magstar

Foto: Niklas Lundengård

Jag är en sopa. Helt kass. Jag vet ju hur det blir. Det där med att ta "ett glas" har aldrig funkat i anslutning till en helg. En tisdag - Ok. Fredag eller lördag - Nonono. Hur gör man?

Vi började rätt tidigt i och med att min vän Timo "firade" att han gjort sin sista dag på sitt gamla jobb i fredags. Redan på det första stället borde man ju anat vart det barkade. Det tog inte många minuter innan vi slutade beställa "glas". Nä, vi började beställa flaskor med vin och kannor med öl istället. Grejjt. Lyckat.

Vi drog förstås vidare och det sedvanliga tokpartajandet, som alltid uppenbarar sig i det här gänget, tog fart. Man fattar att något börjar spåra ur då någon säger "Jag måste faan ta det lugnt, så nu kör jag bara Jägershots". Smart tänkt. Fullare och fullare blev vi. Hujedamej.

Och igen hamnade vi i närheten av Mariatorget på ett ställe vars namn jag utelämnar. Jag minns minst en Aphjärna (Jonas ska dö), en Tequila (Peter ska dö) och två Sambuca/baileys (jag ska dö).

Ont. I. Hövve. Nu.

Inte så att jag hunnit bli "Stockholmare" på tre månader, men som boende här i storstan så har jag iaf förstånd att undvika de centrala delarna av staden på ex lördagar. Men vad gör man då man har besök som vill "gå på stan"? Jo, man böjer sig artigt och visar sitt bästa humör.

Jag är, by the way, usel på att planlöst vandra omkring utan mål, oavsett veckodag. Jag vill ha hyfsat tydliga mål, inte slumpmässigt, kanske, hitta en butik längs vägen.

Hursomhelst - Jag/vi har promenerat omkring i tre timmar. Hötorget, Sergel, Drottninggatan fram och tillbaka, däremellan gamla stan, upp mot slussen, tillbaka, fika på Kulturhuset, tillbaka till Hötorget och sedan hem... Nämnde jag att jag höll på att kissa på mig?

Ja, jag säger då det. Vad blir det härnäst?
Hörde någon viska om S:t Patrics day och Irländsk pub... Vojvoj... Jag bävar.

Inväntar finfrämmande. Får besök i helgen och vet inte riktigt vad som ska hända.
Men jag anar. För somliga är vanans makt större än för andra. Gissar därför att vägen från Cityterminalen redan är snitslad, med röda plastband, till den där restaurangen med Mongolian Barbeque, där man får äta hur mycket som helst.

Imorse gjorde jag min 5:e och sista natt, innan jag har ledig helg, följt av ett par semesterdagar. Min omtänksamma chef har bestämt att jag inte får vara på jobbet förrän "tidigast onsdag eller torsdag", som hon sa med skärpa i både röst och blick. Antar att hon har en poäng i det. Kan hända hinner jag både sova, läsa, ta en fika på stan, städa och hitta en tvättid.

Har tvättat hela eftermiddagen, städat bort gårdagen. Sätter mig ner, tar en paus, och tittar på en del av mina blogginlägg som har några månader, eller t o m år, på nacken. Läser mellan raderna och ser några återkommande teman. Bl.a den gamla Magstar-klassikern: Älska mig! Tyck lite synd om mig!

Jag inser, såhär efteråt, att jag ibland får vissa grejer ur historien, i känslo-& tankelivet, att låta värre än vad de är/var. Jag blåser upp mina funderingar och gör de till något de inte är. Jag upplever det så när jag läser, men vet ju inte om det så Ni uppfattar samma sak. Visst, det finns alltid starka element av sanning, men ibland också gigantiska (nåja) element av effektsökeri. För så jävla illa är det ju inte. Eller: Just då när det skrivs så är det nog så. Men visst, jag har alltid behövt bli bekräftad, men att göra en tragedi av Shakespeare-mått, som jag gjort ibland, är också ganska typiskt mig.

Det finns värre saker att sura över. Som t ex att min krånglande jävla (ursäkta kraftuttrycket) ballade ur igen. Kryckor fram och åter igen så kommer jag att bli mer sittande än gående. Börjar bli sur och arg.

