magstar

Kollar statistiken för besökare.
Hittills idag: 160 besökare. 630 visningar!

Någon läser som satan. Kul. Hoppas jag.

Ledig! Åtta nätter på raken i "Vaken med P3 & P4". Var pigg som en mört t o m natt nr 7, sedan var det som om både hjärna och kropp insåg att "snart är vi klara, vi kan börja slappna av". Nu hemma. Nyvaken. Sitter med nygjort "kaffe-presso", läser DN, lyssnar på radion och bloggar. Min gamle vän fleecemorgonrocken gör mig sällskap. Nice.

Det här med nattarbete är min grej. Känner att beslutet från förra veckan, att tacka nej till ett chefsjobb, var ett bra beslut även om det rent karriärmässigt troligen var det sopigaste jag någonsin gjort. Men min ambition har aldrig varit snygga titlar, chefsskap för chefandets skull, högre lön osv. Det är ju inte så att jag inte vill ha högre lön eller kunna bestämma mer, men primärt så vill jag trivas och ha roligt när jag jobbar. Men apropå det här med nattjobb. Jag har alltid varit, och förblir, ett nattdjur. Efter fyra år med morgonradio och taskig sömn så känns det just nu perfekt. Det enda som blir stört är det sociala livet. Jag jobbar när vänner och kamrater sover. Jag sover när vänner och kamrater vill umgås. Well, man kan ju inte lyckas med allt.

Satte mig ner tidigt i morse för att skriva ett mail till en gammal vän. Känner att jag inte "bjuder till" som jag kanske borde. Skrev och skrev, men skickade inget. Det är som det är. Det där med "eternal friendship" är sant, trots att det är på distans. På gott och ont.

Imorgon åker jag norrut. Sätter mig på tåget för att få krama pappa, pussa mamma, gratta Madde, träffa bästa Eva, laga mat med Petter osv. Det känns bra. På riktigt. Före det så måste jag tvätta, städa, umgås med Jenny, träffa Axel, fika med Emil M. Jag måste hinna med ett toalettbesök också. Typ NU. Bye(s)!

- Jaha, Magstar. Vad ska du göra hela helgen?
- Jag ska jobba hela helgen.
- Du vet verkligen hur man roar sig.
- Ja, verkligen. Det ska bli så festligt.

Önskar er alla en givande veckända!

Det här är jag pch min kamrat Ola. Såhär glada blir vi när någon vill
fotografera oss. Iaf Ola. Jag är mest glad för att dubbelhakan delvis göms bakom ett puffskydd. Jag sa delvis.

I mitt jobb så är vädret alltid aktuellt. Varje timme så kollas senaste prognosen från SMHI, lyssnarna vill gärna snacka väder och trafikredaktionen rapporterar med jämna mellanrum om halka, snö, regn osv...

Idag är det 7 plusgrader. För bara några dagar sedsan så var det minsugrader. Idag ser jag vårjackor, häromdagen såg jag tjocka vinterdito, halsdukar och mössor. Natten till igår var det spöregn i Blekinge och snöstrom i Norrbotten. Välkommen till berg-och-dalbanelandet. Jag räknar med en variation redan imorgon. Att vara meteorolog kan inte vara det lättaste.

Vet inte hur smart det egentligen var, men idag tackade jag nej till ett chefsjobb.
Vips, så blev jag konsult på timtid i stället.

Konsult förresten. Vem fan är inte det nu för tiden...? Jaja...

Alltså. För ett tag sedan så hade jag en s.k "affär". Det var mest på skoj, vi hade roligt ihop, men var överens om att vi inte skulle inleda nåt seriöst. Jag var nämligen rejält osugen på att inleda något allvarligt. Efter en månad började vi ses mer och mer sällan och till slut avslutade vi det hela på ett ganska smidigt sätt. Tyckte jag i alla fall.

Men plötsligt började jag få märkliga telefonsamtal mitt i natten och skumma sms kom lite då och då. Det visade sig till slut att det var han, den där "affären". Vi bestämde oss för att ses igen, och då kröp det fram att han ville att vi skulle fortsätta träffas. Jag började få lite psycho-vibbar (tänk GlennClose i Farlig förbindelse) och avböjde.

Tiden har gått och det har varit lugnt och städat. Jag har fått nåt sms då och då på fyllan, men värre har det inte varit. Förrän igår då jag på eftermiddagen åkte in en sväng till jobbet. Det visar sig då att personen i fråga har sökt jobb hos oss, men på ett annat program (thanks God). 

Han sitter sju meter bort, på andra sidan glasväggen och glor på mig med en blick av is. Hilfe.

Det känns som om jag varit borta länge (vilket jag inte har). Biljett är bokad. Nästa vecka sätter jag mig på tåget. Färden går norrut. Jag laddar upp för att knarka Norrland. Här ska överdoseras. Här ska jävlar i mig kamrater, mamma, pappa, syskonson, vänner osv missbrukas in absurdum. Vi snackar fika, middagar, samtal, kramar mm.

Fan, jag har blivit komma-hem-romantiker.

Jag tycker om att gå på bio själv. Ensam. Det låter kanske konstigt, men så är det iaf. Det händer att jag gör det nu när jag jobbar nätter, sover på dagarna och ibland har någon timme över på eftermiddagarna. Det är en av få gånger jag lyckas stänga av helt. Jag köper ingen dricka, inget godis. Ingenting. Och jag pratar inte med någon. Det känns på nåt konstigt sätt väldigt meditativt. Även en film som suger kan på detta sätt ge mig något. Att lämna en biograf och komma ut i dagsljuset igen är lite grand som att födas på nytt. Tjohoo, vad ljust det är, var är jag, vart är jag på väg? För en liten stund är allt nytt och allt gammalt är bortspolat. För en liten stund.

