magstar

Ja, vad ska jag skriva? Det sägs ju att man måste skriva varje dag för att en blogg ska leva.
Men om inget händer, vad gör man då? VA!?

Imorse kom jag hem från jobbet. Åt en macka. Borstade tänderna.
Gick till sängs. Vaknade av telefonen som jag glömt stänga av.
Somnade. Vaknade igen, den här gången av hantverkarna i huset.
Flyttade till soffan. Somnade. Vaknade vid 16-tiden. Tog en promenad.
Gick till affären. Handlade. Gick hem. Åt fil. Gjorde matlåda. Surfade.
Snart duschen och sedan bussen till jobbet.

Som ni kan se. Inte fan är man någon Indiana Jones...

Ok. Det är inget beroende. Jag hoppas (lite gammalmodig som jag är) att det inte blir så. Idag kom ett sms från sonen. Det var iaf inte ett hakkors i pannan eller en dödskalle över hela ryggen. Det var "bara" detta...


En super-8-kamera...

Ett passande motiv, ett bra val.
Glädjs mest åt det faktum att han hör av sig, berättar, skickar bild osv.
Det gjorde inte jag till mina föräldrar.

Under påsken träffade jag vänner, kamrater och familj när jag åkte norrut en sväng.

En av dem jag träffade sa till mig Du är så rolig och oförutsägbar. Du hoppar alltid på olika projekt, extrajobb, pluggar och "håller på". Du är inte som andra i din ålder. Du verkar ha sådana ambitioner.

Jag har inte tänkt i de banorna själv. Jag "bara gör", ibland mycket, ibland mindre, men det är oftast något på gång. Jag trivs med det. En tydlig ram, men där själva målandet av tavlan alltid pågår. Jag kallar det inte ambitioner, inte karriärambitioner iaf. Möjligen ambitioner att ha kul och trivas. Men för enkelhetens skull, låt oss ändå kalla det "ambitioner".

En annan person frågade mig, så sent som igår, över en kopp kaffe Vad tänder du på hos en kille?. Jag tänkte och tänkte. Svarade sedan, helt ärligt: Jag vet inte.

Attraktion kan vara ett utseende. Det är klart att man tänker på någon "heting" när man fantiserar, men när det kommer till "verkligheten" så är det annat som gäller. Eller "både och" om man har tur...

Märker allt som oftast att det är viljan och ambitionen att ta sig framåt, vilja utveckla, förändra som gör mig nyfiken på en person, som lägger en grund för attraktion, dvs ambition. Kan lätt titta tillbaka i mitt liv och utvärdera de, trots allt, ganska få personer som jag verkligen "gått igång" på. De har alla haft det där "drivet" att ta sig vidare, inte stanna i slentrian.

Därför: Ordet som sammanfattar vad jag attraheras av är (trots allt): Ambition.

Slutkläm: Inser att jag attraheras av personer som (om jag ska tro på person nr 1, ovan) på något sätt liknar mig själv, som vill vidare i stort eller smått, på olika vis, som vill att hjulen fortsätter snurra.

Jag har snart jobbat färdigt för den här gången. Natten är över. Det är morgon.

Jag har alltid känt, trots trötthet, att morgonen är något alldeles speciellt. Det spelar ingen roll hur nedstämd, seg och modlös, man känner sig, man vet ändå att vad som helst kan hända.

Det faktum att det praktiskt taget aldrig händer något bekymrar mig inte ett dugg, för möjligheten att något kommer att hända finns där alltid ändå.

För någon vecka sedan så lade jag ut statusen "Fikar med ny kamrat. Trevligt" på Facebook.
Det behövdes inte mer för att jag skulle bli korsförhörd av mina vänner och arbetskmrater när jag åkte hem till Staden av sten. "Så vem är det du träffat..?", "Läste att du träffat en..hrrm.. en kamrat...", "så kul att du träffat nån, vem är den lycklige, vad heter han?"...

Jag har fikat ca 15 ggr den senaste tiden, men bara skrivit det som status EN gång.
Det räckte.

Jag undrar hur frågorna hade låtit om jag skrivit det som Fb-status alla gånger jag fikat med gamla och nya kamrater, eller då jag kanske gjort mer än så...  ;)

Tjingtjing...

Magnus är busig och sprallig, omtänksam och sträng.
- Jag har nog mina stunder...

