magstar

I ett desperat försök att pigga upp den lönnfete radiomannen (undertecknad) så besöktes idag ett badhus. Badhus skiljer sig inte så mycket från världen utanför, man får se både det ena och det andra. Bl.a så var det en kille, en glidare, som gick runt och spände sig. Hans kropp påminde om Edward Nortons i "American history X", eller kanske ännu mer om Brad Pitts kropp i "Fight Club". Killen ifråga var, kan man lugnt säga, en sådan som man helst vill slippa se när man själv är där i hopp om att åtminstone lyckas bli mera fit än björnen Baloo i "Djungelboken".

En stund senare såg jag honom igen. Den här gången i duschen. Me don´t like. Han stod i duschen mitt emot mig och hans magrutor var som ett stort hån mot alla oss som kämpar med med våra bumbibjörnskroppar formade på kontor och i soffor och inte på gym.

Min vana trogen så tittade jag inte bara på magrutorna. Jag såg mer än så. Jag tittade neråt och såg... Ja, jag säger då det... Den här killen kan äta åtta mosbrickor med räksallad utan dåligt samvete, men han hade också begåvats med en förhud from hell! Det må låta ekivokt, men det är sanningen. Jag skojar inte. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande, och jag har sett en del, jag lovar. För tydlighetens skull: Det är inget fel med förhud. Jag har en själv, men den här killen skulle kunna förse en tillverkare av mobilfodral med råvara under iaf ett halvår. Typ.

Alltså. Av nån konstig anledning så var glädjande på nåt sjukt sätt. Kanske skadeglädjande. Jag kände liksom att jag ogillade honom lite mindre efter det.

Har nu testat alla knep som människor i min omgivning tipsat om.
Min kyl, med rostfri front (eller om det är borstad aluminium) förblir randig hur jag än gör, vilka medel eller trasor jag än använder. Jävlaskit!

Har tröstat mig med en eftermiddag i tvättstugan. Där funkar allt som det ska.
DET tycker vi om! Eller hur?


(min dator är fortfarande ur spel, men har mina jobbdatorer när abstinens uppstår)

Tappa inte din dator i golvet. Den kan GÅ SÖNDER!

Som den kloka bloggläsare du är så kanske du nu drar en del slutsatser och sedan förstår att bloggandet de närmsta dagarna kan bli... Ja, låt oss säga fattigt... Men man vet ju aldrig. Stay tuned!

/Eder Klumpeduns

I ett annat inlägg för någon dag sedan så skrev jag om min längtan efter Gotland. Det där med längtan och saknad går i perioder. Ibland gör man det, ibland inte.

Ibland saknar jag barndomen. Jag saknar inte allt givetvis, det är inte nyanslöst. Jag skulle t. ex inte vilja bli bestämd över som ett barn igen, inte vara lika försvarslös som ett barn. Men jag kan sakna den naiva delen av barndomen, när man inte hade något som helst begrepp om pengar eller tid. Den tiden när de största problemen i livet kretsade kring hur jag skulle lyckas få mig skridksorna i tid, vilken idrottshjälte jag skulle vara, om jag skulle vara Hannibal Hayes eller Kid Curry när vi lekte "Alias Smith & Jones", eller hur jag skulle göra för att maximera kvantiteten på antalet kanelbullar.

Jag kan sakna barndomen mycket när jag tänker på dess fantastiska kravlöshet, och för att man agerade med en reflexmässig spontanitet på precis allting, frikopplad från all logik och logistik. Man hade aldrig en tanke på konsekvenser (vilket väl iofs ofta var på gott och ont). Om vi kunde välja så tror jag att det är så de flesta skulle vilja leva, men istället så kämpar vi med ett tiotusenbitarspussel med konstigt motiv som gör att bitarna kräver både såg och svarv för att de ska passa ihop. Å andra sidan så skulle världen bli galen om alla levde precis så.

Hokuspokusfilijokus - LÖRDAG!

Ok, det blev lite för mycket vin igår. Somnade ovaggad. Vaknade av väckarklockan.

Började min lördag med gott kaffe och en stund framför tv´n.
Kvalet till Formel-1 i Malaysia på tv10 var mitt sällskap.
Jag har en lätt pervers böjelse för just Formel-1. Skyller allt på barndomen och Ronnie Petersons framfart i sin svarta Lotus med guldstripes. Tror det är därför jag helt plötsligt gillar Kimi Räikkönen och hans comeback. Han rattar en svart Lotus i svart och guld... Lewis Hamilton är annars en favorit. Satsar alltid. Fegar aldrig. And he´s black and going for gold...  ;)

Apropå svart och guld. Är det också Ronnies fel att jag fortfarande, efter flera år, tycker att Sam Sparro´s låt "Black and gold" är en skön låt? Ja, vem vet.. Here it is!