Det jag inte gör är att gå ensam på nån av kvällsföreställningarna. Där går gränsen. När det börjar bli "par-tid" sticker man ut för mycket utan sällskap. Jag kan inte längre vara lika anonym. Jag inbillar mig att de tittar.

Men många är alltså gångerna då jag gått på bio själv. Gånger jag behövt tänka. Och gånger då jag behövt slippa tänka. Bara vara. Gånger då jag behövt komma bort en stund.

Jag sitter och lyssnar (motvilligt) på Bob Dylan medan jag jobbar.
Mest gör jag det för att jag aldrig fattat vad hans storhet är, men vill gärna fatta.
Och mycket kan man ju säga om farbror Dylan.
Men nån muntergök är han ju inte. Alls.

Inser att något är fel. På mig alltså.
Berättade ju att jag gillar att städa för en tid sedan, att höra rasslet i dammsugarslangen, att torka bort dammet från en hylla, att känna tillfredställelsen i att se hur ett städat hem växer fram och känslan när det är klart. Efter det så var det där med att tvätta, som jag också beskrev njutningen av. Nu kommer nästa "fel": Jag tycker om att betala räkningar... Inte så att jag tycker om att göra av med mina penningar, men känslan som uppstår då det är gjort är en ganska behaglig känsla, typ "jag fixade det den här månaden också"...

Jag ber om ursäkt. Det är något fel som är trasigt.

Sammanfattar senaste veckan och inser att den "sjuka" jag dragits med gjorde tankarna väldigt grunda. Jag ältade och drar mig nu till minnes höjdare som: Hur mycket snor kan det rymmas i ett huvud egentligen? Undrar om jag har snor i jazzskägget? Varför är snor salt, men saliv inte? Varför smakar skeden så här? Smakar sked sked? Herrejävlar, kan man svettas så här mycket? Skinka eller ost? Aftonbladet eller Expressen?

Glad åt den nyvunna (relativa) friskheten.

Tycker fortfarande att "Inside the actors studio" med James Lipton är ett underhållande program. Just nu är gästen George Clooney. Undviker solen och viker ner mig i soffan. Igen. Ikväll/Inatt: Jobb!

Skrev ett inlägg tidigt imorse, men av nån anledning blev det inte publicerat. Här kommer det med fördröjning. Kan såhär i efterhand berätta att jag somnade om. I soffan.

Det är tidig  söndagmorgon och jag är klarvaken. Jag vet inte varför, men vaken är jag. Det känns orättvist.

Ska inte klaga, men just nu är solen extremt vass och tvingar mig att kisa. Man ska inte förbanna solen, det ska man inte, jag vet. Men just i dag är den extra skarp, den skär genom nerver och näthinnor och får den övergödde radiomannen att muttra irriterat. Kanske spelar glasen med rödvin som dracks i går in lite också. Men bara lite. Jag tror verkligen på att solen är extra vass idag. Så måste det vara. Måste.

Det är löjligt, jag vet, men jag kan inte nog beskriva den underbara känslan av att göra en kanna kaffe, fixa ett par ciabatta med tomater och vitlöksost, hämta DN i hallen och sedan sitta vid köksbordet i 45 minuter och känna hur skönt man kan ha det.

Men visst undrar jag när nivån på mina "nöjen" hamnade på den här nivån. När övergick jag från att vara "man" till att vara "farbror"?


Ps. Kl 10 har jag tvättid (sparar lite el genom att inte anv maskinen i lägenheten).

Ännu en vecka är snart till ända. Det är märkligt hur fort dagarna går, lyfter man inte blicken passerar det några år utan att man märker nåt annat än att kråksparkarna runt ögonen sprider sig sakta men säkert och att magen växer.

Känner en oro. Jag är livrädd för att fastna, trampar ständigt för att undvika kvicksanden. Så här står man och gör höga knälyft som en annan dåre medan resten av världen koncentrerar sig på att leva. Jag dövar oron med intryck, men blir aldrig helt nöjd.

Jag knarkar på livet, men tycker ständigt att kickarna är för svaga. Måste skärpa mig.

Varje dag läser jag 5-6 morgon-/dagstidningar. Det ingår i jobbet. Jag läser inte noga, men kollar vad som händer runt om i landet och världen. Jag gör det mestadels via nätet.

För några veckor sedan, en helgmorgon, så drabbades jag av saknad. Saknad efter en morgontidning. Ni vet en sån där av papper som man kan bläddra i. Min dator, som sällskapat mig på 20 cm´s avstånd varje frukost en längre tid kändes inte längre lika kul. Jag ville bläddra.

Sagt och gjort. Jag fixade en prenumeration på DN. Inatt, när jag sov som bäst, så vaknade jag till av ljud från hallen. Jag insåg vad som hänt. Känslan var ungefär som på julafton då man väntar på tomten. Min första morgontidning på ett bra tag hade kommit!

Idag är det fredag. Ska snart åka till jobbet, men jag tog mig tid att göra en kopp kaffe, sätta mig tillrätta, och bläddra. Längtar redan till helgens morgnar. Äntligen!

/farbror Magstar

Idag har jag fortsatt varva snytande av näsa med svärande åt ett antal olika saker. Jag har varit sur och irriterad och är inte rolig att ha att göra med alls. Vet inte varför, rättretlig är jag i alla fall. Intalar mig att det är förkylningsfrustrationen som spökar.

Jag får försöka hitta nåt som roar mig.

Annars finns det risk att jag delar ut käftsmällar och dryga kommentarer till arbetskamrater som kommer och ber mig fixa sådant som redan är klart. Tro mig, det händer i en dåligt organiserad miljö.