magstar

Våra svenska kommuner vill ju uppmuntra till att man slänger så lite sopor som möjligt, både för miljöns skull och för att det är jobbigt att ta hand om allt skräp. Dessutom kostar det en massa pengar, och allt dom gör är att ta mina saker. Jag skulle gärna vilja ha något tillbaka, så det känns som att det är värt pengarna. Fattar ni?

Nu har jag funderat på det här, över några flaskor vin, och äntligen har jag kommit på ett särdeles effektivt bonussystem för sopor.

Like this: Jag tänker mig ett sorts omvänt bonussystem. Fyller man sin tunna till 2/3 så fyller kommunen den (efter den tömts) med 1/3 säg, chipspåsar och/eller chokladkakor. En full tunna med sopor ger m a o inget tillbaka efter tömning, medan om man inte har några sopor alls får man en hel tunna chips och choklad i veckan!

Genialiskt, om jag får säga det själv.

Alltid detta behov av bekräftan.

Ibland vet jag inte om jag snackar och tycker massa saker bara för att få utlopp för min kreativitet och mina åsikter, eller om det handlar om att jag vill bli bekräftad. Alltid detta behov att veta om, att veta att, man duger.

Ibland kan jag bli så trött på mig själv. Idag ska jag hålla käften.

Jag hade ju tänkt berätta om helgen, men jag känner mig, som sagt, matt och fylld med onyanserade tankar. Kanske är det en släng av gula febern eller aids? Fan vet. En sak har plågat mig ända sen i lördags. Min vän "Larre" från Göteborg var här och hälsade på. Han berättade att hans favoritartist just nu är Toby Keith. På allvar. Att vi inte delar musiksmak hade jag nog listat ut, men att han skulle vara helt från vettet hade jag inte riktigt räknat med. Jag vet inte riktigt hur vi ska kunna gå vidare efter det här.

Hörni. Jag har länge funderat på varför det är så få kommentarer här på bloggen i förhållande till hur många som läser. Det stör mig. Som jag ser det kan det bero på något av följande alternativ:

1. Ni hatar mig.
2. Ni hatar att kommentera.
3. Ni vet inte hur man gör när man kommenterar.
4. Ni har insett att det är lönlöst att kommentera, eftersom jag nästan aldrig svarar.
5. Ni är trötta på hela blogg-grejen och har slutat kommentera i allmänhet.
6. Ni kommenterar visst, men bara när jag skriver något som är värt att ödsla tid på.
7. Ni sitter fast under något väldigt tungt.

Så berätta nu, vilket är det?
Och framförallt, behöver ni någon form av räddningstjänst?

Okej.
Jag har hört att förkylningar kan smitta.
Vinterkräksjuka också.
Men finnar!?

HUR FAN GICK DET TILL?!?

Igår: Soffhäng med kamrat som dagen till ära hade en megafinne i pannan.
Idag: Kan knappt ta på mig glasögonen.
Jag har en jättefinne, alternativt böld, ovanför ena örat.

Försökte desperat peta hål på den, med resultat att jag har ont i hela huvudet.
Testa inte det, hör ni.

SMÄRTA! SMÄRTA! SMÄRTA!

Jag fryser idag.

Jag ville bara meddela det. Det har varit superkallt, men nu är det typ Noll och jag fryser. Nu, men inte då. Jag vill protestera!

Alltså: Det är kallt.

Som fan.

Förra veckan fastnade jag ute på landsbygden.

Det var 27 grader kallt. Då.

Jag kan inte med ord beskriva hur jävligt det är att jobba och samtidigt frysa. Utan anledning.

Finns.
Inga.
Ord.

Jag bär runt på ett trasigt knä och massa jobb. När jag tänker på det så infinner sig tröttma ganska omedelbart.

Jag vet att det är 30 grader varmt i Thailand, och just nu, JUST JÄVLA NU, byter jag gärna ett par kalla händer mot armsvettsvett, sömn och massa plusgrader.

Basånivet

Årets första arbetsvecka är över. Det har varit en lång vecka.
Nu är den över och det är fredag = helg.
Jag har bestämt mig för en lugn och skön helg. Jag ska inte:
- dricka mig medvetslös på Jägermeister.
- kräkas
- slå sönder vinglas
- se på när hus brinner ner till grunden.
- fastna på landsbygden i polarklimat.
- sova med en katt på magen utan att veta om det.

Been there, done that...

Jag har istället bestämt mej för ett vuxenalternativ. Jag ska:
- se soffan på nära håll.
- titta på "På spåret".
- dricka måttligt med vin.
- äta middag några gånger.
- låtsas att jag är äldre än vad jag är.

Been there, done that too... Men efterverkningarna är lindrigare.

Ellies blogg. Läs!

Jag har märkt att många människor i min omgivning inte påverkas i humöret, beroende på årstid, lika mycket som exempelvis jag gör. Det är väl på gott och ont antar jag. Dessa "många männsikor" får inte "höst- och vinterdepressioner" på samma sätt som folk jag umgåtts med i andra skeenden av mitt liv.

Tro´t eller ej, men jag saknar det!

Jag saknar dem som inte är jämnfina. Jag har alltid trivts bäst bland människor vars humör, tankar och sinnesstämningar går lite upp och ner. Även när jag inte varit bland de som varit naggade i kanterna har jag sökt efter dem med blicken när jag varit ute.

På sommaren har de gömt sitt rätta jag i solbränna och färskpotatis, men allt eftersom mörkret brett ut sig har de kommit tillbaka.

Ge mig trasig.
Ge mig glädje.

Men gärna lite av varje.

Jag slutar aldrig imponeras över mig själv.
Min avsikt var, efter några dagars bloggfrånvaro, att först skriva om kärlek, om att inte "släppa taget och börja om". Efter det tänkte jag fortsätta med att berätta om den gudomliga gåvan som kallas "sovmorgon". Men av någon outgrundlig anledning så kom jag att tänka på, allas vår, Lotta Engberg.

Hon är ju, tillsammans med Gud och alla hans änglar, länken till det här med gåvor och kärlek. Det bara är så.

Med skrämmande tydlighet minns jag Lotta Engbergs tv-program "Kär & Galen", som sändes under förra årtusendet, där tre kärlekspar tävlade mot varandra. Det par som vann fick chansen att gifta sig i tv, och inför bröllopet köpte mannen alltid ett skitfult smycke till sin blivande fru i kärleksgåva. Hujedamej! Värst av allt är att jag kan signaturlåten fortfarande också.

Kär och galen!
Klockorna de ringa
och många tusen eldar börjar brinna
Se en kvinna och en man
Nu har de fått varann
Ja, nu har de fått varann.
KÄR OCH GALEN!

Jag fick besök ikväll. Vi drack vin och småpratade ett par timmar. Under hela samtalet så kunde jag inte låta bli att emellanåt lukta på mina fingrar.

Häromdagen blev jag nämligen bjuden på indisk mat, det var Lamb Ragan Josh och Chicken Korma som delades av mig och några goda vänner.

Grejen är den att mina fingrar, två dagar senare, fortfarande luktar svagt av indiska kryddor. Ingen obehaglig doft på något sätt, men är det inte märkligt?

Jag tvättar mig som en normal människa, men ändå sitter doften kvar. Vad gör man för att få bort den? Ska jag gnugga kroppen med nåt svenskt? Falukorv kanske?