magstar

Jag är är den första att erkänna att jag kan verka manodepressiv emellanåt.
Något jag verkligen inte tror att jag är, men jag är inte svart eller vit, lycklig eller olycklig, det är bara det att det finns en väldigt stor gråskala där allting samsas.

Jag har insett att jag är, som man brukar säga, lycklig i stunden. Jag är lycklig med min familj, vid matbordet med goda vänner. Jag är lycklig på fester där min sociala sida får blomstra, eller när jag jobbar med sådant jag tycker är kul. Men tiden däremellan känns liksom så... Typ tom. Det är som om all min energi går åt till de stunderna och sedan finns inget över till de vanliga vardagsstunderna.

Min första fråga på det nya året blir därför: Hur vet man om man är lycklig?

Jag har flyttat, delvis för att jag saknade en känsla av tillhörighet. Jag tänkte att det där tomrummet i magen skulle försvinna när jag hamnade någonstans där jag kan känna att jag "hör hemma". Jag fick tag på en schysst lägenhet där jag naturligtvis hoppades hitta det som kan kallas för "något eget", mitt eget. Målsökaren var inställd på att fånga in känslan av att "här, här hör jag hemma".

Missförstå mig inte. Det är ljuvligt att vara så nära dom jag vet tycker om mig. Men om jag inte riktigt vet vem jag är, vad jag vill, vart jag ska, känner de mig då? Eller känner de mig i stunden? Kan man känna någon annat än för stunden? Jag bara undrar...

Jag trodde att man skulle veta vad som var rätt när man nått mogen ålder. Jag trodde jag skulle ha hittat den där killen som jag vill leva med vid det här laget. Jag har också trott att jag måste hitta mig själv innan jag kan hitta honom. Men tänk om jag aldrig hittar mig? Eller har jag redan hittat mig själv utan att veta om det? Finns det en defination på vem jag är? Om jag inte vet, vilket jag inte verkar göra, vad händer då?

Det finns många saker jag skulle göra i en perfekt värld, men nu lever jag i den här, som iofs är helt ok. Och i den här världen har jag lån att betala, ett jobb att gå till och vänner som förväntar sig att jag svarar när dom ringer istället för att ligga på soffan med mobilen på ljudlös.

Jag vill inte verka deppig eller svart (för det är jag inte) , men är det såhär det ska vara? Is this it? Dvs att leva är att vara lycklig i stunden och det andra, det andra är bara transportsträcka däremellan?
Jag bara undrar lite stillsamt.

Hej.
Ni lär ju inte vara så många som finns kvar.
Åtminstone inte på min blogg.

Jag har dränerat mig själv, flängt runt, jobbat och helt
enkelt inte orkat sätta ord på det som hänt.

Samtidigt som jag gillar att blogga, så har det blivit ett gissel.
Men trots det, eller kanske tack vare, så gör jag ett nytt försök.
Vi får se hur det går!

Nu kör vi!

Jag gillar Karin Fossums kriminalromaner om Kommissarie Konrad Sejer.
Jag bara gör det.
Jag gillar inte att böcker som jag gillar tar slut.
Jag kanske gillar Jonas Jonasson också.
Jag ska läsa hans omtalade bok härnäst.
Har inte hunnit med det hittills.
Men snart. Jättesnart.

Finns det något som heter "jättesnart"?

Förra veckan var jag i Stockholm.
Sedan en sväng till Visby.
Efter det blev det Stockholm. Igen.
En stund.
Inspekterade 206 kvm på Strandvägen.
Igår var jag hemma.
I Sundsvall.
Det är jag idag också.
Men har ju jobbat också.
Och varit på hockey i Timrå.
Tror jag tar en tur till Härnösand imorgon.
Tänk ändå så berest jag är.
Typ.

Jobbar
Mumlar
Äter pesto
Älskar pesto
Dricker rött
Tänker rött
Borde pynta inför advent
Eller inte
Domnar bort i soffan
Imorgon är det tisdag.

Hamnade i tankelandet. Jag gör det ibland. Ganska ofta.
Det finns ju så mycket att tänka på.

Men nu får det vara slut på huvudbry. För den här gången.

Jag har tänkt för mycket på vad som ska göras, skrivas och hur jag ska förhålla mej till vissa saker, personer och situationer. Det är bara att låta det som ska ske ske. Get it?

Det är ingen mening med att hålla på att överanalysera och göra allting bra mycket svårare än vad det är, trots att avsikten med tänkandet var tvärtom. För så jävla svårt är det inte egentligen. Livet alltså. Är det nånting vi människor kan så är det att leva. Det finns liksom där, djupt rotat inom oss, som en gammal vana. Att leva alltså.