Magnus är ett mansnamn, ursprungligen ett latinskt tillnamn med betydelsen "stor".
- Sanna ord. Stor på många vis. Inte minst fysiskt och i käften. Ibland.

Magnus är den bästa bandycoachen.
- Jag hade kanske kunnat bli. Var ju hyfsat bra som spelare. Trodde du inte, va!?

Magnus är färgstark och ytterst framgångsrik.
- Vad ska jag säga? Jaså. Jojo. Tackar.

"Magnus är mitt livs kärlek"
- Ja, han sa det (efter allt för kort tid). Ändå lämnade jag honom. Jag mådde inte bra, och han var inte mitt livs kärlek.

Magnus är norra Europas främste bartender.
- Njaa, men en schysst grogg kan jag väl blanda vid behov.

Magnus är civilingenjör utbildad vid KTH och doktor i maskinelement.
- Nej, jag bara skrev det i mitt CV. Det lät tufft.

Magnus är åter på mammas gata.
- Nope. Mitt liv är här och nu, även om jag vet att det smärtar henne.

Magnus är ny kanslichef.
- Nej, är varken program-, grupp- eller kanslichef längre. Valde bort, men behöll lönen. Eller såhär: Jag var ju aldrig kanslichef...

Magnus är polis i grunden.
- Det finns en sanning i det. Polis och ordningsman. Rättvisa, tydlighet, ordning.

Magnus är en gentleman.
- Därom tvista de lärde, men ibland så glimrar jag till.

Magnus är troligen född 1786.
Ja, ibland känns det så. "Du har en gammal själ", sa han.

Magnus är verkligen otroligt bra på att få fram kärnan i budskap och skala bort allt oväsentligt. Magnus är dessutom en väldigt trevlig person att arbeta med.
- Första halvan stämmer ganska bra. Kanske även det andra. Jag ska fråga...

Magnus är en av de främsta kockarna.
- Ja, jo en och annan rätt har man väl lärt sig piska ihop. Hepp!

Min bild av Magnus är helt förändrad från och med nu!
- Jaha, jag försöker att vara så ärlig som möjligt.

Mitt diskuterande med Magnus är över.
Ok, tack då.

Piiiip......

Satt och bläddrade i en tidning som inte var helt färsk. Där kunde jag läsa om kille i Finland som rånade en bank beväpnad med ett armborst. Just det: Ett armborst.

Säger bara det. Wow! Det är så tufft att jag blir alldeles knollrig. Våra grannar i öst kan det där med dramatik. Vad slår en armborst som vapen vid ett rån? Okej, en harpun är fräckare. Eller tvåhandssvärd kanske. Eller en sådan där fläskig yxa som dvärgen (var det han som hette Gimli?) i Sagan om ringen har. Eller motorsåg.

Nu blir jag fundersam. Plötsligt verkar inte det där armborstet inte lika mäktigt som jag tyckte nyss. Det finns ju så många saker man kan beväpna sig med.

Hmm. Nu kom jag på det: Slaktmask!!

Tänk att sprinta in på ett bankkontor med en slaktmask i högsta hugg, skrika några haranger (kanske på bruten finska). Då skulle de nog öppna både valvet och alla kassaskåp rätt snabbt.

Ska man råna så ska man göra det coolt, genomtänkt, rejält och med stil.

Jag roar mig kungligt. Packar och städar.
Snart: En 3-dagarstripp till andra breddgrader.

Häromdagen berättade jag om mitt badhusbesök och den spännige killen med mycket förhud. Men jag berättade inte allt. Här kommer fortsättningen.

Min plufsiga och skamfyllda kropp har förutom en del medicinska blesyrer också länge haft en djuplodande romans med transfetter och andra dåligheter. Jag hyser fortfarande vissa tvivel på om det ens är möjligt att bli kvitt en soffkropp som min. Den har ju gjort sig ganska hemmastadd utanpå mitt skelett. Men här kommer alltså "Badhuset, del 2" som ändå gav min motivation en kickspark som hette duga.

