magstar

Är lite vimmelkantig.... Ojojojojojojojooooooj...............

tre, fyyy... Partyyy!

(skitdålig, jag veeet...)

Konstigt 1:
Mina allra bästa vänner går skiljda vägar. Jag tycker det är bra att så sker, men samtidigt så sorgligt. Mina vänner verkar tillfreds, men jag grinar lite och tycker det är pest. Hur blev det så helt plötsligt. Konstigt!

Konstigt 2:
Jag ska på fotboll i em. Fotboll!!?? I hate fotboll... Gif Sundsvall möter Hammarby. Who cares? Inte jag, men titta ska jag göra iaf. Mat & vin + fint sällskap underlättar, men ändå... Fotboll!!?? Konstigt!

Konstigt 3:
Borde inte jag packa en väska? Jo. Men det gör jag inte. Ännu. Konstigt!

Efter ett antal dagar i det som kan kallas "lättja" så har allt annat staplats på hög.
Idag infaller därför "Stora fixardagen".

Det ska ringas ett gäng samtal, jag måste gå till banken, jag måste packa, och handla förnödenheter, och jag måste tvätta. Sagt och gjort. Började med tvättandet. Resultat: Tvättmaskinen pajade!

Etapp 2: Ringa! 2 av de 5 samtalen hittade mottagare. 3 samtal = ogjorda.
Det känns som om jag kanske inte borde fortsätta med "fixandet". Det går trögt.

Jag tror jag helt enkelt jag sätter mig ner och väntar på att anfallet går över.

It has been said that time heals all wounds.
I do not agree.
The wounds remain.
In time, the mind, protecting it´s sanity, covers them with scartissue, and the pain lessens, but it is never gone.

Jag framstår kanske som en naturromantiker. Det kan jag leva med.
Om du vill kan du klicka på bilderna så blir de större.
Nu ska jag packa en väska. Höösch!

... så är det. Jag hittade den här "rutan" på Lotta Agatons blogg. Jag läste och tänkte "Precis så är det". Jag har alltför ofta "säkerhetsbältet" på. Det skyddar mig mot sådant som jag ogillar, men begränsar mig samtidigt i förhållande till ex andra människor när jag väljer att stanna i "Komfortzonen" istället för att omfamna och utmana både mig själv och livet. Dax att vidga vyerna. Hur tänker du?

Åt lunch på stan med en snygging idag. Vi gick på ett ställe där det sägs att maten är bra. Det var gott, men salt... Det var såpass salt att jag tror mig känna av ett begynnande njurstensanfall och därför har sett till att dricka en oförsvarbar mängd vatten som motgift.

När jag besökte deras toalett lade jag märke till en pikant detalj. De hade inte satt upp några badrumsspeglar. Eller.. Jo de hade det, men i taket... Taket!? Varför, undrar jag, väljer man att sätta speglarna i taket, om man inte bedriver någon form av pornografisk verksamhet? Det adderar liksom inget extra till upplevelsen att jag kan se mig själv (om jag tittar upp), varken när jag gör nummer ett eller bygger en björn. Märkligt. Mycket märkligt.

För 1,5 år sedan fanns det ett tomt hörn i min hall



Men en dag så flyttade något in. En käpp...



Det kanske blev ensamt? En dag så dök ett stort golfparaply upp.
Det är fint med vänner...



Men det blev väl trist, för golfparaplyet skaffade en partner.
I en vinröd skapelse av Lars Wallin dök han upp.
De stod varandra, bokstavligen, nära.



De blev en trojka att räkna med, de två paraplyerna och den gamle käppen.
Länge var de varandras sällskap. Men familjen var inte komplett.
Helt nyligt så adopterade de ett par tvillingar.



- Så kan det gå till i en helt vanlig hall, i en helt vanlig stad.

Min avsikt var att fixa några ärenden. Jag försökte iaf.
De fem uppgjorda anhalterna signalerade följande:

Det första var semesterstängt.
Det andra var semesterstängt.
Det tredje var söndagsstängt.
Det fjärde var söndagsstängt.
Det femte var semesterstängt.

Rätt tjatigt, om jag får säga vad jag tycker.
Man vill ju få något gjort även på söndagar, trots att man vaknade 13.20.

