magstar

Söndag i Hufvudstaden. Några minusgrader, solen tittar fram och jag tänker att så här borde vädret vara jämt. Iaf då det är vinter. Jag sitter vid köksbordet och försöker formulera ett mail till en vän/ f d vän. Inser att det får vänta. Kanske imorgon. Jag tror det, det finns en del att berätta. Vi har inte hörts på ett tag. Vet inte vilken ände jag ska börja, om jag ens ska göra det? Han lever sitt liv, jag lever mitt. Sällan eller aldrig korsas våra vägar.

Det känns konstigt att inte ha nån kontakt med någon som man är så nära, men ändå inte. Men det är så det har blivit. Det är väl så det ofta är. Inbillar jag mig. Men nu ska jag sätta mig ner och berätta lite. Tänkte jag.

Samtidigt ser jag T, som är på besök, korka upp en söndagsöl samtidigt som han spelar ett spel på tv´n. Det går tydligen sådär. Nyss var det frustration över Whitney Houstons död. Han svär lite. Jag känner honom allt för väl.

Jag lyssnar på "First aid kit", de två svenska systrarna som just nu får massor med uppmärksamhet och har stora framgångar, samtidigt som jag rapar sushi från gårdagen. Kombinationen råa fiskrapar och musik borde bli nån sorts märklig kombo. Tar en klunk te och längtar efter promenaden jag snart ska ta, och att få vara ensam en stund.

Det är söndag i landet Lagom.

Har inte hört veckans bidrag, men kom att tänka på att det vore ju tråkigt om "Dead by April", som var med förra veckan, vinner alltihopa eftersom finalen går av stapeln i maj.

Höhöhö.

(fr avdelningen med synnerligen dåliga inlägg)

Jag har uppenbarliegn för lite kloka grejer att tänka på. Just nu ockuperar "triangelmackan" mitt sinne. Vi snackar alltså dubbla formbröd skurna på DIAGONALEN. Det är iofs en ganska trevlig delningsmetod. Dock kvarstår ju frågorna: Vem kom på detta sätt att dela mackor? Varför har den inte slagit i Sverige på samma sätt som utomlands? Det undrar jag nu.

Egentligen vet jag inte hur mycket party det blir i helgen, men kan inte undanhålla denna klassiker som stinker 80-tal (vilket det också är). Skön på sitt sätt! :)

Erfarenhet u know. Jag har lärt mig en sak när det gäller idéer. Om jag inte skriver ner dem med en gång glömmer jag bort dem. Det slår aldrig fel. Annars kommer jag ihåg att jag att jag haft en bra idé, men utan att komma ihåg vad den gick ut på. Till följd av detta skriver jag numera in saker i min android, på post-it-lappar och på en del  andra ställen. Idag vaknade jag med laptopen bredvid mig i sängen. Jag hade plitat ner ett ord.

Tankeläsning
Det var allt.

Jag vet inte vad jag hade kommit på, om det gällde en program- eller inslagsidé.
Eller något helt annat.

Tankeläsning.
Undrar vad jag tänkte.

Igår pikade bloggen igen, och jag vet inte varför.
Helt plötsligt, bara sådär, så har jag dubbelt så många läsare som en "vanlig" dag. Det handlar om 2-300 stycken som "ramlar in" och sedan försvinner. Idag ser det ut som vanligt igen. Märkligt.

När kommer du hem? Jag längtar så mycket efter dig.
Tänker på dig nästan hela tiden.

Älskade pappa. Jag saknar dig också.

Det kan låta knasigt, men jag älskar bra tvättstugor.
Jag minns med tillfredställelse när jag i början på detta årtusende hade en bostadsrätt med en stor tvättstuga där det fanns två tvättmaskiner, ett torkskåp, en tumlare, centrifug och mangel. Jag tror det är den lille ordningsmannen i mig som tyckte om att på ett organiserat sätt gå ner i tvättsugan en eftermiddag i veckan, tvätta allt, vika och sedan lägga in i skåp. Efter den tiden så har det inte funkat fullt lika bra. Förrän nu. Äntligen bor jag återigen i en bostadsrätt med en stor tvättstuga (dock utan centrifug) där jag kan frossa i känslan av att på tre timmar få allt rent, kunna vika allt på ett stort bord och sedan, med tillfredställelse, lägga in allt i sina lådor och skåp och bädda rent i sängen. Erkänner: Jag tycker om att dammsuga också.

En god vän är förälskad. Han är förälskad på det där sättet som jag skulle vilja vara. Jag saknar att sakna. Att känna att man är i en bubbla med någon när man går ut. Som att ingen annan finns. Som att alla ljud dämpas. Man står nära, nära och bara är. Man behöver inte prata. Man vill inte ha någon annans uppmärksamhet. Det är bara två personer. Där och då.

Det letar jag efter. Eller: Borde leta efter.

Jag har haft det. Flera gånger. Korta perioder. Men jag lyckas alltid paja det. Inte genom att vara otrogen. Skulle aldrig hända. Är trofast som en hund. Men passionen försvann. Vad gjorde jag för fel? Gjorde jag något fel?

Ska jag nöja mig med att vara kär ett tag och sen bara vara vänner, eller inte ens det?

Jag vill brinna med någon. Tills jag dör. Tror jag.

Jag har abstinens. Har börjat titta på bilar.
Nej. Skärpning. Inte ännu. Bit ihop. Ja, jag ska.

Min "lediga" vecka har börjat. Några veckor utan lediga dagar renderar nu i att chefen kommenderat mig till ledighet. Vaknade kl. 9. Har fikat, kollat läget i Sverige och Världen, lagt upp fötterna på vardagsrumsbordet och planerar nu för kvällens middag med P. Hittills har jag bara bestämt: Rött vin. Underbara P som alltid är som han är, stöttande, ifrågasättande, jobbig, rolig och massa annat... Vi har inte setts sedan december. Vi har en del att ta igen. Måste fixa en tvättid också.