Hemma efter en dag i Radiohusets korridor 1c. Solen har strålat hela dagen.
Jag såg det genom fönstret (skrev han bittert).

Tog id-foto idag. Mitt pressleg behöver förnyas. Efter första plåtningen säger fotografen: Ska du se ut sådär? Han visar mig bilderna och jag förstår vad han menar. Mitt normaluttryck är mungiporna på 20 i 4 och rynkade ögonbryn. Jag ser både arg och sur ut. Detta förklarar iofs varför jag sitter relativt ostörd på mitt rum... Försöker le, men ser bara tillgjort konstig ut.

Tröstar mig med att äta 8 st karameller från en Gott&Blandat-påse, varav två är lakrits. Jag hatar lakrits. Äter ändå. Glädjeämne: Mitt favoritvin kommer som bag-in-box. Egentligen köper jag aldrig boxar då jag gillar flaskor, inte minst estetiskt. Men eftersom att hela gästrummet numer består av tomflaskor (och en strykbräda), och jag inte har en aning om var det finns en avstjälpningsplats miljöstation för tomflaskor, så blir bördan lättare med en box. Eller flera.

Idag är det fredag. Jag har 1,6 kg köttfärs i kylen.
Visste ni att köttfärs heter Hackfleisch på tyska. Iaf enl. Google.
Men låter inte fleisch mer som fläsk? Jävla tyskar.

Jag vet inte varför, men just nu saknar jag Fröjel och Gotland. Stockholm är finemang, men jag saknar Gotland. Är det något som blåst in med vårvindarna som påverkar mig? Tänker på alla de gånger man åkt de fyra milen mellan Visby och Fröjel. Ofta blåsigt. Ofta soligt. Ofta dimmigt. Ibland regn. Allt beroende på när på man åkt dit. Alltid med en doft av hav och tång i luften. Det saknar jag just nu.

Sen saknar jag att käka Finn crisp med lite färskorst på.
Men på ett annat sätt.

Idag har jag inget att klaga på. Solen skiner. 10-15 plusgrader.
Har träffat en kamrat som jag lekt med, fikat mot en solig vägg, promenerat på söders höjder, shoppat och nu rundar jag av eftermiddagen med ett glas rött.

Jobbet då? Jo, just det... Var ju kommenderad ledighet, men råkade jobba iaf, så nu blev det en ledig torsdag. Imorgon åter i Radiohusets korridorer. Tycker, trots en del vedermödor, att livet är ganska ok.


"Vadå Lillsöndag, frågar vän av ordning. Om onsdag är lillördag så måste väl torsdag vara lillsöndag, eller..?"

Det började en ny tjej på mitt jobb häromdagen. Vi fick ett gruppmail om att det skulle hända. Imorgon börjar R. Carlsson som sidekick. Hon ska jobba med Magstar stod det i mailet. Jag tyckte förstås det var konstigt eftersom jag jobbar med Jenny, men men...

På morgonen kommer jag till jobbet. Min arbetsplats har blivit flyttad. Faktum är att allt ser annorlunda ut på redaktionen. Vi sitter helt plötsligt i öppet kontorslandskap. I högtalarna spelas Jan Johanssons "Jazz på svenska". Mysigt och trevligt på alla de vis.

Jag tar plats vid min dator och börjar skriva. Plötsligt hör jag någon säga:

"Hej Magnus. Kul att äntligen träffas".

Jag vänder mig om. Och med ens går det upp för mig att jag vet vem R. Carlsson är.

"Ehh, Hej Robyn", säger jag. "Det här ska bli kul" säger hon.

Jag ska alltså jobba i team med Robyn.
Min första tanke är: Fuck, vad märkligt, det här ska jag blogga om.
Sen vaknade jag. Drömmar är roliga. Och märkliga.

Konstaterar att det jobbigaste med idioter är att få hen att förstå att hen är en idiot. Men hen kan inte ta in det, eftersom hen är en idiot.

Lät jag dyster i förra inlägget? Inget kan vara mer fel. Jag mår löjligt bra idag.
Faktum är att jag mår så bra att jag, av bara farten, gjort hela veckans planerade jobb färdigt. Så nu undrar jag vad jag ska göra de återstående dagarna innan det blir helg?

Tror det löser sig.

