magstar

För en tid sedan var det någon som frågade vad som hänt med Frank, min underbara lilla Bostonterrier. Ja, sanningen är inte helt behaglig.

Efter 8 år som en lugn soffhund med främsta intresse att vara snäll, äta, ligga i solen och ev leka med gummileksaker, så har han sakta förändrats. Det började med att han aldrig lät mig vara ifred. Så snart som jag ex lade ner min trötta kropp i soffan och slöt mina ögon så var han där och släppte sin små salivkladdiga gummigrejer i mitt ansikte. Gömde jag leksakerna så krafsade han med sin små tassar på den kind som var närmast, alternativt slickade lite diskret på min näsa eller bet i mina tår. Steget efter det bestod i att han bet sönder en kudde och spred ullen från kuddens innandöme över en stor del av vårt gemensamma boende. Han har aldrig, jag säger aldrig, bitit sönder en endaste grej (förutom gummileksaker) under hela sin levnad.

Det om detta... Härom veckan då jag kom hem från jobbet var han borta. På golvet i sovrummet låg en bok om katastrofer. I den stunden drog jag i slutsatser eller hittade samband med försvinnandet. Jag sökte febrilt efter den lilla fnysnäsan på alla platser jag kunde tänka mig, men ingen Frank. Han var spårlöst borta. Han lämnade inte ens en lapp på köksbordet.

Igår kom det tillslut ett foto inramlandes genom brevinkastet. Budskapet var kort och konsist: Fuck you! Jag räddar liv numer!



Tack Frank. Jag slipper iaf leva i ovisshet.

Det har varit mycket att "stå i" ett tag. Jag försöker komma i kapp.
Inte minst gäller det bloggen. Men hjärnan vill inte riktigt vara med.
Har försökt skriva ett par inlägg, men det blir bara skit varje gång.

"Det var då som Mghrrrphhgg...Gahhh... Nulpehöömöh...Pfffrrt"

Jag får muta den, hjärnan alltså, med godis och löften om nåt finfint.
Men frågan är bara vad man ger en hjärna?
Rödvin passade ju uppenbarligen inte.

... sprit tar fort så jävla slut...

Då var jag där igen. Dvs i läget då jag inte hinner med mig.
Det blev en sväng till Sthlm iaf. Vojne, vojne. Hur orkar jag?
Tack Marcus, Kaj, Erik och Stefan.

Idag är det måndag. Valet satte sin prägel på morgonshowen i P4.
Tro´t eller ej, men jag blev tvungen att tänka. Att snacka med politiker
kräver mer än bara rutin och energi.

Kvällen har spenderats på ett av stadens mat- och nöjesetablissemang.
Vinprovning stod på schemat. Massor av vin i alla färger skulle smakas.
Ett glas och en mugg fick man i handen. Glaset skulle man dricka ur, muggen
skulle man spotta i. Ursäkta en halvalkis, men spotta ut har aldrig varit min grej.
Avrundade med ännu mer trevligt sällskap och en italiensk buffé. Gott!

Så nu sitter jag här trött och lite lagom pruttfull en måndagkväll.
Det är gott att leva.

Här går jag omkring och är trött och har huvudvärk, men varför klaga?
Det finns alvedon, grundkänslan är god, det är fredag och jag känner mig tillfreds med livet. 

Undrar just nu: Stockholm imorgon eller inte...?
Funderar ett tag till.

Från och med den här veckan går jag ner på 4-dagars vecka.
Varje onsdag kan jag därför jobba med mina sidoprojekt, vila osv.
Min första onsdag började mindre bra.

Fråga mig inte varför, men jag vaknade och var på mitt allra sämsta humör.
Jag var arg och irriterad på allt och alla från samma stund som jag öppnade ögonen.
Naturligtvis gick det ut över de närvarande i församlingen. Sorry... Försökte efter bästa förmåga att skicka iväg några fakturor, upprätta några kontrakt osv, men det gick sisådär. Att plåga mig själv och omgivningen var betydligt enklare.

Efter lunch, då jag fortfarande var i samma usla skick, så åkte jag till sjukhuset för att lämna prover, och sedan bestämde jag mig för att göra det som vissa av mina kamrater (läs: Madde och Timo) gör då de har dåliga dagar. SHOPPING!

Det är vanligtvis inte någon av mina bättre grenar, men idag nådde jag nog personbästa för säsongen. Tusenlapparna fladdrade ut ur plånboken lika fort som en svensk sommar blir höst.

En ny kostym, ett par chinos, ett par jeans, ett par "mysbrallor", en tröja, två skjortor, två munkjackor, ett par sneakers, ett par skor och lite annat smågott som sockar, kalsonger, ett bälte, en klocka och en halsduk. Ja, just det, en ny trimmer blev det också.

