Prins Hampus

Han sov på mitt bröst, ett liten pojke utan hår som delvis såg ut som jag. Jag kände hans lilla hjärta slå snabbt medan hans nävar knöts i en orolig dröm.

Jag nynnade lugnande på en låt. Nanananaaa...

Jag strök hans rygg försiktigt och viskade: Du behöver inte oroa dig, pappa är här. Sov nu. Vila. När du vaknar är jag här. Pappa är här, och även om du inte vet nånting om vad som komma skall så är jag här. Kommer alltid vara här. Alltid.

Hos dig.

Jag var livrädd och tänkte ofta på vad jag gett mig in i. Men trots en del tvivel på mig själv, och min förmåga, så lovade jag min lille prins att Du ska veta, och kan vara säker på, att jag kommer ta hand om dig, älska dig som inget annat. Jag ska skydda dig från monstren och bära dig genom regn, snö och sol. Jag ska, så gott jag kan, visa dig livet och viska dig till sömns. Sov nu, vila en stund, när du vaknar är jag här. Jag kommer alltid vara här, min fina lilla unge.

Sov lille Hampus, pappa är här.



(Tiden går. Jag minns. Egentligen har inget förändrats. Han är snart vuxen. Jag är fortfarande hans pappa. Han är min unge. Något har jag, trots allt, gjort rätt för han är en bra människa med sunda tankar. Jag älskar honom gränslöst.)

2619 - Tomt och innehållslöst

Funderar på hur jag fått ihop 2619 inlägg.

Mitt liv ter sig ju ganska innehållslöst då jag läser att Justin Bieber, 17 år, påbörjat sin 2:a biografi medan undertecknad inte ens funderat på sin första.

Inte särskilt moget

Vaknade imorse av radions alla trafikrapporter som basunerade ut "blixthalka i Stockholm".
Helt plötsligt känns förkylningen och kureringen i hemmiljö något bättre.

Jag fick ett mms från en vän som bor ett par hundra mil söderut. Meddelandet innehöll bilder på blommande träd och allt osade av vårlycka. Mitt inte helt mogna svar löd "BAJS!".

Så här i efterhand skulle jag förstås svarat gladare, men nu blev det som det blev.

Satan i gatan!

"Farbrorn som har alla jävla fel, men inte förkylningar" existerar inte.
Han har nämligen fått en förkylning. Just nu ger jag inte många korvören för immunförsvaret i den feta kroppen som heter "min".

Kände redan igår kväll hur det började jäsa inombords, hur halsen irriterade, näsan droppade och nös, huvudet kved av tröttma och begynnande sjuka. Försökte mota eländet med Alvedon, Kan-yang, te, honung, Nezeril osv. Trodde en stund, då jag vaknade imorse, att jag lyckats, tog bussen till jobbet, bara för att sedan märka att bakom skrivbordet hände inte mycket. Hjärnan hade stannat kvar i sängen. Åkte hem och gjorde den sällskap...

Plan: Sätta mig ner, hata snor och månaden februari väldigt intensivt, dränka mig själv i handsprit och muttra svordomar.

Dagboksvarning!

Jag har redaktions- och mötesvecka. Det betyder mestadels jobb på dagtid.
Dessutom betyder det att jag disponerar måndag som jag vill. Måndag=Idag!

Klockan är lunch och jag har precis duschat, rakat mig, borstat tanden osv. Oj, vad gott jag luktar! Har under förmiddagen hunnit med att dammsuga, diska, fixa & trixa med diverse s.k pappersarbeten. Nu bara resten kvar. Ska snart kliva ut i vår(?)solen, ta en promenad och åker nog efter det en sväng ut på Gärdet, till Radiohuset.

Dåså. Ett inlägg i sann dagboksanda, men utan de hemliga kärleksfunderingarna.
Why? Jag kanske inte har några. Eller så har jag det. :)

Hmmm

Har problem med att välja skor idag.
Ett par minusgrader har omvandlats till ett par plusgrader.
Vad tror ni?


Med anledning av...

... tidigare inlägg så vill jag bjuda er på en av mina favoriter med Esbjörn Svensson Trio. Den heter "From Gagarins point of view" och är sådär lite sorgligt melankoliskt meditativ, men ändå så skön och vilsam för hjärtat, hjärnan och själen. Dessutom tänker jag ofta på Jan Johansson (också svensk jazzpianist, också död...) som jag växt upp med då jag hör den här, och många andra Esbjörn-grejer. Jag trivs med det, både att minnas och att känna mig tillbakalutad.