Jag är här. Sitter bara lite tyst en stund. Ser hur kvällen smyger sig på. Tittar lite mer. Läser. Sitter tyst lite mer. Det blir för många bokstäver ibland. Men jag är här. Om än lite tystare än vanligt. Bokstäverna och meningarna som de bildar har tagit semester. De åkte till fjällen. Fick ett sms:

Vi trivs här i fjällvärlden, mannen. Vilar, hånglar och dricker minttu och choklad. Snart hemma igen. / Alla bokstäver

Är inne i en hektisk jobb- och sovperiod och hinner inte med bloggen i den omfattning som man kanske ska göra, men snart blir det förhoppningsvis lite bättre. Jag kan dock inte låta bli att tipsa er om den här grejen, om det nu är så att ni missat den. Jag har nämligen fått en ny idol. Han heter Tommy Fransson och är teckenspråksartist. Han tecknade gestaltade Melodifestivalfinalen för alla döva och hörselskadade i Svt.

Jag har en historia där teckenspråk finns med, jag beundrar dom som kan det och som tolkar, och jag tycker fortfarande att det är ett språk som saknas mig, som jag skulle vilja kunna. Hursomhelst - Titta på Tommy Fransson innan Svt tar bort klippet (tror det är till den 9:e april).

Jag blir lycklig och glad ända in i hjärtat när jag ser den trinde Tommy, med sitt höga hårfäste, bjuda, inte bara på en tolkning, utan på en egen show. Han lever sig in på ett sätt som gör att man inte bara blir glad och lycklig, man vill inte längre se de "riktiga" artisterna. Man vill se Tommy! Titta nu!

Som grädde på moset blir man stolt över det som kallas "Public service".

Jag väljer enkla lösenord. Fina lösenord. Numer. Det har inte alltid varit så.
Det hände vid ett tillfälle att min jobbdator havererade. Supporten/teknikern som skulle lösa problemet rynkade sina ögonbryn, tittade allvarligt på mig, och sa: Jag måste ha ditt lösenord för att kunna lösa det här. Den mogne mannen, pappan och radioprataren blev tillfälligt stum innan han viskade något ohörbart till teknikern. Densamme replikerade högt och tydligt: Vad sa du?. Jag insåg problemet, böjde mig framåt och sa, rodnande: Kuken.

Ja, så mogen var jag fyllda 43...

Efter det tillfället har jag valt lösenord som: Nattochdag, sommar, rosenblad, våfflor osv.
Dvs lösenord så snälla och intetsägande att jag aldrig mer ska behöva rodna i en liknande situation. Min tekniska status gör att det inte känns osannolikt att det händer igen.

Jag berättade denna anekdot ur livet för en kamrat. Han skrattade igenkännande. Han hade vid ett tillfälle lämnat in sin laptop för fixning när firman som ska göra arbetet ringer upp och ber om lösenordet. Min kamrat sa bestämt att "jag har glömt lösenordet". Firman fick hacka sig in i datorn. Lösenordet han sa sig ha glömt var "pojkhoran".

Tänk vad ett litet "ps" kan göra för hälsotillståndet. Avslutade gårdagens inlägg med ett sådant, men jag hade inte en tanke på att det skulle rendera i något. Ack vad jag bedrog mig!

Resultat: Trevlig kväll. Javisst. Men blöt på det där pubertala viset som man helst vill undvika, dvs då man vid uppvaknandet inte riktigt minns var man var kvällen innan, hur man kom hem, varför pengarna är slut, varför man har huvudvärk och varför det smakar bajs i munnen.

Dumt, Magstar! Fraamförallt med tanke på att det väntar nattjobb...

Jag vet inte hur det gick till, men jag har lyckats boka en tågresa precis då Melodifestivalfinalen går av stapeln ikväll. Det var när min gamle kamrat Sebastian frågade om han skulle fixa en biljett åt mig i Globen som jag mitt i ett "JAAA" kom på den där bokningen och utropet förvandlades till ett "NEEEJ". Inte så att jag måste se, att jag tillhör nördskaran eller ens enligt gaynormen har råkoll på festivalen ifråga, men efter alla tidigare års fester och arrangemang, efter all tid i radion jag ägnat åt det här eventet, så känns det ändå märkligt. Mycket märkligt.

Tågresan går f ö hemåt, mot Stockholm och Kungsholmen. Har ni förresten tänkt på det där med "hemåt"? När man är ex i Sthlm och ska, som jag, åka till Svall/Hsand, då åker jag hemåt, men sedan när jag ska åka åt andra hållet, då åker jag också hemåt. Hmm. Djupa tankar. Really.

