magstar

Jag är lite smått irriterad idag. Vill hellre svära än blogga.
Satanshelvetesjävlaskitsatan!

Varför jag är irriterad och svär? Min dator har pajat.
Den är inte anfrätt av virus.
Det är inte hårddisken som havererat.
Det är inte något som brunnit.
Det är nätkontakten som pajat!!!

Fattar ni? En liten jävla kontakt där man ska stoppa in sladden för att få ström i eländet.
Den har pajat och går inte att byta. "Den sitter direkt på moderkortet serru"...

En dyr jävla dator med drygt ett år på nacken, som två veckor efter garantitidens utgång packar ihop verksamheten. Jag tror jag snart gör samma sak. Jag packar ihop och havererar.

Hur går då detta bloggande till, utan dator alltså?
Jo, jag har ju en jobbdator också, men den är inte min! Min är trasig!
Får det vara på det här viset? Vavava!!!???

Grrrrrr......

Fick ett sms från min vän Timo. Trodde jag. Kände dock inte igen numret. Men vad fan. Han satt tydligen på någon grön kulle och drack whisky. I Skottland. Och jag känner bara en person som skulle till Skottland. Timo. Alltså Timo, tänkte jag. Just detta sms från honom var väldigt oporrigt. Dock har de flesta av hans tidigare sms varit väldigt porriga.

Jag svarade därför... Ja, låt oss säga... Porrigt.
Fick sms tillbaka. Ett något förvånat sådant.
Det var inte Timo.
Det var projektledaren som jag just nu har ett samarbete med.
Jörgen.
54 år.
Från de finare delarna av Östermalm i hufvudstaden.

Brrrr... *lätt rodnad*

Jag har hört till leda, i massor av år, att: En bild säger mer än tusen ord.

Tre ord bevisar att de har fel.
"Jag älskar dig"

Bloggabloggabloggablogga. Måste skriva något varje dag. Något halvroligt. Hyfsat intressant. Kanske spännande. Lite som kinderäggreklamen. Känner mig lite off idag bara. Fan vet varför. Det kan ha att göra med gårdagskvällen. Eller natten. Okynnesbloggar därför. Bara för att. Det är lite som att småäta. Fast man inte är hungrig. Det här inlägget är som två skivor ost och ett par, tre oliver.

Ikväll: Kräftskiva.

De högljutt jobbiga. Man träffar dem oftast alltför tidigt på dagen på ex en Ica-butik, en lördagförmiddag då man är lite lagom bakis, eller då man bara är allmänt irriterad för att man inte fått en kopp kaffe.
De skrattar alltid överdrivet mycket, pratar för högt eller/och i en mobiltelefon och avbryter mitt i meningar och är helt fantastiskt jobbiga.

Även om de befinner sig flera meter bort så låter det som om de står och nosar en i örat. Man funderar på öronproppar, man vill konfrontera, men struntar i det p.g.a. att det hade blivit dålig stämning. Så står man där, verkar oberörd, kliar sig i huvudet och ber att helvetet skall upphöra. Men det gör det inte. Man ger upp.

Tänkte på en grej. Det är märkligt det här. Bloggandet alltså. Jag anar att en och annan hittar hit. Det sakta växande antalet besökare här på bloggen tyder på att jag åtminstone roar några enstaka vilsna själar. Och eftersom jag inte känner någon som läser det här så skriver jag hyfsat öppenhjärtligt. Inte alltför många restriktioner. Inte allt hamnar här, men en del. T o m ganska mycket, även om man inte tror det. Jag är inte världsbäst på att tygla mig. Inte min grej helt enkelt. Skratt, gråt, ilska utan spärrar. Om jag framstår som en idiot för att jag skriver något får jag helt enkelt bjuda på det. Det ni ser är det ni får.