I det klorluktande huset med vatten såg jag inte bara killen nämnd här ovan. Det var inte han som  motiverade. Istället så var det en äldre man, för att inte säga gubbe, på runt 70 år, med samma generösa och cylinderformade design på midjepartiet som jag. Men till skillnad från undertecknad (som har ett par ganska snygga badbyxor) hade han även den dåliga smaken att bära små korta shorts (tänk Stefan Holm) uppdragna upp över magen och såpass högt att hans avsomnade skinkor särade sig som klyftorna på en övermogen apelsin. Vojne-vojne. Men det var inte det som skrämde mig. Han var nämligen även extrautrustad med ett par frodiga manboobs, dvs bröst, stora nog för att en yppig kvinna i en tavla av Anders Zorn skulle rodna vid dess åsyn. Vid varje stegrörelse ner mot bassängen så flappade det till som vingslaget på en stressad duva. Jag tänkte: "Inte jag. Hellre dör jag".

Mycket har jag tvingats acceptera när det kommer till min kropps förfall, men så slappa mansbröst är inte en med på den listan. Beach 2019 - Here I come!

Kommer ni ihåg min lilla Frank? Om inte kan jag uppdatera er med den här bilden.

Glimma kan springa fort, men Frankan kan flyga...  ;)

Årets 2:a och 3:e tripp till Gotland bokad. Den 4:e preliminärbokad.
Sprider mina visiter över de kommande 5 månaderna. Finfint!
På agendan: Hälsa på H. Vårpyssla. Sommarvila. Njuta!

Har bokat en resa hem till Sundsvall också. En kortis. Snart påsk.

Annars då, Magstar? Jorå. Jobbar och pluggar. Hårda bud. Lustbyggda.


Lite småtråkigt väder. Tomt på gården. September 2011.

Finaste vägen till stugan. Augusti 2011.

Jag har det senaste året vid ett flertal tillfällen råkat ut för en mycket obehaglig företeelse som jag inte riktigt kan acceptera. Det har hänt såväl i taxibilar som på restauranger. Det jag avser är s.k mobila handenheter för kortbetalning.

Det som händer är att taxichauffören eller serveringspersonalen tar kortet, knappar in allt och räcker över handenheten för att man ska signera med sin kod. Tror man. Men de har lagt till ett moment. Innan man knappar in sin kod så ombeds man att slå in totalsumman. Alltså. De knappar in summan för resan eller käket och sedan ber de dig, face to face, att ge rejält med dricks genom att be dig själv skriva in summan. Jag irriterar mig. Det är fult. Att försöka snika till sig extra pluring för ett (oftast) mediokert genomfört lunchjobb eller en slentriankörning . Det kräver en gedigen snålräv, eller stenhård attityd, för att samvetslöst slå in den exakta summan och därmed ge nada i dricks.

Där står den platinablonda servitrisen och bränner hål i huden på dig med sin suktande dricksblick. Hon bevittnar när du missunnar henne några spänn extra. Den svettige taxichaffisen tittar ömsom i backspegeln, ömsom i ögonvrån, med sin pengasugna blick. Hujedamej. Jag ryser av obehag och lättare ilska. Ordet är: Skitstil! Hur har de mage att köra ett sånt tiggarsystem, när de utan att skämmas vrider extrakronor ur våra plånböcker för en vanlig lunchrätt eller en enkel transport. Det är en bedrift i sig.

Men kanske har jag misstolkat det hela. Kanske är det såhär det ska vara. Kanske är det inte, som jag tycker, frågan om ocker. De kanske bara ger en möjligheten att betala vad man tycker att det varit värt. Ska testa att slå in en femtilapp jämnt nästa gång. Ja, det ska jag.

Såhär glada kan man vara då man jobbar när andra sover och man heter Magnus och Jenny.

När man jobbar nätter, som jag gör just nu, så tappar man tidsbegreppen.
Jag kom hem klockan 7 imorse, gick till sängs, sov gott, vaknade.
Satte mig sedan vid köksbordet, käkade frukost, drack kaffe, bläddrade i DN.
Efter det plockade jag bort frukostattiraljerna och startade datorn.
Det är mysigt att sitta i morgonrock en lördagmorgon och kolla vad som hänt och händer.

Det är då det händer.
Jag slänger ett öga på klockan... HJÄÄÄLP, DEN ÄR KVART I FEM!!!
Det är ingen jäkla lördagmorgon här inte! Nänämensan!

Dagen är nästan slut då jag precis ätit frukost, och fortfarande är inbäddad i svart fleece.

Jag vet att det funkar såhär. Borde vara van, men blir lika överraskad varje gång.
Bara timmar kvar till ännu ett arbetspass. Men jag klagar inte. Bara konstaterar.
Är glad över att jag har ett jobb jag älskar att gå åka till.