magstar

Jag åt lunch med Michael idag. Han var här på ett av sina återkommande Sverigebesök. Man kan säga att han är en av mina kunder. Han har anlitat mig som moderator och konferencier vid några tillfällen. Under vårt lunchsamtal kom vi fram till att jag är en vecka yngre än Michael. Han har dock skrapat ihop liiiiiite mer pengar än jag har. Och han har gått på Yale.

Men vad fan.

Jag har en vecka till godo, att komma ikapp.
50 miljoner dollar ska väl inte vara några problem.
Eller skit också.
Det kan det bli svårt.

Visst är det konstigt att få ett ansikte på någon man byggt sig en bild av?
Det händer ganska ofta i mitt liv. Gäller både jobb och privat.

Verkligheten är alltid annorlunda än sagan.
Inte bättre. Inte sämre.
Bara annorlunda.

Läser igenom en del jobbgrejer jag skrivit de senaste åren.
När jag gick i skolan fick vi lära oss att man inte får börja en mening med "och".
Jag var uppenbarligen ledig den dagen.

Puh, skönt! Den gamla Magnus är tillbaka. Det förra inlägget är förstås en av mina gamla klassiska känsloyttringar. "Älska mig! Tyck synd om mig! Buhubuhu!"

Jag får det att låta värre än vad det är. Jag blåser upp mina funderingar och gör de till något de inte är. Så även om det förra inlägget är sant, så är det bara sant då jag är trött eller nyvaken, febrig, full eller besviken.

Några timmar senare, efter en dusch, en promenad och en dubbel espresso, så ser jag element av sanning, men också gigantiska element av effektsökeri. För så jäkla illa är det ju inte. Visst, jag har alltid behövt bli bekräftad, men att göra en tragedi av Norén-mått av det hela är också så typiskt mig. Det finns värre saker att sura över.

Sanna mina ord.

Ni som är återkommande bloggbesökare, tycker ni att ni börjar känna mig? Ni kanske svarar ja, och då vill jag helst skratta och kontra, säga att ni inte fattat någonting alls. Men det går inte. Tror på något vis att ni gör det, känner mig alltså. För även om jag inte blottar hela mig så inser jag att mitt hoppande mellan, än det ena, än det andra, är jag. Bloggen är jag."Magstar" är jag. Banne mig. Så illa är det. Om ni bemödat er med att läsa hela den här, emellanåt ganska patetiska, bloggen så har ni lärt er mer om mig än någon av mina pojkvänner, kamrater, arbetskamrater osv.

Sluten är nog det epiteet jag förtjänat. Eller svårartad integritet. Med rätta. Jag är pojken som tänker för mycket. Analytikern. Killen som aldrig trott på sig själv utseendemässigt. Men som allid haft vänner, KK´s, kamrater osv. Som behövt och behöver dessa. För att, inte minst, bli bekräftad. För att just det alltid betytt så mycket. Självföraktet behöver en motpol. Och det har varit ni. Killarna. Kamraterna. Självhatet. Det allt igenom förjävliga, som ni har försökt ta ur mig. "Du är smart". "Du är rolig". "Jag älskar dig".

Och ändå sitter jag här och undrar.
Om det räcker. Om jag duger. Om min kärlek någonsin är nog.

Det snackas mycket hockey just nu. Nej, inte ur min mun, men generellt.
Knappt har Elitserien avgjorts så är det dax för slutspel i NHL, VM, turnering inför VM, om proffs som ska ansluta till VM-laget från utslagna NHL-lag, om vilka spelare som spelar var i Sverige nästa säsong osv osv... Blablablabla...

Jag tar det en gång till: Det snackas mycket hockey just nu!

Jag är förkyld som en hel karl. Ujjamej. Vojvoj. Hilfe!

Fascineras över den kreativitet som den yngre generationen, dvs avkomman (även kallad sonen), åstadkommer. Det är hela tiden nya grejer. Mest film och manus, men också foto, t-shirts som designas, musik, texter, poesi mm. Det senaste är skostyling.




Det som impar är i första han inte vad som görs, utan att det görs.
Men visst blir jag lite stolt även över resultaten.

Han är fin, min gamle far. Vi sågs en stund på Cityterminalen idag, över en fika, innan han satte sig på tåget mot "Staden av sten". På perrongen tände han en cig och såg ut som en äldre version av James Dean.

Fick en fråga i förra inlägget om vad grejen med mig och Gotland är.
Det är egentligen inget konstigt. Jag har inget påbrå från ön. Min Gotlandshistoria börjar med att mina föräldrar hyr en stuga i Sproge på Gotland då jag bara är knappt ett år. Kärleken till ön var total och året efter byggde vi en egen stuga på öns västra sida, rakt innanför Karlsöarna, drygt en mil söder om Klintehamn.