Ps. Slutet är lite tvärt och tråkigt, men men...

Märkligt

Konstigt hur det kan vara ibland. Hur saker och ting sammanfaller.

Fick, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, ett sms från en gammal bekanting. Vi kan kalla honom D. Han frågade efter namnet på en Nils Landgren-platta vi ibland lyssnade på då vi kände varann. Han lät mig också förstå att han var inne i en "EST-period", dvs han lyssnar på Esbjörn Svensson Trio.

Dagen innan detta sms lyssnade jag på Nils Landgren (vilket inte händer varje dag) och EST har den senaste tiden legat som en ljudmatta inne i vardagsrummet då jag sitter i köket och skriver. Är inte det lite konstigt, att det liksom sammanfaller? Jag menar inte att det betyder någonting, men visst är det lite märkligt?

Ännu lite märkligare var att samma dag som jag fick det där messet så fick jag frågan av en vän: Hör du av D någongång? Jag svarade "Nej Sällan eller aldrig". Den frågan hör jag annars nästan aldrig numer. kommer ett sms. Återigen: Märkligt. Det känns ungefär sådär som när jag tänker på min mycket gode vän, Peter, då brukar han ringa. Slår sällan eller aldrig fel.

Nu ringer det! Måste vara Peter...  ;)



Hepp 2!

Frisören klipper och klipper de få strån som finns. Hon fortsätter småprata.
Jag småpratar tillbaka: Det kan ju hända att kronprinsessan Victoria föder barn i helgen. Frisören replikerar: Är hon med barn. Va´kul!

Ja, va fan. Man kan ju inte hålla reda på allt.  ;)

Hepp 1!

Håret har växt. Nu igen. Gick därför till frisören i den närliggande gallerian.
Som vanligt så ska det "småpratas" under klipproceduren.
Frisören, en söt tjej i 30-årsåldern med långt rött hår frågar: Vad ska du göra ikväll? Jag svarar: Det blir nog lugnt. Ska titta på Melodifestivalen. Är nyfiken på Ranelid. Frisören tittar på mig, rynkar pannan, och frågar: Vem är Ranelid?


Ja, va fan. Man kan ju inte hålla reda på allt.  ;)

Rapport från gårdagen

Satt i förhandling med "ledningen" igår. Efter bara drygt en månad på nya jobbet så kom ett erbjudande om nytt jobb. Igen. Smickrande. MEN. Jag vacklar. Och velar. Väger för och emot. Känslan säger "Fortsätt med det du gillar, det du gör nu. Du trivs och har kul". Intellektet säger "Var inte dum. Tänk strategiskt. Det här öppnar dörrar. Du klarar det här också".

Tar mig friheten att vela över helgen.

Efter avslutad arbetsdag så blev det "After work" med Myran och Ingrid, två vänner hemifrån. Trevligt värre med några pilsner, ett par glas rött och lammburgare på den Irländska puben runt hörnet.

Fick ett sött, stöttande kärleksfullt sms från bästa P. Fint!
Fick också ett sms från "gamle D". Konstigt.

Angripen


En inre dialog

- Vad gör du idag då, kära Magstar?
- Jo, jag har tagit på mig husmorsdräkten.
- Det var minsann värstingens. Varför då?
- Jag steker strömming och gör potatismos.
- Hmm.. Är det du som är född 1934?
- Det är min pappa, men jag gillar strömming.
- Jaså... Ja, men dåså. Bon appetit!
- Tack, du!

Ur askan i elden

Jag har knappt hunnit komma in i mitt nya jobb då chefen ringer.
"Vi har planer för dig". Ett jobberbjudande ramlar ner i mitt knä.

Vill jag? Vill jag inte? Ska jag tänka strategiskt eller med hjärtat?

Det känns iaf grymt bra för egot att mina tankar, idéer och visioner ger ringar på vattnet.
Känner mig smickrad. Men lätt förvirrad. Och glad.