Av ekonomiska skäl så kan jag inte använda mig av den här typen av terapi varje gång jag är på dåligt humör, men tro´t elller ej. Jag blev som en ny människa, inte bara till det yttre.

Hmmm...
När jag tänker efter så kan jag nog använda mig av shoppingterapin lite oftare. Jag är ju oftast på gott humör, och även om jag inte är rik så är jag inte helt fattig heller. Min terapiform är funnen! Hallelujah!

Det finns låtar och så finns det låtar. Fattar ni?
Jag har varit kär i många låtar. De har varit sommarförälskelser.
Vi har umgåtts ljusa, ljumma sommarnätter. Vi har skrattat och supit oss
fulla på billiga vita viner, men också delat på goda, svalkande, drinkar.
Vi har dansat. Vi har gråtit. Tillsammans.

Men sen är sommaren över och kärleken svalnar, eller typ bleknar i samma takt som solbrännan.
Man tackar för sig med en axelryckning.
När man möts nere på gatan, eller på promenaden med hunden, i sin iPod ett halvår senare så slås man av "varför?". Varför tyckte man det var så speciellt med dem den där sommaren?
Nu är de ju mest... Ganska påfrestande, tjatiga, jobbiga.

Men sen finns det låtar. Låtarna man aldrig lämnar. Låtarna man inte vill lämna.
Som man aldrig kommer över. Som alltid står sig.
Som man återvänder till gång på gång.
Äkta kärlek. Vänskap.

Jag har en hel hög..

1.
2.
3.
4.
5.

Hmm... Jaha! En sådan dag...

En kamrat konstaterade lite torrt: "Jaha, du bloggar...".

Jo, jag vet. Att blogga är kanske inte det hetaste man gör längre.
Faktum är att jag känner mej ungefär lika het som en Foppa-toffel.

Det var bättre förr.
Då var kvinnor kvinnor, och män var män.
Och fikus var en krukväxt.

Vaknade kl 08.35. Startade datorn. Loggade in på Facebook och msn.
En god vän  var redan där. Han tyckte det var kul att vi bägge två var på plats så tidigt på dagen, och därför kunde ta del av varandras vakenhet. Vännen i fråga konstaterade torrt att vårt tidiga uppvaknande troligen är åldersrelaterat. Må så vara.

Jag undrar hur Gud (eller vem/vad det nu var) tänkte egentligen?

Jag menar: Varför vaknar man tidigare när man blir äldre? Ju äldre man blir desto mera orkeslös blir man. DÅ borde man ju sova. Istället klivs det upp i ottan bara för att konstatera att: "Idag orkar jag inget för jag är gammal, men vaken det är jag". När man är ung och kraftfull borde man ju ta till vara tiden och inte sova bort den... Detta är för mig en gåta.

I ren förnekelse sov jag iofs till kl 16 för bara bara två veckor sen.
Jag är m a o inte gammal, bara en bra bit på väg.

Trodde jag "vuxit ifrån" listor, men tydligen inte...

10 FAVORITER
Färg: Just nu: Grönt och lite orange.
Mat: Sparris, Entrecote, avocado... Gillar så mycket.
Band: "Mothers Finest" funkar alltid.
Film: Många, men "Big Fish" får det bli. Igen.
Bok: "Potensgivarna" av Karin Brunk-Holmqvist. En måbrabok.
Sport: Formel 1.
Årstid: Vår.
Veckodag: Alla är rätt bra, på sitt sätt.
Glassmak: Vanilj. Så tråkig är jag. Eller choklad.
Tid på dygnet: 22.30. Det är en bra tid.

9 FÖR TILLFÄLLET
Humör: Rätt gladlynt faktiskt, om än lite trött.
Smak: Tandkräm.
Kläder: Blå jeans, blå hood.
Bakgrund: Stadens ljud, bussar människor osv.
Nagellack: Aldrig någonsin.
Tid: 13.57
Omgivning: Lägenhet.
Irritationsobjekt: En viss lista som jag fyller i av någon anledning....

6 HAR DU NÅGONSIN
Dejtat någon av dina nära vänner: Det kan man nog säga.
Brutit mot lagen: Ja.
Blivit arresterad: Nej.
Badat naken: Självklart.
Varit med på tv: Ja, tro´t eller ej. Med Lasse Brandeby och Frank Andersson. Hahaha.
Kysst någon du inte känner: Det har hänt.

3 PERSONER
Du kan berätta allt för: Min syster.
Du tycker om: Madde, Peter, Eva. Finns ju sååå många jag tycker om.
Du inte gillar: Har ingen hatlista. Borde jag ha det? Är inte så överdrivet förtjust i Jimmy Åkesson.

