man vill "hänga med".

Där satt jag helt stum, lite lätt chockad, över att det ens existerar ett fenomen där människor förändrar pigmentet på sin ringmuskel, och så visar det sig att denna störda behandling på något vis blivit normaliserad. I vissa kretsar så verkar det, enligt veckoblaskan, närmast ha blivit lika vanligt med rövblekning som popcorn på bio. Och då är popcorn ändå rätt vanligt. Brrrr...

Jag undrar också: Vilka är personerna som jobbar med det här? Hur känns det egentligen att tillhandahålla den här tjänsten? Man är nog rätt sugen på pengar skulle jag tro. För jag kan inte se något lustfyllt alls med att gå till jobbet och veta att nån tjomme ska komma och vilja ha rätt nyans på sitt anus. Fast det är klart, det är rätt hög servicenivå ändå. Smidigt att kunna ta sig en ansiktsbehandling, fixa naglarna och bleka röven på samma ställe. Bara sisådär.

Tänk om man valt det här yrket... Tänk att bli omtalad när det gäller blekning av brunögon, att få ett gott rykte som en skicklig analblekare. "Älskling, du måste helt enkelt gå till Mange på Salong Brun. INGEN bleker en röv som han". Shitpomfritt! Då skulle livet vara över.

Tips till er som lockas, men inte vill "ha hjälp". Är man lite mer av en handyman/handygirl kan man tydligen, för det ringa priset av ca en femhundring, köpa hem en krämtub och fixa det på egen hand.

DET kallar jag en investering.......  Not!   It´s a crazy world out there!

På något vi så respekterar jag människor som inte har en blogg, som inte twittrar eller har en facebooksida mer än jag respekterar dem som har allltihop.

Först blir jag kanske förvånad. Men sedan tycker jag om dem.
De är på något vis riktiga människor.

Jag tänker mig att dessa riktiga människor inte gillar sms. De är av typen som säger "vill du mig nåt så får du ringa". Den typen av människor.

Nej, jag tänker fan inte snacka med dig genom en sida på nätet, vill du mig nåt så ses vi nånstans och pratar. Vi säger där och där klockan sex, se till att vara där, ok.

Den typen. Old school, ni vet. Utrotningshotad art. Sådana gillar man.

Jag dansar lite för mig själv.
På riktigt, alltså.
Glädje i dess renaste form.

Jag är lite tyst ikväll. Det bara blev så.
På affären, efter jobbet, stod jag i kön till kassan. Framför mig en mamma och hennes lille son. Hon kallade honom Manne. Jag blev på något vis glad. Manne.
Manne kallades jag under stora delar av min barndom. Namnet får mig att kastas tillbaka till en tid som inte längre är. Det är längesedan jag var den pojken. Och ändå inte.

I´m not the hårdrocksfarbror I used to be, men D.A.D har en särskild plats i mitt hjärta. 2010 sågs, och hördes, de på Gatufesten i Sundsvall. De var var veckans höjdpunkt. Här är nya videon från nya plattan som släpps den 11:e november. Jamen då kör vi!

Jag skulle ju ta det så lugnt, men i helvete heller.
Gårdagskvällen förvadlades till en brakfest. Dekadent så det förslår. Det knullades på toaletter och våldsduschades mitt i natten. Har jag hört... Klockan tre på natten ville nån lyssna på David Bowie och bada badkar. Det hånglades, spelades alldeles för hög musik och fan och hans moster. De sista gästerna vacklade hemåt vid sextiden på morgonen. Parkettgolvet var nerkletat med vin, öl, ost, avocado, syltlök, pesto, citron, tequila, glidmedel, rouge, glitter, mintgelé och pumpa.

En hyfsad fest med andra ord.

So wrong...
Drunk again.
I´m alone in house full of people
Thinking.
Again.
And again.
I hate myself for doing it.

Med allt du är
dit du ska
bredvid dig
går jag

The party continues...

Fråga inte varför. Jag har inget svar, men ibland älskar jag att vakna upp till stadens alla ljud. Bussar kommer och går, bilen som sopar gator och trottoarer jobbar heltid, hundar som skäller, en gapande alkis, ett skrikande barn. Alla ljud liksom växer samman till nån sorts dovt sorl. Ibland hatar jag samma ljud. Konstigt. Men inte idag.

Genom fönstrena ser jag hur dagsljuset jobbar sig igenom det gråa molntäcket. Trots avsaknaden av en tydlig sol så känns det som om det kan bli en ganska bra höstdag.
En ledig höstdag.

Dessutom är det lördag. En ganska perfekt veckodag.

Dagsljuset har precis försvunnit ner bakom husen och det börjar bli mörkt i staden av sten. För varje dag ser man fler och fler människor med mössa och vantar. Det är inte utan att jag tycker det känns bra att snart få "pälsa på" mig lite varmare kläder.

Jag käkade lunch med en irländsk kille idag och "tvingades" prata engelska för första gången på ett bra tag. Det gick förvånansvärt hackigt. Märkligt. Måste skärpa mig.

Ikväll har jag tänkt att bli lite full.

Planen är ägg.

Nu är det sådär som det blir allt oftare, dvs verkligheten tar över och tiden räcker inte till. Som vanligt är det bl.a bloggen som blir lidande. Just nu pågår en lavin av händelser och förändringar. Det är liksom allt på en gång.

Det händer massor med grejer på nuvarande jobbet med olika event, olika möten (såväl på plats som via olika kontaktlänkar), samtidigt som jag ska hålla i allt det dagliga + det faktum att jag ska flytta, magasinera det mesta av mitt bohag, och förhoppningsvis hitta någonstans att bo i "storstan". Däremellan ska jag sätta mig in i ännu ett nytt jobb, sluta "chefa" och förhoppningsvis hinna med en jul och ett nyår. Kära jistanes hur det kan bli.

Mitt i all kakofoni så får jag migrän, en diagnos för problemet med mina händer, jag genomgår en hudbehandling och mitt gamla knä (som krossades för 2 år sedan) har börjat krångla, och dessutom det där med obalansen i hormonflödet. Ta mig satan om inte gubben är på väg att gå i bitar. Jävlar i min lilla låda!

I denna pyttipanna av skeenden och händelser så kan jag inte låta bli att känna en tillfredställelse i hur osäkert spännande allt är just nu. Det är utmaningar varje dag, saker jag måste lära mig, förstå och utföra. Jag har ingen bil längre. Jag har snart ingen bostad heller. Jag har en son på distans, ingen hund. Jag har pengar på banken. Jag ska få nya arbetskamrater, möta en ny stad.

Om jag inte går i bitar så ska det bli en utmaning att fortsätta jordelivet.

Glimma & Frank

Nu pajade mitt trasiga knä igen.
Jippiii! NOT!