Det spelar ingen roll var man bor bara man trivs. Jag är kanske lyckligt lottad som numer inte behöver ta ansvar för någon annan än mig själv. Jag är singel, sonen har flyttat, hunden är bortadopterad, bilen såld, lägenheten i stenstan avpolleterad för gott.

Det är vinter. Äntligen. Jag gillar kyla om den inte är helt galet kall. Jag gillar vintern. Jag verkar vara i minoritet. Alla klagar. Jag tycker de flesta sitter och muttrar över klimatet och vädret. Eller också knorras det om jobbet eller något helt annat. Jag gillar inte begreppet, men det känns så svenskt. Och så oerhört negativt. Visst finns det problem med att ex flytta, oavsett om man gör det (som jag) inom landet eller om man flyttar utomlands, men de är mindre än man tror. Jag har goda vänner som inte alls har det lika enkelt som jag, men de tog sina två barn och flyttade till Vietnam. En annan kamrat packade väskan, tog med sin dotter och flyttade till NY.

Därför: Hyr ut lägenheten eller huset, ta tjänstledigt, ta chansen, men sitt fan inte och beklaga dig över hur svårt det är, eller hur dåligt väder vi alltid har, oavsett årstid, för det är inte sant.Gör det inte svårare än vad det är.

Det jag egentligen vill ha sagt är att det går. Funkar det inte så kan du åka hem igen. Det är inget misslyckande att vända tillbaka.

Vad som är ett misslyckande är att aldrig ta chansen.

Är det inte lite töntigt med alla titlar som är på engelska?
Är det ett sätt att få ett dussinjobb att låta speciellt och intressant?
Jag bara undrar...

Key account manager (Nyckelkontochef)
Desktopmanager (Skrivbordschef. Jo, jag tackar...)
IT-Professional (Informationsteknik-yrkesmässig. Hepp!)
Creative producer (Kreativ producent. Finns det motsatsen? Dull producer..)
Floor manager.  (Golvlagledare)
Admissions director (Antagningsdirektör. Stiligt värre, men finns dom?)

Efter försöket till nån sorts översättningar så får jag viss förtståelse för de löjliga engelska omskrivningarna. Håhåjajaa.

Varje dag på väg till jobbet lyssnar jag på min gamla iPod. Jag sitter på bussen och lyssnar på P1-programmet "På minuten" som jag laddat ner massor med avsnitt av. Jag sitter där och skrattar högt för mig själv. Omgivningen tittar misstänksamt på mig. Tänk att någon som verkar glad och skrattar kan skapa sådan osäkerhet hos omgivningen. Det kan ju iofs bero på att dom inte hör det jag hör.

Nåja. Hursomhelst. Varje avsnitt tar 30 minuter. Bussresan tar ungefär samma tid. Lämpligt. På samma mackapär finns också ca 450 låtar som jag också lyssnar på ibland. Emellertid så har denna ålderstigna tingest börjat bete sig märkligt. Mina tankar säger mig att den snart dör, slutar funka, kaputt.

Alltså. Det mesta som finns i min ipod kan jag vara utan. Men! Det finns några spår som jag inte vill ska gå förlorade. Hur fasen gör man då? Hilfe!   / mvh obegåvad

Hemma i norr är jag en snabbgångare som tycks skena iväg, förbi alla andra som går samma väg. I Stockholm är jag en bromskloss, en lugn flanör, som stör fartflödet på trottoarer, i trappan upp och ner till/från tunnelbanan osv. Trots att mitt tempo är detsamma oavsett var jag är.

Jag trivs i min nya roll.

När jag gick ut från t-banestationen vid Fridhemsplan så sprang jag rätt in i Markus. Det tog ett par sekunder innan min hjärna kopplade. "Hej, Mangan", sa han och log med hela ansiktet. Jag log tillbaka. Det var ett tag sedan vi sågs. Det kändes bra. Vi bestämde oss för att ta en fika på Thelins. Vi pratade om allt som hänt de senaste åren. Om glädje, sorg, kärlek, jobb, mera jobb osv. Vi funderade också på varför vi glidit isär då vi alltid synkat och gillat varandra. Han verkade uppriktigt glad över min flytt till Stockholm.

Vi tar en påtår, pratar ännu mer, innan det är dax för Markus att dra vidare. Verkligen kul att ses. Tankarna snurrar i skallen.

Träffar ännu en kamrat, Tomas. Han märker att jag är tystare än vanligt. Han tar tag i mina axlar och försöker skaka liv i mig. Jag försöker komma tillbaka in i matchen, men det går inte. Jag har blivit påmind om så mycket. Om allt som var. Och allt som är. På gott och ont, mest på gott. Och det är mycket tack vare Markus.

Jag ursäktar mig och går ut för lite luft. Jag djupandas, suger in den kalla luften.
Jag känner hur jag uppskattar att vara en anonym person i detta myller av människor.
Jag går längs Fleminggatan. Jag går hem. Kungsholmen är mitt hem just nu.
Jag mår bra, men tankarna flödar. När Tomas ringt sju gånger stänger jag av telefonen.

Jag fick ett mail från en kamrat. Det var ett tag sedan vi sågs, men eftersom vi jobbar i samma hus så borde ett möte kunna åstadkommas. Kamraten frågade om hon skulle känna igen mig. En bra fråga. Jag har ett säkert tips. Leta efter den blekfetaste killen i stan, med de största ringarna under ögonen. Tänk vinterkräksjukan.

/trött radioman