2 VAL
Kaffe eller te: Kaffe.
Vår eller höst: Vår, men gillar hösten också. Och vintern. Och sommaren.

1 ÖNSKAN
Att jag ska få avsluta ifyllandet av den här listan.

Det var tjejparty igår. Värsta juntan. Typ.
Jag och de andra tjejerna åt surströmming och skvallrade, så där som vi tjejer gör.

Vi träffades hemma hos Eva. "Hon bor på landet" sa Madde.
Hon sa inte "långt bort åt helvete in i skogen där mobiltelefontäckning inte existerar".
Det var precis där hon bodde. Långt bort och far away.

Men trevligt var det. Och fint. Och massa djur.
Hundar, katter, höns, ankor och ett gäng surströmmingar.

Det var igår. Idag är en annan dag. Ingen tjejmiddag idag inte.
Tjenare fredag. Jag har saknat dig.

Jag är trött.

Alltså jättetrött.

Så trött så det gör ont.

Det är som en molande värk i hela kroppen.
Som en spark på pungen.
Fast överallt.

Gnatt!

Idag är hela jag akustisk.
Okonstlad.
Naken.
Inga krusiduller.

Först var han lite tystlåten, trevlig och korrekt.
Nu har han har visat sig vara roligare än jag trodde.
Och inte så tystlåten.
Men fortfarande lika trevlig och korrekt.
Snygg är han ju dessutom.
Tjenare Emil!

Hur ska jag tolka det faktum att mattan fastnat i köksgolvet?

Gummit på undersidan mattan hade liksom löst upp sig och klistrat ihop sig med golvet.
Meget konstigt, på min ära.

En timme senare, med hjälpmedel som såpa, reng. spray, borste, sådan där grön svamp (inkl. svett, tårar och hårt gnuggande arbete), så är golvet åter som ett golv ska vara. Ny matta inhandlad.

Hepp!

Jag vet att jag är på gränsen till perfekt, men (tro´t eller ej) ibland gör jag misstag.
Som förra veckan t. ex. Jag gjorde några kamrater sällskap till ett av stadens etablissemang med asiatisk meny. Jag vet ju av erfarenhet att det är som att tigga om att bli magsjuk att gå just till det utskänkningsstället. Man kan tro att kocken gjort en grej av att inte tvätta händerna, eller vad det nu kan vara. Några harakiri-kollegor höll på att hylla deras hajfensoppa som att det var deras egen lilla mamsing som tillagat den, så efter en halvtimmas massivt kampanjande och övertalande hade jag och några till gett med oss. Vi gick dit och åt.

Och mycket riktigt, efter exakt en timme började 87,2% av deltagarna känna sig lite instabila i magen. Då förbannade jag mig själv. Jag hade bara mig själv att skylla. Det tog två (!!) dagar att bli helt fungerande igen. Fy och tvi. Inte en chans i helvetet att jag går dit igen.

Enda glädjeämnet var att en "viss person", som jag skarpt ogillar, också satt och skvalpade i sig soppa ett par bord bort. Jag hoppas och förmodar att han fick uppleva samma centrifugerande i bukpartiet.

Finast...

Det pirrar och skrämmer.
Bitarna passar nästan för bra ihop.
Likheterna stora. För stora?
Vänder ut och in på mig själv.
Funderar, tänker, drömmer.

Jag har en av de där nästan ordlösa dagarna.

Normalt sett flyter både skrivande och tänkande rätt hyfsat, men vissa dagar, dagar som den här, vill det sig helt enkelt inte. Och jag vägrar söka efter den mentala ordlistan. Det blir som det blir. Tjenare måndag!

Jag har varit duktig idag. Jag har:
- Putsat alla fönster (tog nästan hela dagen)
- Tvättat
- Dammsugit
- Storhandlat

Fortsättningen består av: Mer arbete. Men av trevligare sort.
Det blir middag med fina människor som berikar mitt liv.
Förberedelserna pågår. Kan inte bestämma mig om det blir förrätt eller ej.
But so far är följande klart:

Champinjoner, röd & gul lök, paprika och sparris. Tillkommer snart gör
broccoli, morötter, några potatisklyftor, och kanske något mer, som ska
rostas i ugnen med olivolja och chili.

En bit fransyska är redan klar. Här ligger den och mumsar sig.
Lite lagom blodig i mitten. Till detta ska jag också fixa en sås, men är
lite osäker på vad det blir. Kanske blir det med kantareller eller rosé-
peppar.. Hmm.

Till detta dricker vi ett italienskt vin från Toscana, Pater. Bara 79 spänn. Gott!
Desserten är precis som förrätten under bearbetning i hjärnan.

Oj. Måste ringa "Makkan".
Over & out. Nu vet ni vad jag gjort och gör.