Jag kan inte putsa upp min fasad och skriva saker för att framstå som något jag inte är. Jag svär lite för mycket ibland. Mest i skrift. Jag kan bli sentimental ibland. Jag vet. Jag avslöjar inte allt. Integriteten är alltid närvarande. Men jag tror iofs inte att man ska avslöja allt. Sådan är jag. Lika bra att vara ärlig. Ganska. ;) 

Men när en äldre släkting av honkön ringer upp och berättar om saker jag skrivit här blir det genast allvar.

Det.
Var.
Som.
Fan.

Tror jag får vattenkamma mig och ta på finaste gå-bort-kostymen.

Jo, just det. Jag glömde jag nämna att jag är trevlig.
Och är rädd för spindlar.

Ok?
Hörrni. Ha en trevlig helg.

Jag är hemma själv. Ensam. Ingen vaktar vad jag gör.
Nyss åt jag två gröna äpplen.
Nu ska jag äta ett till. Gott.
Sedan kanske jag ska äta ett till, fast det vet jag inte om ännu.
Jag tror jag kan ha tappat kontrollen.
Typiskt min otur.
Och äpplenas.

Farbror är gammal och tjock.
Farbror orkar inte med nattliga äventyr två nätter i rad längre.
Trött.
Jättetrött.
Måste jobba.
Som man bäddar får man ligga.
Ska sluta bädda.

Fem dagars minisemester i stugan på Gotland är över.
Blir lika romantiskt, löjligt, betagen av det som ön bjuder. Varje gång.
Vore det inte för det faktum att man måste jobba så skulle jag flytta dit.

Har träffat goda vänner och delar av den fina delen av släkten. Fint. :)

Idag tillbaka på jobbet. Mitt "braiga" jobb som just nu erbjuder så mycket nytt,
så mycket "ta nya steg", våga, besluta, revidera, delegera osv. Love it.
Men jävlar så mycket det finns att göra.

Träffade min söta, underbara lilla hund idag. Frallan. Hjärtat svider.
Han mår bra med sin tjej och sin matte, men åtta år sätter spår. Djupa.

Snart Stockholm några vändor, hotellnätter, möten i massor, planering mm.
Ser hösten an, försöker djupandas och återfå normalpuls. Höösch!

Tillbaka på fastlandet!
Back in business!

Tackade ja till en jobb som moderator idag. Det är näringsliv och turism som ska avhandlas.
Svaret på frågan, om mina eventuella kommande insatser, mailades och priset för min närvaro bifogades. Jag "tog i" lite eftersom jag vet att det finns pengar hos uppdragsgivaren, och att det dessutom kräver en del förberedelser från min sida. Sagt och gjort. Mailet gick iväg och jag tänkte tanken "jag kanske tog i för mycket?". Så döm om min förvåning då vd´n för företaget två timmar senare mailade ett glatt svar och dessutom höjde(!) mitt gage med 50%. Det handlar om ganska många tusenlappar. Mycket märkligt, men jag klagar inte.

Under alla mina år som konferencier, moderator, programledare osv så har ingen som anlitat mig någonsin höjt gaget utan anmodan. Jag skakar förvirrat, men glatt, på huvudet.

Det ser ut att bli en fin "extraknäckarhöst". Nio jobb inbokade sept-okt. So far.
Det blir nog julklappar även detta år.

Det är dax att åka en sväng igen. Målet är Gotland. Sweet!
Som vanligt så förnimmer jag en besk smak i munnen då jag tänker på bensinpriset och totalkostnaden för en 5-dagrstripp som denna. Jag drar mig till minnes löpsedlarna jag såg för några veckor sedan. Det hade kartlagts, igen, var i landet man tankar billigast – eller fyndar som de kallade det. Jojo!

Jag tror att priset på gammal hederlig bensin låg på typ 14.03 där jag brukar tanka. Det är såklart ett ocker som borde få varenda drivmedelspotentat att brinna i en smutsig oljebrand när de väl hamnar i helvetet, men jag vet ändå inte om jag tycker att det verkligen är värt att köra från centrala Stenstan till någon håla utanför Örebro för att få ner priset knappa 50 öre. Men det är klart... Om man tankar en miljon liter så sparar man ju en slant.

Bra tips. Verkligen. Bra tips...