Livet bara finns där och väntar på att komma ut. Det vill inget annat än att få springa fritt på gräsmattan och jaga sin egen svans. Mitt ligger där nu på golvet framför mej och gottar sig i lite höstsol som skiner in genom fönstret. Det ska nog bli bra det här. Jag måste bara ge honom ett ben att bita i. Eller en leksak. För stunden.

Efter en smått hysterisk färd till Stockholm, t o r över dagen, så blev det (hipp som happ) en kräftskiva. Väl hemkommen efter det så hamnade jag i det som kan beskrivas som "en heterokilles dröm". Det var helt ok, t o m skittrevligt, att vara bög i situationen som uppstod, men samtidigt lite lätt frustrerande.

I mitt hem, i mitt vardagsrum, i min soffa landade fem (5) brudar!

Jag vill inte alls klaga, men ur ett bögperspektiv så skulle ju en liknande situation med bara grabbar vara en önskedröm, men icke. Som vanligt så är det tjejer som gör mig den äran. Vänder man på kuttingen så finns det säkert ett helt gäng pojkar/killar/herrar som velat byta med mig, som inte ser situationen ur ett gayperspektiv.

Ja ja... Efter fyra flaskor bubbel lämnade vi hemmets vrå och bevistade vi fyra olika etablissemang innan det blev hemgång. Home sweet home.

Linda, Maria, Madde, Eva & Therese. Tack för en trevlig kväll!
Jag klagar inte, jag bara konstaterar.

Jag dansar lite för mig själv här.
På riktigt, alltså.
Glädje när den är som finast (?).
Jag visste inte att en flaska rött kunde åstadkomma detta.
Nu vet jag.

Imorgon bilresa mot Stockholm. Tjenare Kungen!

Hamnade i tankelandet. Jag gör det ibland. Ganska ofta.
Det finns ju så mycket att tänka på.

Men nu får det vara slut på huvudbry. För den här gången.

Jag har tänkt för mycket på vad som ska göras, skrivas och hur jag ska förhålla mej till vissa saker, personer och situationer. Det är bara att låta det som ska ske ske. Get it?

Det är ingen mening med att hålla på att överanalysera och göra allting bra mycket svårare än vad det är, trots att avsikten med tänkandet var tvärtom. För så jävla svårt är det inte egentligen. Livet alltså. Är det nånting vi människor kan så är det att leva. Det finns liksom där, djupt rotat inom oss, som en gammal vana. Att leva alltså.

Livet bara finns där och väntar på att komma ut. Det vill inget annat än att få springa fritt på gräsmattan och jaga sin egen svans. Mitt ligger där nu på golvet framför mej och gottar sig i lite höstsol som skiner in genom fönstret. Det ska nog bli bra det här. Jag måste bara ge honom ett ben att bita i. Eller en leksak. För stunden.

Jag hör hur det gnisslas tänder, hur det muttras om glögg, bergvärme,
varma kläder, filtar och duntäcken. 

Så jävla illa låter det väl inte. Eller...?

Det är med stor glädje jag kan meddela att jag överlevt min lilla "turné" med föreläsningar, anföranden, vanliga jobbet och lite annat "horeri". Kul, men ack så jobbigt. Jag har fan misströstat. Jag har sugit ur all min energi för att orka och fick t o m en släng feber. Bara sisådär. Men nu är det avklarat och det känns helt underbart. Som en bekräftelse på detta så är det en underbar höstdag med mycket sol. Nu tar jag en promenad, sedan ska jag käka lunch med vänner och framåt kvällen står dammsugaren redo för samarbete.

Idag är första dagen i resten av mitt liv!
(Jag vet ni hört det förr, men det känns precis så)

Snyggt jobbat, Peter!

Det var ett tag sedan sist. Hoppas ni har hälsan och mår bra.

Jag har tagit mig (som det brukar heta) "vatten över huvudet". Jag har alldeles för många (som det också brukar heta) "järn i elden". Det är inte alltid av godo. Jag har stressmage, sover dåligt, hinner inte blogga, jobbar både på jobbet och hemma, tänker, tänker mer, skriver, skriver mer, pratar, överlägger, levererar...

Det är en vecka kvar innan det lugnar ner sig. Överlever jag nästa onsdag så är det mesta i land. Jag ska inte sätta mig i den här sitsen igen. Men är man bekräftelsenörd, gillar att testa nya saker, nya forum osv, så är det svårt att låta bli att lämna komfortzonen. Man måste utmana sig själv. Man måste våga.

Ser dock fram emot när "vågandet" och "utmanandet", för den här gången, når sitt slut.

Jag tycker att man bara borde få dricka alkohol på arbetstid.
På så sätt så skulle man få bort många alkoholrelaterade olycksfall i hemmet.