Efter det så kan åren jag inte varit på Gotland räknas på ena handens fingrar. De senaste åren, sedan 2007 då jag jobbade på ön ett par månader, så har besöken ökat i antal. Anledningarna är två. Den ena anledningen är att jag mår så bra på ön, det är som att "komma hem". Jag blir lugn i själen, en annan människa. Den andra anledningen till att besöken ökat är att min son sedan två tillbaka bor i Visby där vi numer hyr ett litet hus. Jag har de senaste åren besökt ön då det varit både vinter, vår och höst. Förr var det bara på sommaren jag var där. Alltid känns det lika bra, t o m då det bara blåste och regnade i höstas. Att ta in på hotell i centrala Visby och sedan gå, mer eller mindre, ensam på Adelsgatan är en skön känsla. Sommartidens trängsel med turister är inte min grej. Men våren är kanske ändå bäst, då vallmo, blåeld, prästkragar och annan växtlighet visar sig längs vägkanterna. Att köra bil längs Ekstakusten, stanna och titta på hav och natur ger en extradimension till livet.

Det här är inga bra bilder (de är från mars 2010 och tyvärr de enda "däckbilder" jag har just nu), men varje gång färjan närmar sig Visby går jag ut på däck. Jag tittar mot land, följer kustremsan så långt det går från norr till söder, jag fäller en tår av glädje och hänförelse.

Kommer jag att bo där någongång, mer än bara en kort tid? Ja, jag tror det.

Som rubriken antyder så skulle läget kunna vara bättre. Har jobbat de tre senaste dagarna med feber i kroppen.
Vem orkar eller vill vara sjuk?
Har man slängt upp bollarna i luften så får man plocka ner dem också. Dagveckan är slut. Nästa vecka väntar sju nattpass. Men först en helg.

Hörde Jonathan Johansson live idag. Har inte riktigt gillat honom fullt ut, men live var han riktigt bra. Sveriges Radio är inte så dumt ändå. Anna Ternheim, Ane Brun och nu Jonathan (och ett gäng andra artister). Gratis. Live. På lunchen. I Radiohuset. Grejjt.

Käkade lunch med Snygg-Emil idag. Trevligt. Bra kille det där.

Ska softa i helgen. Hoppas hinna träffa min gamle far som är i storstan på frackmöte.
Längtar till Gotland just nu. Inser att jag aldrig kommer att bli fullfjädrad stadsbo, men klagar inte. Jag trivs som fisken i vattnet.

Ledord: Soffa, sömn, vin.

Du kommer resa dig och gå, du kommer lära dig mitt namn.
Det kommer tidvis att bli svårt, det blir kallt och åskan kommer gå.
Men jag ska gnugga dig varm, jag ska viska ditt namn.
du ska somna i min famn. Jag kommer älska dig då.

Och det kommer att bli tjat, och jag kommer säga nej.
Du kommer smälla i dörrar och skrika: Jag hatar dig.
Det blir många hårda ord när du sätter mig på prov,
för att se om jag står kvar. Jag kommer älska dig då

 

Och så kommer det en dag, när någon sliter ditt hjärta itu.
Du gråter på ditt rum, och jag undrar: Vad gör jag nu?
För den tröst som jag vill ge, den vill du inte ha.
Du kommer vända dig bort, du kommer be mig att gå.
Och jag, jag kommer älska dig då.

 

Du växer och blir stor, och en dag är du längre än jag.
Hittar nån annanstans att bo, det är tyst, ditt rum står tomt.
Jag ställer in nåt gammalt skräp, och blir sittande en stund
och tänker tillbaks. Jag kommer älska dig då.

Men det kommer alltid finnas de, som vill sätta dig plats.
Och de som vill tala om att du är ingenting värd.
Men då minns du vad jag sagt, och du vet att de har fel.
Du kommer inte höra på. Du kommer vända dig och gå.

 

Och jag ska följa dina spår, jag vill veta vad du gör och hur det går.
Och sen efter några år, sitter jag barnvakt så ofta jag får.
Och jag är stolt, kan du tro, stolt som få, när jag ser dig med de små.
Jag kommer älska dig då.

Och så en mörk och kulen höst, när din pappa är gammal och trött.
Då tar du dig tid, kommer över nån söndag med en flaska vin.
Du gör vinter på min gård, medan jag sitter och ser på.
och sen äter vi en bit. Jag kommer älska dig då.

 

Jag lägger handen mot din kind.
Mina läppar mot din panna.
Och jag viskar några ord som du inte kan förstå.
Men som ska skydda dig ändå.