Regnar gör det dessutom.
Tjenare soffan!

Dagens första skräll: Jag tog på mig jeans och en hood.
Dagens andra skräll: Det var inte för varmt att ha jeans och hood.
Dagens tredje skräll: Jag stängde just balkongdörren för första gången på flera veckor, för att det "kändes lite kyligt".

Mycket ovant.

Har spenderat 9 timmar i krogmiljö.
Kommer hem trött och sliten kl 04.00. Det är tyst hemma. Tomt.
Ingen hund, ingen son. Båda ute på vift.

Det slår mig att "såhär kan det bli varje dag om bara ett kort tag".

Just nu ser jag inte det positiva i det. Inte ett dugg.
Jag hatar att det är tyst, att ingen spelar hög musik i ett angränsande rum,
att det inte är brödsmulor på diskbänken, att det inte lyser lampor lite varstans.
Det känns konstigt att ingen glad hund möter i hallen, att kuddarna ligger på plats i soffan,
att sängkläderna är orörda.

Jag dyker ner i ett svart hål. Den roliga kvällen hamnar i skugga. Jag är ensam.
Den är inte vald den här gången, ensamheten. I hate it. Fattar ni? Hatar.
Jag hatar den lika mycket som jag älskar mitt barn, hans ljud, hans närvaro, allt.

Klockan är 04.30. Jag inser att just nu så borde jag sova. Inte tänka, inte tycka synd
om mig själv. Imorgon, när jag är pigg, kommer allt att kännas bättre. Hoppas jag.

Kamrat: Har du nya byxor?
Jag: Nej, de är gamla. Jag har bara inte haft dem på ett tag för att jag har gått upp i vikt. Men imorse tänkte jag att nu jävlar ska jag ha dem, bara för att motivera mig. Det är mitt sätt att säga: Nu du, din satans jävla kroppjävel ska du få ta konsevenserna att ditt svällande!

Tycker själv att jag tänker ganska klokt... Det är väl ett budskap som heter duga?
Tror t o m att jag ska skriva en post-it-lapp, och sätta upp på badrumsspegeln, så att jag varje morgon möts av budskapet: Vems satans jävla kroppjävel är det där?

Jo, jag vet. Det är hårda bud.

Jag har hittat kameran. Som vanligt med blandat resultat.

Jag hör den andra kamraten som på kort tid säger:
Magstar.. Du har en fascinerande musiksmak. Så bred, så eklektisk.

Eklek...Vadå? Vad är det för ord? Det är jättejobbigt när man behöver ordbok
för att förstå sina kamrater.

Förklaring:
Eklektisk adj. som försöker förena idéer från olika håll. ibl. osjälvständigt el. okritiskt

Jaha. Ett finare ord för blandad alltså.
Men säg det då, för bövelen!

Det här är Madde, en av mina allra bästa vänner.
Hon hävdar att hon aldrig blir bra på bild. Jag håller inte med.
Jag tycker hon är söt och fin.

Då vet vi det då!
Jag är uppenbarligen inte gjord för att ha linser i ögonen.
Jag gick till optikern för att testa det här med linser. Jag gillar (läs: Älskar) mina glasögon, men ex på sommaren så känns det nice att vara utan bågarna ibland, med resultat att jag inte ser det som händer runt omkring mig och jag blir en trafikfara. Därav test av linser.

Hursomhelst - När halva dagen, med linser i ögonen, har gått så börjar det kännas som om hornhinnan ska trilla ut, jag börjar gnugga mig frenetiskt med händerna i ögonen, får smuts på linserna, blir rödsprängd och tårögd och vaknar nästa morgon (idag) med ögon som är så igensvullna att jag med nöd och näppe kan öppna dem.

Det lämnar mig med följande valmöjligheter:

1. Vara blind.
2. Vara ännu fulare med igensvullna ögon.
3. Alltid ha glasögon

Det är sannerligen synd om människorna.
Mest om mig.

Internet - mitt sött, mitt salt, mitt livselixir!
Jordens mitt och nav. Livets allt!

Här är du ju!

Jag trodde vår tid tillsammans var över då nätverket spökade i flera timmar.