... och så var den dagen förstörd. Typ.

Bestämde mig för att avbryta semestern. Massor med jobb väntade.
Vaknade, det var grått ute. Riktigt grått. Regnet började.
Jag tänkte två tankar.
1. Naturen berättar för mig att sommaren är slut. Höst! Dax att jobba!
2. Naturen säger åt mig: Gå inte ut! Stanna hemma! Lägg dig! Läs!

Bestämde mig för alternativ 1. Jobba.
Hann inte mer än innaför dörren på SR-huset innan det började.
Det ena problemet avlöste det andra. Möte på möte på möte.

Hur tänkte jag när jag, mitt i all "starta igång hösten", bestämde mig för att ta en sväng till Gotland? Jag vet inte. Det lär straffa sig. Men bestämt är bestämt. Har som grädde på moset hostat sönder någon beståndsdel i anslutning till ett revben och kan inte djupandas, inte ligga på vänstersida, har ont då jag hostar. Dessutom är jag fet som en gris. Fan, också. Imorgon är det tisdag. Life´s a bitch and then u die!

Jag vill jättegärna läsa några böcker som ligger och väntar i sovrummet.
Men jag ska ju snart till Gotland och vill hellre läsa där.
Böckerna bara glor på mig och säger retsamt: Läs oss, läs oss!
Ännu ett jävla I-landsproblem!

Vänder böckerna ryggen och stänger dörren. Tar en drink istället.

Jag har träffat min första ryss (inte han på bilden).
Jag förstår inte vad han säger, men han verkar trevlig (inte han på bilden).

Jag klagar ibland, sådär som folk gör mest. Tror jag. Det är en grej som har slagit mig, och det är att när jag tar på mig gnällkostymen och låter orden flöda om något som inte är av absolut livsavgörande art, så kommer det alltid någon besserwissermännniska och slår larm om att "det är ett i-landsproblem, tänk på barnen i Afrika". Mycket lustigt egentligen.

Alltså. Klart att jag ger uttryck för i-landsproblem. Jag lever ju i ett. Det vore helt crazy om jag gnällde och gnydde om hur fantastiskt jobbigt jag upplever hungersnöden i min vardag. Eller bristen på rent vatten. Jag är ledsen men det närmsta jag kommit att uppleva inbördeskrig är när det uppstått dåliga vibbar på morgonmötet på jobbet.

Men va fan. Jag vet inte. Det är klart att jag skulle kunna starta en insamling till mig själv i hungerns tecken. Öppna ett sådant där s.k 90-konto och/eller samla in pengar via någon mobiltjänst. Det brukar trots allt kurra rejält i min mage kring 21.30-tiden, och då är det inte så lätt att vara mig, för jag har faktiskt jättesvårt att välja vad jag ska äta. Ofta är vattnet i kylen besudlat med citronsmak och annan skit. Det är ett rent helvete. Helt i linje med riktiga u-landsproblem. Faktiskt!

Kan ni tänka er, vi (jag och en god vän) hyrde film ikväll. Ni hörde rätt. Hyrde. För er som inte vet vad jag talar om så är det alltså när man går till en videobutik, ett slags museum där man betalar en liten summa pengar för att få låna hem gammal film. Minns ni?

Man kliver in genom en dörr. Det är massor med hyllor överallt. De har en hylla med filmer som man nästan kan minnas när de kom, för att de bara har något år på nacken. Den kallas "nyhetshyllan". Det kändes udda att gå runt och bläddra med ögonen över dvd-ryggarna på "fornminnesavdelningen", dit där topplistefilmerna förpassas när de gjort sitt. Lite som att stiga in i källaren på ett museum där de sägs förvara en massa äckligheter i glasburkar. Skrämmande och fascinerande på samma gång. Ojoj.