 

Love u, son...

1. Den där bag-in-boxen... Rymmer den verkligen tre vinare? Rymde...
2. Har nyss rökt årets 2:a cigarett...

Fattar ni? Vad är det som händer? Det är ju bara måndag...
Vilken jävla vecka det kan bli!

Det finns fördelar och nackdelar med det mesta.
Nackdelen med att tjäna betydligt mer pengar än tidigare år: Restskatt!
Det kommer, bokstavligen, som ett brev på posten då man  jobbat som ett djur både på och utanför arbetstid. Ovanpå detta den s.k förmögenhetsskatten som gör entré då bufferten blivit något att räkna med. Anar att detta, som så mycket annat, faller under rubriken I-landsproblem. Irriterar gör det iaf.

Förra gången det här med restskatt uppenbarade sig inträffade 1996 då min årslön dubbelredovisats, vilket resulterade i att det såg ut som om jag tjänat den lön jag tycker att jag borde haft, men inte hade. Restskatten/skatteskulden uppgick då till 52.000 kronor. Det löste sig den gången. Också.

1. Jag har slutat sova
2. Jag kan inte sova
3. Hantverkarna driver mig till vansinne.
4. Jag tvättar
5. Har köpt öronproppar
6. Jobbar hemifrån idag

Jag åker sällan utomlands. En anledning till detta är att jag trivs så förtvivlat bra på hemmaplan. Jag trivs med årstidernas växlingar och bara tanken på att åka "till solen" när det är sommar i Sverige (även om det regnar) får mig att må lite smådåligt. När jag nångång åker iväg på en s.k solresa så blir det när snön ligger djup, men inte ens då känns det helt ok. Nej, snarare lite onödigt. En annan, påtaglig, anledning till att jag trivs här i de norra regionerna är att jag inte gillar smådjur, parasiter m.m... Titta exempelvis på den här lille gynnaren:



Låt mig presentera Harry Hakmask. Han och hans kompisar bor i varma länder med långa, varma, stränder. Ni vet det där klimatet som alla, som lever under den svenska permafrostens oxpiska, drömmer om att få uppleva åtminstone ett par veckor om året. Han har sisådär några miljarder systrar och bröder som längtar efter att träffa oss alla. Inte nog med det. Harry och hans vänner vill flytta in, så att säga...

Såhär skriver Smittskyddsinstitutet:
Hakmaskar är vanligt förekommande i fuktiga klimat i tropikerna. Hakmaskarna är rundmaskar och de fullvuxna maskarna (ca 10 mm lång) lever i människans tarm, där de suger blod. Namnet "hakmask" syftar på de kraftiga "hakar" maskarna har vid munnen, med vilka de fäster sig i tarmslemhinnan. Maskarna lägger sina ägg i tarmen. Larverna har förmåga att ta sig igenom intakt hud, oftast på fötterna, och de når så småningom tarmen där de utvecklas till fullvuxna maskar.

Plötsligt känns det bara rätt skönt att jag inte bokat någon resa, vilket jag övervägt en längre tid. Med denna information som grund så väljer jag hellre att sova i en hink med TBE-fästingar än att få en inneboende med den där fula nunan. Hujedamej.

Vaknar sent. Öppnar fönstret och låter den svala luften utifrån jaga ut den lite sunkiga sovrumsditon. Går in i köket och konstaterar att jag plockat undan i köket efter gårdagens lustfyllda leverne. Puffar kuddarna i soffan innan jag bäddar sängen, tar en lång dusch, rakar mig och borstar tänderna. Länge.

Jag ska bota mig själv med en tidig middag på stan tillsammans med goda vänner och en son på genomresa. Tror det är precis vad jag behöver innan jag återgår till den lättja som blivit signifikativ för mitt leverne.

Ja, jag säger då det.
Ibland är jag glad över att min blogg bara reagerar då jag skriver, och att jag inte lever i ett Big Brother-hus, dvs med kameror som speglar mitt, ibland, hemska liv... Tänker inte säga mer än så, men flera av de sju dödsynderna visade upp sig på en och samma dag.

Jaja... Lugn... Det var lättja, frosseri och vällust...

Då kanske ni förstår bättre varför det inte bloggades.
Hujedamej.

Färdigjobbat. Puh!
Var det sviterna efter påsken som gjorde veckan jobbig?
Tur att jag har roligt iaf. Trivs!

Nu: Ledig helg!
Plan: Ta det lugnt.

Ledord: Soffa. Vin. Läsa. Plugga. Tv. Sova.

Ännu mera nu: Klippa mig!