Lyckades igår, till min systers stora förvåning, shoppa massa kläder. "Shoppa gör man väl i Stockholm, där du bor, inte här!?". Må så vara, men det råkade iaf bli så. Gick förbi en butik där det var rea på kavajer. Innan jag var klar så hade jag köpt två kavajer, en kostym, två skjortor, ett par jeans och en jacka. I butiken bredvid hann det bli ett par skor också. Är numer fattig, men nöjd. I-landsproblem just nu: Resväskan var full redan då jag åkte norrut. Hur gör jag nu? Hmm...

Avrundar denna lilla "Norrlandsrapport" med att konstatera att det är trevligt och kul att träffa kamrater, vänner och familj igen. Madde, Lars, Ingela, Björn, Lasse, Eva, Petter, arbetskamraterna i Svall, mor & far, Hampus... Love u all (på olika sätt).

Ps. Kommer till stan vid 22-tiden. Ses? Någon?

Jag är på hemmaplan nu. Uppe i norr.
Det är ju inte så att jag kan blogga sådär som jag brukar.

Snart tillbaka i ett nätverk nära dig.


Puss

Satt och slöbläddrade i en gammal veckotidning. En lista dök upp.

"10 tecken på att du är en ond människa."

1. Du är journalist.

...

Jag älskar inte bara Annika Norlin (se tidigare inlägg), Jimmy Kimmel ligger också bra till.

Älskar funkiga grejer med groove.

"Baby love" med Mother´s Finest.

Hur jävla bra var inte den?

Eller är.

Den håller än.

Känner man inte till tunga, tyska megarockarna Rammstein så fattar man kanske inte humorn och Jonas Åkerlunds storhet. Det är nämligen Jonas som gjort videon ifråga. Rammstein är tyngd. Rammstein är eld och smärta. Rammstein tillhör inte min vanliga repertoar, men gör ett undantag för "Mein land".

Okej, jag inser att jag inte är världens största muntergök, men jag är ingen lord of darkness. Så är det icke. Är egentligen en ganska glad farbror. Denna blogg är dock ett sätt för mig att skriva av mig. Bl a vädra ut en del av den gödsel jag bär inom mig.

Glad ibland. Ledsen ibland. Men i grund och botten positiv.

Vill bara varna för att klockan nu är 13:59.

Ännu en förkylning kryper på. En flaska rött öppnades igår.
Den står på bänken och ropar på mig. Jag är ledig.

Fan vet vad som händer i afton.
Ja, just det. Jag ska ju åka tåg också.

Stay tuned.

Jag är fortfarande kär. Annika Norlin (Säkert/Hello Saferide) gör mig på gränsen till hetero.
Hennes kombinerade humor, ironi, självutlämnande och svärta m.m gör mig liksom lycklig.



You know we could have had a daughter
And we could have named her Anna
And she would have been a sweetheart
But with punk rock manners

Could have supported us when we retire
Bought us a cottage near the countryside

You could have taught her to play hockey
I could have taught her the guitar
And her granddad could have shown her the way to the bar

Could have supported us when we retire
Bought us a cottage near the countryside

We would have made the neighbours jealous
We could have barbecues at nights
With our collected brain recources, she would have an IQ of a hundred and fifty five

Could have supported us when we retire
Bought us a cottage near the countryside

She would have won the Nobel Prize
And thank her mama for all the good advice
And we could have gone swimming near that cottage by the lake
And she'd never have to know what it's like when your heart breaks

When your heart breaks
When your heart breaks

Could have supported us when we retire
Bought us a cottage near the countryside
Could have supported us when we retire
Bought us a cottage near the countryside

She would have married a Kennedy
She would have found the cure for HIV
Well I'm real sorry Anna, you never got to be
Because your daddy moved on and left me

Could have supported us when we retire
Bought us a cottage near the countryside

Är det miljön (farliga storstan), tiden på dygnet (tidig morgon) eller mitt nya slafsiga, feta, ovårdade yttre som gör att två kvinnor, två dagar i följd, oberoende av varandra, nervöst vänder sig om flera gånger då vi ska samma väg från bussen och en bit uppför Fleminggatan och jag går fyra meter efter?

Anar att min taskiga kondis, med flås och hängande tunga som följd, kan vara bidragande orsak till uppkomna situationer. Eller...?