Att ha nyputsade fönster är ungefär samma känsla som att få glasögon första gången.
En helt ny värld öppnar sig. Nya färger och kontraster. Gråskalan utraderas.
Finns det annat man kan städa/putsa/fixa för liknande effekter?

Så snart som huvudvärken gett med sig så ska jag ge mig hän.
Jag ska vara social, inbjudande och charmant.
Förhoppningsvis/troligen blir jag lite lagom pruttfull dessutom.
Väntar på en tilltalande inbjudan.

Jag sa väntar...
Bara så ni vet var ni har mig.

Hittade ett gammalt blogginlägg idag som gjorde mig glad. Jag läste om Matt "Where the hell is Matt" Harding. Ringer det nån klocka? För något år sedan kunde man läsa lite varstans om Matt från Brisbane som dansade sig runt jorden och det hela blev en hit på nätet. Jag tycker det är något fint, rent och inspirerande över hela grejen. Man blir glad helt enkelt. Tjenare fredag!

Som den lite timide gossen jag är så sitter jag framför mitt överfyllda bord iklädd en mörkblå hood. Jag försöker. På olika vis. Som det svenska medelklassoffer jag är så glider jag omkring i mina hoods, urtvättade jeans och känner mej hyfsat tuff. Det är förstås en illusion. Inte ens den nya solblekta kalufsen gör mig cool. Det handlar om lånade attribut. Jag försöker dölja att jag, trots farbrorvarningen, är pojken som aldrig växte upp. Den gossen vill man ju inte visa upp bland folk.

Vidöppna blå ögon, mörkblå polotröja, beige manchesterjacka, hängslen på brallorna och glugg mellan framtänderna skulle nog inte göra sig så bra i varken barer, träffar med riskdagsmän eller i föreläsningar
.
Istället går jag runt och låtsas vara vuxen, vilket jag iofs är, men ändå inte. Jag fortsätter med pjäsen som generationer före mig spelat på samma vis. Jag tittar på konst, dricker drinkar och betalar räkningar som vilken man som helst. Men varje gång jag går förbi en spegel, eller skyltfönster, så är det sexåringen från Söråker som genom mina ögon tittar på den vuxne mannens reflektion och talar till mig. "Det spelar ingen roll vad du klär dig i eller hur du klipper ditt hår. Så länge vi är överens om att du är jag, och jag är du, så lovar jag att inte avslöja dig. Men den dag du tror att du är mannen i spegeln är det jag som börjar kasta klossar, det ska du ha jävligt klart för dig", säger han och vänder sig om. Kvar står en vuxen man i hood, urtvättade jeans och solblekt hår och känner sig naken. Än en gång.

Råkade av en slump, via Spotify, ramla in i Van Morrisons repertoar.
Och mycket kan man ju säga om "Van the man".
Men nån muntergök är han ju inte.
Alls.

Där! Till höger! Balkongen mitt på kortsidan av huset. Den är min!
Bilden är från början av seklet iofs, men huset står kvar.
Esplananaden i centrala Sundsvall. My crib!

Jag skriver inte så mycket som jag brukade i bloggen.
Eller.. Jo, jag skriver, men inte om så vettiga saker, genomtänka reflektioner osv. En del tycker säkert att jag sällan, eller aldrig, skriver nåt vettigt, och så är det kanske, men nu är det i alla fall skiftbyte i ordfabriken.

Det händer inte mycket. På ordfronten intet nytt. Jag tror, eller hoppas, att ni fattar.. Jag behöver inte rota mer i metaforpåsen, budkspaet har nog gått fram, tror jag. Och ändå händer det mycket runt mig. Saker som inte formulerats i ord än. De smyger runt hörnen i mitt undermedvetna och väntar på att få levereras.

En skiljsmässa, en väns uppbrott från sin flickvän, en tredje som strular med pojkvännen. Det blir långa nätter av mail, sms, och samtal. Uppvaknanden. Insomnanden. Det finns saker att skriva om, men de kräver lite koncentration och hantverk. De kan inte bara slängas fram. Tills dess får de grunda tankarna hålla låda. Med hög röst gör de sig påminda om att livets svåra alltid går hand i hand med tramsiga samtal om ingenting, tvättider och en matkorg från Ica.

Det är sådär som det är emellanåt. Jag hinner inte med mig.
Som vanligt är det bloggandet som blir lidande.
Tror det kallas prioritering.

Jobbar arslet av mig just nu och är trött intill döden.

Till helgen får jag besök. Det ska bli nice att bara ta det lugnt, ligga i soffan,
sippa vin, äta gott, snacka, promenera, shoppa och titta djupt i ett par mörka ögon.
Det är sådant man behöver ibland. Som variation.