Jag deltar under tystnad

Trots att det här med bloggande sägs vara jävligt mycket 2007 så fortsätter jag skriva inlägg. Jag läser inte bloggar som jag gjorde för några år sedan, men ibland så kan jag inte låta bli attt klicka mig fram genom de gamla favoriterna, och en del nya. Jag klickar mig vidare till bloggar som handlar om saker jag inte själv har upplevt, eller saker jag själv gått igenom för många år sedan. "Kärlek", "Separationer", "Jag köpte nya skor",  "Åh, vad jag är trött på Micke", "Igår knullade jag med mitt ex. Igen". Jag minns hur det är att vara 18, 26 och 33. Jag upplever hur det kan vara att vara singel, arbetslös, 43 årig tjej och ha en hund i en lägenhet i stan. Ni fattar. Hoppas jag.

På samma sätt som jag bjuder in folk till den cirkus som heter Magstar så sitter jag och smyger i hörnen hos folk jag aldrig känt. Jag tar del av liv och död, kärlek och misslyckanden. Jag läser olika bloggar och undrar: Vad är det som sägs? Vad är det som inte sägs? Hade vi tyckt om varandra om vi setts? Hade vi överhuvudtaget sett varandra?

Jag borde kanske börja läsa fler bloggar igen. Jag förstår inte hur man inte kan älska bloggar. Men inte alla bloggar. Förstås. Men bloggar som vågar. Som släpper in. Som blottar något.



"En gör så gött en kan"

Vintern gör inte mycket väsen av sig, trots att tidningarna skrek ut sina rubriker om rysskyla för bara nån vecka sedan. Det märks, tycker jag, att vi går mot varmare tider. Men det är väl inte otroligt att det är erfarenheten som talar.

Och jag jobbar på. Att byta redaktion och stad var skönt, men också lite märkligt. Omställningen till ett annat tempo och andra rutiner är bra, men ibland blir jag irriterad på hur oproffsigt en del sköts. Har man jobbat på en lokalstation och sedan landar i ett s.k riksprogram är det lätt att se vad som inte funkar.

Jag behövde ett miljöombyte. Tidiga morgonprogram, och sedan mitt chefsjobb, höll på att äta upp mig levande, men nu känns allt så mycket bättre igen. Nu är det roligare att jobba. Nattjobb, som jag mestadels håller på med, ger en del lediga dagar. Det ger mig tid att fundera på annat. Det finns en hel del. Både på det privata planet och på mitt "frimicklande" vid sidan av radiojobbet.

Än har jag bara skrapat på ytan. Vi får se hur det går.

Då var det dax att sätta fart igen...

Jag har fortfarande inte lärt mig att 3/4 av min arbetstid sker kvälls- och nattetid.
När jag tittar i mitt schema och ser att jag ska jobba måndag, så blir känslan instinktivt att nu börjar en ny vecka. Men riktigt så funkar det inte. Oftast (3/4, som sagt) så börjar jag, som idag t ex, kl. 20.20. Det betyder att, på sätt och vis, att jag har själva dagen, ni vet tiden på dygnet när man inte behöver reflex, ledig. Iofs så har jag två telefonmöten, en genomgång av ett gäng tidningar (förberedelse), en dejt med dammsugaren och sedan badkaret inbokade, men det gills ju knappt. Tänkte eventuellt också hinna med en fika på stan med en gammal gamäng från tider som flytt...

Hursomhelst: Det är måndag idag!

Sådär som det blir ibland...

Jag har ett omdöme och två manus att skriva, men det går inte. Fingrarna vill inte. Varför vet jag inte. Det är mina idéer och självpåtaget, jag tycker de är bra. Ändå vill inte fingrarna jobba idag. Argt tittar jag på när de trotsigt leker där nere på tangentbordet. Kom igen nu, barn! Men nej, vänsterhanden hoppar hage medan högerhanden otåligt väntar på sin tur.

Jag låter dem hållas. Lika bra. Jag har varit med förr. Högerhanden gör hoppsasteg på mellersta raden medan vänsterhanden leker disco med caps lock-tangenten. Manusen får vänta. Som alltid.



Grattis!

En av mina allra bästa vänner fyller år idag.
Jag kan inte komma på tårta.
Grattis kära Peter.


Gomseglet skriker

Inser, igen, att jag snarkar. Troligen som fasen. När jag druckit sprit.
Vaknade, igen, med känslan av akut halsböld. Men det är gomsegelet som jobbat som en galärslav i snarkandets motvind. Hujedamej.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0