Låt oss aldrig vara ifrån varandra så här länge igen. Aldrig!

Tror bestämt jag ska hitta på något idag.
Jag kan ju inte sitta här och hyperventilera.

Halli, hallå! Tyst allesamman! Lystring!
Det har skett något fantastiskt!

Efter drygt 4 decennier med total avsaknad av bollsinne (iaf gällande fotbollar och golfbollar) vaknade jag plötsligt på måndagen (idag) med en bollhantering i klass med självaste Zlatan.

Efter en del spekulerande och dividerande i kamratkretsen, så bestämde vi oss för en runda bangolf (det som hette minigolf på min tid). För första gången någonsin så gick jag raka vägen ut på en golfbana och puttade som om jag aldrig hade gjort något annat. Det är dagens sanning, ni skulle ha sett mig. Jag puttade som en gud! Med allvarlig stämma beskrev Per (kamrat) hur svåra förhållandena på första banan var:

Nu måste du tänka klokt och koncentrera dig. Inte för hårt, inte för löst. Det lutar både uppåt och ner mot höger. Det här är en svår bana. Men du kan ju alltid försöka iaf.

Replik: Jag sänkte bollen med ett slag!
Jag fortsatte med samma säkra stil serien igenom.

Jag vet inte hur stor vikt ni lägger vid det här, men för mig är denna händelse likvärdig med Jesus lilla promenad på vattnet. (Alla som någon gång sett mig försöka spela fotboll nickar nu i samförstånd). Mirakel räcker inte som ord i sammanhanget. Låt oss nu förenas i en bön om att det här inte var en engångsföreteelse. Utan att:

Jag. Faktiskt. Vid mogen gubbålder. Har fått bra bollsinne.
Hallelujah!

Snus under läppen, solglajjor, nercabbat...
Jag ber om ursäkt för att jag är så ohämmat cool.

Plötslig insikt från Stenstan efter tupplur med drömmar om vinter:

Det är ju inte...
Det är ju...
Nämen dra mig baklänges!
Kan det vara?
Jojomensan!
Somm...
Jo, sanna mina ord!
Det ÄR sommar!
SOMMAR!!

(hoppar upp och ner i soffan och headbangar av tacksamhet)

Det har kommit till min kännedom att det finns par som schemalägger sitt sexliv.
Dvs de planerar in LIGGTID i dagsschemat för att det inte bara ska bli slentrian och pannkaka av alltihop.

Jag försöker verkligen smälta den här informationen och ta den till mig, men det är svårt, o så svårt, jättesvårt.

Det är tungt med bloggandet just nu.
Mitt liv präglas av lättja och ledighet, det som kallas semester.
Att skriva vad jag äter och dricker blir ganska fattigt.

Hursomhelst - Det senaste dygnet har innehållit en god mix av soffliggande, läsande, solande, umgänge, mat & dryck, stugvistelse, sång, båtåkande, båttvättande, cafébesök, promenader.

Ni fattar... Det blir sisådär. Men "en gör så gott en kan"...

... årets första dopp.

Ja, jag vet det är knytnävsvarning på att inte ha tagit sig vatten över huvudet än i år. I synnerhet när man bor i en stad vid havet. Men jag har bara inte kommit mig för. Igår rådde jag äntligen bot på tillkortakommandet. Först lite tveksamt med badbyxor, sedan mindre tveksamt utan badbyxor.

Jag älskar att bada och vet att detta kommer starta något. Jag kommer bli besatt. Jag känner det redan. Jag är nästan lite nervös... Men nu bär det av.

Jag är i "en period"...
Mina perioder infaller med jämna mellanrum. Mina bokperioder.
Det är så jag funkar. Jag plöjer 2-3 böcker i veckan under någon månad,
för att sedan inte läsa alls under en tid.

Idag, efter alla fester, allt umgänge, skratt, grillande m.m så har jag sträckläst
Alex Schulmans "Skynda att älska". Alla andra verkar redan ha läst den. Inte jag.
Förrän nu... Jag har gråtit 226 sidor. Gråtit igenkännande.

Tankar, minnen, saknad, samvete, respekt, längtan, känslor och massor med kärlek.