Sakta tar jag mig ur sängen. Sängen som varit min reträttplats, min egen ö, min sista utpost under en tid då jobbet har hotat att äta upp mig. Det händer mycket. Många järn i elden. Folk i min närhet har bytt arbetsuppgifter eller blivit sjuka. Pressen att prestera har funnits där hela tiden. Men inte prestationsångesten. Bara vetskapen att jag måste prestera. Det är en balansakt. Till sängen har jag återvänt kväll efter kväll, morgon efter morgon och låtit den omfamna mig och vyssa mig till sömns. Renad och mindre stressad har jag sedan vaknat. Jag väcks av något. Men inte någon. Jag är ensam.

Jag kommer alltid att vara ensam.

Ensam även i tvåsamheten. Jag kommer kanske någon gång att leva parallellt med någon, och låta hans vardag vävas in i min till någon sorts enhet, men vi kommer alltid att våra två trådar i denna väv. En väv som hålls samman av kärlek och envishet, men som till slut kan tråcklas upp när man minst anar det.

För ensam är jag stark. Ensam klarar jag allt.

Vem helar mig? Du helar dig själv. Du behöver inte mig. Jag vet.
Det var så han sa, han "den senaste" då jag klargjorde att det inte funkar.
Jag har aldrig mött någon som är som du.
Så sa han. Arg, imponerad och ledsen på en och samma gång.

Jag vet inte... Visst helar jag mig själv. Det har jag alltid gjort. Jag djupdyker i mig själv och bearbetar det onda för att sedan komma upp igen som en helare människa. Jag fortsätter fundera, men jag är hel. Du klarar dig utan mig, sa han och sedan sågs vi aldrig mer.

Ensam är stark brukar det heta. Det kanske är så.

Men jag skulle hellre vara bara stark.
Och inte ensam. Trots allt.

Läser i DN att fattiga barn blir tjocka.

Hur kommer det sig då att jag, som är son till hyfsat täta föräldrar är en tjockis, medan min son (som är son till en fattig tjockis) är smal och lång..?

Är det detta som är "undantaget som bekräftar regeln"..?

Igår frös jag i vårjackan.
Idag svettas jag i kavaj.

Det är en trött kväll i Hufvudstaden. Idag är jag den som observerar, inte den som observeras. Imorgon tillbaka igen. Tummis. Puss.

Igår var ni 497 unika besökare på min blogg. Nästan 500!
Jag börjar få storhetsvansinne. Mer, mer. Fler, fler!
Vill förstå vilka trender som gäller. Vad som lockar läsare.

Tänk, tänk, tänk. Förtstå! Aha! Handling!

Slutsats och åtgärd:
I ett försök att få fler läsare till Magstar-bloggen så meddelar jag att detta fr o m nu är en sån där modeblogg där man delar med sig av vilka hår- och hudvårdsprodukter man använder.

Mina favoritprodukter är:
Duscholja (för kroppen).
Shampoo (för håret).

Nej, jag skojar bara. Jag tvättar mig sällan eller aldrig
Nej, skärpning. Ok, seriöst.

*harklar mig ljudligt*

Favoritparfym:
Jean-Paul Gaultier - "2", där flaskan inte ser ut som en överkropp.
Davidoff - Cool water funkar också bra.

Jag tröstar mig själv med att läsa. Det funkar nästan alltid. Jag gör något jag sällan gjort. Jag läser en gammal favorit om igen. Varför? Jo, för att förstå varför jag gillade den så mycket den första gången. Den är fortfarande bra. På gränsen till fantastisk. Inser att det är precis så jag också vill skriva. Lätt, ledigt med mycket humor och svärta. Stora känslor blandat med vardag. Typ. Det är ingen modern klassiker. Det är fin-känsla-i-magen-med-lite-tårar-läsning.

Det är så jag vill att min blogg ska vara, men inte är.

- Men Magstar, vad heter boken: Det säger jag inte. Inte nu. För stunden är den min.

Min knä packade ihop igår. Igen.
Det är drygt två år sedan olyckan var framme och slet av ett korsband, förstörde delar av en menisk och kvaddade brosk. Det var då det. Drygt två år senare har liksom inget hänt. Jo, det är klart: Jag kan inte röra mig som förr. Jag har (delvis pga av detta, delvis pga av annan krämpa) blivit ännu fetare, och idag "det förbjudna", bitter. Bara lite men ändå. Men någon form av korrigering, typ operation, är jag inte i närheten av. Fuck!

Idag är det bättre med mitt gamla knä, men jag vet inte när det smäller igen, när det känns som någon driver en kniv rakt in och vrider om. Fr o m nu måste jag gå omkring med kryckor "för säkerhets skull".

Imorgon är det jag som börjar om kampen för ett gammalt knä. Fram till dess: Lite bitter.