Efter en del meningsskiljaktigheter valde vi ut våra filmer och gick fram till kassan med viss spänning. Det kändes lite osäkert, trevande, nervöst och nästan snuskigt, ungefär som inför första samlaget. Minus fyllan. Men allt gick bra. Inga konstigheter och det var faktiskt riktigt skönt. Det syntes nog på oss när vi kom ut igen. Vi gick malligt och på lätta fötter ner för gatan med vår Hemmakväll-påse. Folk tänkte nog: Där går ett par som har hyrt film. Alldeles nyhyrda.

Vi kanske gör det igen.

Min son har flyttat hemifrån och bor med sin tjej.
Min vän G har skaffat sig en ny brutta.
Min kompis H har ny pojkvän.
T o m Frallan, the dog, har flyttat hemifrån och skaffat partner.


Så sött...  :)

Är det verkligen sant, det jag fick höra idag, att Keso är köttfärs gjord av mumintroll?

Igår kväll var jag på Bishops och drack mig en smula berusad på öl . Inte för att jag gillar det, men för att det var det som fanns att tillgå, typ. När jag skulle gå på toa var det kö så jag ställde mig lydigt sist i ledet. Framför mig stod två tjejer i 25-årsåldern som började växla några ord. Plötsligt tjöt den ena högljutt "Men guuuuuud, hur stor är chansen liksom? Jag har också gått på Hedbergska.". Sedan ropade hon på sin killkompis som också hade gått på Hedbergska. Plötsligt var de tre. Alla var förundrade. Världen är sååå liten.

Alltså. Jag vet inte. Med tanke på att det är en av stans största gymnasieskolor så borde väl ödeskänslan inte vara så otroligt överväldigande kan jag tycka. Det är ju inte riktigt som att man råkat bosätta sig i ett litet zigenarsamhälle någonstans i Azerbajdzjanska obygden och plötsligt springer på en gammal klasskompis. Då hade jag kunnat hålla med om att det hela skulle ha verkat en aning ödesmättat. Men det är klart. Alla är olika och vem är jag att döma?

Killen bjöd frikostigt in den nya tjejen och hennes kille att höja en bägare i goda vänners lag med resten av deras sällskap. Det var verkligen fint att de hittade varandra i den Sundsvallska höstacken till krogliv. Gemenskapen, den fina gemenskapen. Inget som går av för hackor precis. Fyllevänner är bland det finaste som finns. Jajamensan.

Jag ska delta i ett projekt under hösten. Idag (på min semester!), tidigt på morgonen (07.30!) hade vi det första mötet med riktlinjer för det som ska göras och hur vi ska lägga upp de kommande månaderna. Projektledaren förklararade situationen och sa kort:"Nu tjurar vi ner och kör ryskt". Alla nickade instämmande.

Jag har ingen aning om vad det betyder, men det lät coolt i alla fall. Och om han säger det är det så vi gör.

Vägen går hemåt. Bilen går som på räls. Sundsvall hägrar. Jag konstaterar att det det ligger mycket roadkills, dvs överkörda djur, längs vägen. Det är rävar, grävlingar och annat spännande. Jag minns att jag, för något år sedan, läste om ett ställe i Amerikat som specialiserat sig på just roadkills. Jag tror stället ifråga gick under namnet "Road Kill - Bar & Grill". Deras grej är att man tar med sitt vägbyte så fixar de nåt smarrigt i stil med grävlingburgare, ekorrpytt eller rävgryta. Tydligen är det en riktig hit.

Frågan är hur det skulle funka att öppna ett sånt ställe här. Kanske i närheten av Tönnebro?. "Du dödar, vi lagar". Jag tycker mig känna lukten av succé.

Jag avser att servera mig själv en gammal klassiker, nämligen "Kir"*.
"Kir" var hippt på 70-talet och fick en revival för något år sedan. Den finns att köpa färdigblandad på bolaget, men man kan (och bör) blanda den själv. Man tar, helt sonika, svartvinbärslikör och blandar med vitt vin. Vill man "lyxa" så byter man ut det vita vinet mot ett mousserande dito. Då har man helt plötsligt "Kir Royale". Fint värre.



Skål på er, whereever you are! Må kärleken ockupera era liv.