Jag tänker på min egen pappa, som lever. Jag tänker på min farfar, som inte lever.
Alex gamla pappa blir som en hybrid mellan min pappa och farfar.

Väl skrivet, Alex!

Gjorde en tankevurpa. Inser jag idag...
Tanken var: Det är ju Gatufest, då behöver jag inte bilen. Jag lämnar in den på recond några dagar.

Lämnade sålunda in bilen igår.
Idag är det strålande sol igen. Jag har en stuga några mil bort som jag får använda. Kan jag åka dit för sol och bad? Nej, jag har ju bilen på recond.

Dumt, Magstar. Mycket dumt.

Tror känslan över att semestern börjar gjort att jag tappat minnet.
Har glömt kamraten "Blogg" helt och hållet idag.

Det kan ju iofs också bero på att jag jobbat, lämnat in bilen på recond, tittat på en ny bil, haft 10 personer på middag och fixat sillröra, skagenröra, sill, två sorters lax, färskpotatis, rensat jordgubbar, diskat, städat osv... Dessutom grumlas hjärnan en del när det spelats dansbandsmusik hela kvällen i något av tälten på Gatufesten, som sedan följdes av alllsång till något coverband som rev av den ena låten efter den andra. När "Hallelujah" kom skrek publiken så att rutorna skallrade. Imorgon börjar festen lite mer på allvar.

Imorgon sägs det också bli mera sol. Har för avsikt att inte sova bort hela dagen. Jag ska, ta mig fan, bränna mig röd för att liksom påminna mig om att det är semester. 6 veckor ledigt! Det blir hemma, Stockholm, Gotland och någon annan liten tripp någonstans.

Well, babes. Nu har jag skrivit bort det dåliga bloggsamvetet. Nu blir det en rejäl grogg ett glas mineralvatten.

Kom nyss till jobbet. Det hände en grej bara 60 meter från entrén till radiohuset.

Det stod en man i trettioåttaårsåldern och gömde sig bakom ett träd vid gångvägen. Just när jag gick förbi hoppade mannen fram, landade på huk, viftade frenetiskt med händerna och skrek "TITTUT!".

De två sekunderna som förflöt innan jag fattade att bakom min rygg, där det ligger ett dagis, stod mannens barn i fönstret och vred sig av skratt åt sin festliga pappa = två mycket, mycket bisarra sekunder.

Tjenare måndag!
(bara två dagar kvar till semestern)

.... men jag är vaken.

Alltså, när man dricker Ramlösa med mangosmak och tänker: Oj, vad söt den är! Som läsk! då har man blivit oerhört vuxen, va?

Typ jättejättegammal?

Det är soligt och varmt och jag har gjort följande betraktelse: Det verkar råda en akut brist på vettiga shorts.

Jag har slitit ut de shorts jag använt de två senaste åren, och eftersom värmeböljan fick mig att fantisera om att gå loss med saxen på mina nya jeans så var jag bara tvungen att införskaffa ett par panikshorts. Vart som helst och för hur stor/liten ekonoimisk investering som helst. Just give me some shorts!

Jag började med att scanna H&M. Nada! JC. Nada! En annan butik jag inte vet namnet på. Nada! Jag bet ihop och klev in på Intersport. Jag blev nästan lättad när där inte heller fanns något. Samtidig knöt det sig i magen. Jag skulle bli tvungen att undersöka Dressmans sortiment. Det skulle innebära grov förnedring eftersom att jag fortfarande låtsas att jag inte är en "Dressmankille". Och tro´t eller ej om det inte där fanns ett par som skulle gå att ha under en helg långt hemifrån. Självklart fanns de bara i XXXL. Trots att min farbrorfetma har brett ut sig, och sargat min stackars lekamen, så skulle det ändå krävas att jag införskaffat ett par rejäla hängslen eller dubbla livremmar för att de skulle sitta uppe. Jag lät bli att köpa och kände mig uppgiven. Jag var dömd att antingen korta benen på mina brallor eller bara ta av dem, vanka runt i kalsingarna, och riskera att bli ett fall för sedlighetsroteln.