* Kir är en drink bestående av en del "Créme de Cassis" (svartvinbärslikör) och sex delar torrt vitt vin. Om vitvinet ersätts med mousserande vin (till exempel champagne) erhålls en Kir royal. Kir används ofta som apertif. Drycken har fått sitt namn av borgmästaren i Dijon, Kaniken Felix Kir, 1876-1968.

Ska du åka på Pridefestivalen?

Svaret är: Nej, det blir inte så.
Jag har varit där 8-9 ggr under årens lopp, senast förra året.
Tåget har jag sett och gått i, schlagerkvällen också. Jag har festat på olika håll, jag har besökt Patricia, SLM och en hel drös med andra ställen. Nyfikenheten är stillad sedan länge. Det enda som egentligen lockar är att få träffa mina vänner som jag inte ser alltför ofta. Men det går fler tåg. Typ en gång om året. Hehe...

I år väljer jag att vara på annan plats.

Ps. Precis nu, innan jag ens hann publicera detta inlägg ringde telefonen. "Ska vi åka ner på Pride", tjöt Ante... Den som lever får se...  ;)

Jag tog en sväng på stan idag, Jag gick till banken, apoteket och sedan till bokaffären. När jag kom till kassan, för att betala boken jag ville ha, såg jag att det där låg en liten hög med Paulo Coelhos "Livet - Utvalda citat". Jag kräktes lite , svalde, och försökte verka oberörd. Jag gillar inte Paulo Coelho. Har inte hans kulturdåd bringat nog med skada som det är? Kolla bara dravel som detta:

"Kärleken är nyckeln till att förstå alla mysterier."
"Vi måste glömma det vi tror att vi är för att bli det vi verkligen är."
"De enkla sakerna är de mest speciella och det är bara de visa som lyckas se dem."

För det första är det otäckt på alla sätt och vis att bara komma på tanken att samla ihop en massa tomt prat och sälja som någon sorts "klokhet" och/eller "visdom". Jag kan riktigt se hur han satt som en besserwisser, med en fet vinballe, medan han bläddrade igenom all skit han kommit upp med hittills, och det är en hel del kan jag lova. Han nöjer sig liksom inte med att han redan lyckats sälja eländet en gång. Nej, nu ska han peta ut det allra göttigaste och kränga till "carpe diem-människorna" exakt samma fraser en gång till, i högkoncentrerad form. Det känns som cynism, att förnedra läsare.

Jag kan heller inte låta bli att undra vad det är för sorts människor som klarar av att pina sig igenom dryga hundra sidor med skit, och dessutom betala för det. Jag fattar inte. Vilka är ni som på allvar läser, och suger i er av, hans pretentiösa livsfilosofitjafs, och tycker att det är "stora tankar"?

"Det enda sättet att fatta rätt beslut är att ta reda på vilket beslut som är fel. Det är att undersöka den andra vägen utan att bli rädd eller uppgiven, och sedan fatta sitt beslut."

Men hallå! Ser hans hyllande läsare verkligen inte att det inte är skrivet i blod, det är skrivet med bajs! Kan man trampa runt mer krångligt för att säga "Lev livet och prova dig fram"? Hujedamej!. Jag är verkligen inte förtjust i den här mannen som skor sig på vilsna människors desperata jakt efter lugn och lycka. Jag får lust att ge honom en propp. Donk! Rätt i fejjan så att hans elfensbenständer ramlar ut.

Jo, just det. Jag var på restaurang och käkade igår. Det var sådär som det ofta är när man går ut, det var ganska trevligt på alla sätt och vis. Nästan alla sätt och vis. Det som gav lite smolk i glädjebägaren var att min nyinköpta skjorta visade sig vara, mer eller mindre, identisk med bordsduken! Hur kul är det att sitta och se ut som en förlängnining av bordet? Jag kände mig ytterst obekväm när servitrisen tittade på mig. Jag vet inte vad hon tänkte men det var nog inget bra. Mitt sällskap (mina numer fd vänner) gapskrattade. Sedan plockades mobilerna, med kamera i, fram och jag tvingades ofrivilligt posera.

När jag gick på toaletten tittade bartendrarna (böjer man det så?) på mig och jag tyckte mig kunna skönja ett försmädligt, hånfullt, leende. Jag vek ned min blick och kände mig som en idiot.

Blev bilderna bra, undrar ni? Ja, som bilder blir mest.
Lägg ut dem så vi får se!! I helvete heller att jag gör!!

Idag är hela jag akustisk.
Okonstlad.
Naken.
Inga krusiduller.

Jag har den senaste veckan uppnått nya höjder av stelhet i min rygg, och jag lider. Jag lider som bara en man kan göra. I det tysta. Tills nu. Jag känner mig som en knotig gammelbjörk i kroppen. Jag behöver massage, men ingen fjösig spaanläggningsmassage. Det skulle bara vara oerhört provocerande att gå och betala 500 spänn för att någon hälsomänniska med solariebränna, lila pikétröja och mild röst ska knåda mig på ryggen i en halvtimma. Jag behöver en hårdhänt jävla rallarknådning. Jag behöver en omgång som lever i gränslandet mellan massage och ett kok stryk. En sån som skulle få en hamnarbetare att gråta som ett barn och ett finskt hård-homo att be om nåd. Typ. Något annat har inte en chans mot min stelhet och mina knopar. Basånivet!

Satt och titttade på gamla bilder som jag hittade i en "minnepinne".
Den här bilden, ca 4 år gammal, är så skön.
Min Hampus och hans kompis Kim. Fina killar.
Gillar matchningen med kläder, muggar och sugrör. Hahaha....



Ps. Ja, de är lika söta idag, men på ett annat sätt.

Passerade Bollstabruk i Ångermanland. Igen. Jag ryser varje gång. Bollsta måste vara en av världens deppigaste platser. Bristen på liv och glädje, och sånt som är bra, lägger sig som en kladdig hinna över en bara man passerar. Tänk då att bo där.

Sorgligt, men sant.
Hujedamej.

Det prasslade i buskarna när vi (Rupert, Flygarn och jag) grillade.
Kan ni tänka er, det kom en liten igelkott spatserandes.
Det var inte igår, inte ens i förrgår, jag råkades med en sådan. Söt.

Trots att jag gör väldigt lite så hinner jag inte blogga.
Allt tar sådan tid.
Processen "vakna-kliva upp-äta frukost-dusch-klä på sig" tar sisådär fyra (4) timmar.
I ovanstående process ingår också viktigheter såsom: Fixa kaffe, surfa, läsa tidningar,
äta smörgås och fundera på allt jag borde göra, men inte gör (läs: träna, äta nyttigt).

När ovanstående är gjort så måste promenaden till bilen klaras av, det ska köras till
stugan, det ska solas och åkas båt. Kort å gott: Jag hinner inte allt, ex att blogga.

Sen sist så har jag iaf haft en trevlig kväll med Rupert & Flygarn, vi både grillade, åkte
båt och pratade om livets väsentligheter och dess raka motsats. Jag har betalat räkningar,
välkomnat en festivalande son, haft trevligt besök, varit en trevlig besökare (hoppas jag),
haft ont i ryggen, kunnat skönja en begynnande förkylning, beställt klippning, handlat en
kasse med mat och en kasse med vin, dammsugit, ätit en egenodlad tomat, läst, laddat
min iPod, flirtat med Ante, fixat en lägenhet i Visby, ringt till släktingar, tagit min medicin, plockat blommor, vikt ihop tvätt, fyllt i ansökningshandlingar och en del annat.

Hmmm...

När jag läser det jag nyss skrev så kan jag konstatera att jag, trots den sega starten med
"processen", ändå hinner med en hel del. Naturligtvis beror det på vad man jämför med.
Jag tar tillbaka delar av det jag skrev. Jag har ingen anledning till att inte blogga. Skam må fylla min min svarta och lögnaktiga själ. Må mitt hjärta spikas upp på kyrkporten, må min tunga slitas ut, må mina fingrar klippas av. Eller inte...