Jag åkte desperat vidare och raljerade aggressivt kring hur det kommer sig att skrynkliga shorts i pedofilrutigt (en slags pyjamasaktig look) är det enda som går att få tag på. De dyker upp överallt. Jag kan inte påstå att jag sett så många gå runt i dem (troligen pga de associationer som lätt kan dras). Jag blir förbannad bara jag tänker på mig själv i ett par sådana. Mina fortfarande fetbleka stockar till ben skulle se mäkta motbjudande ut.

På andraplats finns kammomönstrat eller gigantiska shorts i någon sorts vidrigt och grovt canvastyg med så mycket fickor och skit på att det bara ser dumt ut.

Under dagen scannade jag igenom ytterligare två butiker innan jag som sista anhalt gjorde en vild chansning på KappAhl i Birstacity där jag till slut hittade ett par. Ok, jag hade sänkt kraven från noll till minus men de funkade. Khakigröna med något för långa ben, som får det att se ut som jag har dragit upp strumporna onaturligt högt, även när jag inte har några på mig. Till min stora sorg fick jag gå upp en midjestorlek utöver min normala för att inte skada mina tarmar. Storleksspannet medför dock att min röv kan vissna helt omärkbart så jag antar att jag gick plus minus noll.

So far: Den här sommaren har inte varit snäll mot mig. Jag är ett offer. En fetis, blekis och har nu officiellt blivit en man som handlar kläder på KappAhl. Är det ens någon idé att kämpa emot?

Allt löste sig till det bästa igår.
Men när gick man hem kl 2 på natten i 30 graders värme senast?

Jag har ett problem. Jag gillar inte att "stänga dörrar".
Det handlar inte om balkongdörrar, ytterdörrar eller skåpdörrar.
Det handlar om att vilja vara öppen för förslag, att ha alternativ, att göra det jag känner för precis den dagen. Oftast funkar det ganska bra, men ibland kör det ihop sig.

Idag sitter jag här med mitt i-landsproblem, mestadels uppkommet för att jag (mot mina principer) inte skrivit ner i min lilla kalender allt som sker... Idag/ikväll är jag således inbokad på tre ställen, tre trevliga happenings. Jag vet inte vad jag ska göra. Enklast vore att "bli sjuk" och glömma allt, ligga hemma, läsa och glo på tv. Men hur kul är det på en skala? Been there, done that!

Jag gissar att jag måste välja, välja bort, att jag måste "säga nej" och "ja". Inte mina starkaste sidor. Som grädde på moset så har jag en del annat socialt umgänge, av familjär karaktär, som också måste klaras av innan kvällen.

Som man bäddar får man ligga, brukar det heta. Ja, det stämmer.
Tror jag upplöser mig själv en stund.

Svårt va!?
Svar: Solig fredag

Det finns en psalm som börjar med orden: Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans.

Idag vet jag precis vad det betyder.

Hampus, mitt hjärta, mitt liv, mitt barn, ska flytta hemifrån.
Vad ska jag göra nu? Fixa ett liv kanske..? Jag vet inte. Får ta det senare.

I snart 17 år har det varit "vi". Han och jag. I medgång och motgång. Vi.

Idag kom beskedet. Han har kommit in på den enda skola han vill gå på.
Han är stark och modig. Han lämnar sin tjej, sina kompisar, sin hund, sitt hem, mig.
Han gör det för något han vill göra, som han tror på. Han gör det jag alltid
sagt att han ska göra. Men ändå gör det så ont. Så jävla ont.

Samtidigt, mitt i "ontandet" så är jag så glad, så innerligt, sjukt jävla glad.
Jag är lycklig. Lycklig och glad att han kommit in. Glad för att han vågar, har en lust, en vilja.
Glad för att han tar sig själv på allvar. Men var det nödvändigt att söka en skola så långt bort?

Vem ska jag nu skämma bort, dalta med, curla? Vem ska jag nu skälla på, krama och älska?
Jag fortsätter älska, men resten? Jag vet inte.

Men, som sagt, jag vet att jag allra mest är glad. Jag är stolt.
Jag vet också att en "ny tid" kommer för mig. Det är fortfarande "vi", så kommer det alltid
att vara. Men snart blir det på distans. Jag våndas och längtar på något märkligt vis.

Meningen med livet förändras. Hampus är min mening.
Love u.