magstar

När man jobbar nätter, som jag gör just nu, så tappar man tidsbegreppen.
Jag kom hem klockan 7 imorse, gick till sängs, sov gott, vaknade.
Satte mig sedan vid köksbordet, käkade frukost, drack kaffe, bläddrade i DN.
Efter det plockade jag bort frukostattiraljerna och startade datorn.
Det är mysigt att sitta i morgonrock en lördagmorgon och kolla vad som hänt och händer.

Det är då det händer.
Jag slänger ett öga på klockan... HJÄÄÄLP, DEN ÄR KVART I FEM!!!
Det är ingen jäkla lördagmorgon här inte! Nänämensan!

Dagen är nästan slut då jag precis ätit frukost, och fortfarande är inbäddad i svart fleece.

Jag vet att det funkar såhär. Borde vara van, men blir lika överraskad varje gång.
Bara timmar kvar till ännu ett arbetspass. Men jag klagar inte. Bara konstaterar.
Är glad över att jag har ett jobb jag älskar att gå åka till.

I ett desperat försök att pigga upp den lönnfete radiomannen (undertecknad) så besöktes idag ett badhus. Badhus skiljer sig inte så mycket från världen utanför, man får se både det ena och det andra. Bl.a så var det en kille, en glidare, som gick runt och spände sig. Hans kropp påminde om Edward Nortons i "American history X", eller kanske ännu mer om Brad Pitts kropp i "Fight Club". Killen ifråga var, kan man lugnt säga, en sådan som man helst vill slippa se när man själv är där i hopp om att åtminstone lyckas bli mera fit än björnen Baloo i "Djungelboken".

En stund senare såg jag honom igen. Den här gången i duschen. Me don´t like. Han stod i duschen mitt emot mig och hans magrutor var som ett stort hån mot alla oss som kämpar med med våra bumbibjörnskroppar formade på kontor och i soffor och inte på gym.

Min vana trogen så tittade jag inte bara på magrutorna. Jag såg mer än så. Jag tittade neråt och såg... Ja, jag säger då det... Den här killen kan äta åtta mosbrickor med räksallad utan dåligt samvete, men han hade också begåvats med en förhud from hell! Det må låta ekivokt, men det är sanningen. Jag skojar inte. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande, och jag har sett en del, jag lovar. För tydlighetens skull: Det är inget fel med förhud. Jag har en själv, men den här killen skulle kunna förse en tillverkare av mobilfodral med råvara under iaf ett halvår. Typ.

Alltså. Av nån konstig anledning så var glädjande på nåt sjukt sätt. Kanske skadeglädjande. Jag kände liksom att jag ogillade honom lite mindre efter det.

Har nu testat alla knep som människor i min omgivning tipsat om.
Min kyl, med rostfri front (eller om det är borstad aluminium) förblir randig hur jag än gör, vilka medel eller trasor jag än använder. Jävlaskit!

Har tröstat mig med en eftermiddag i tvättstugan. Där funkar allt som det ska.
DET tycker vi om! Eller hur?


(min dator är fortfarande ur spel, men har mina jobbdatorer när abstinens uppstår)

Tappa inte din dator i golvet. Den kan GÅ SÖNDER!

Som den kloka bloggläsare du är så kanske du nu drar en del slutsatser och sedan förstår att bloggandet de närmsta dagarna kan bli... Ja, låt oss säga fattigt... Men man vet ju aldrig. Stay tuned!

/Eder Klumpeduns

I ett annat inlägg för någon dag sedan så skrev jag om min längtan efter Gotland. Det där med längtan och saknad går i perioder. Ibland gör man det, ibland inte.

Ibland saknar jag barndomen. Jag saknar inte allt givetvis, det är inte nyanslöst. Jag skulle t. ex inte vilja bli bestämd över som ett barn igen, inte vara lika försvarslös som ett barn. Men jag kan sakna den naiva delen av barndomen, när man inte hade något som helst begrepp om pengar eller tid. Den tiden när de största problemen i livet kretsade kring hur jag skulle lyckas få mig skridksorna i tid, vilken idrottshjälte jag skulle vara, om jag skulle vara Hannibal Hayes eller Kid Curry när vi lekte "Alias Smith & Jones", eller hur jag skulle göra för att maximera kvantiteten på antalet kanelbullar.

Jag kan sakna barndomen mycket när jag tänker på dess fantastiska kravlöshet, och för att man agerade med en reflexmässig spontanitet på precis allting, frikopplad från all logik och logistik. Man hade aldrig en tanke på konsekvenser (vilket väl iofs ofta var på gott och ont). Om vi kunde välja så tror jag att det är så de flesta skulle vilja leva, men istället så kämpar vi med ett tiotusenbitarspussel med konstigt motiv som gör att bitarna kräver både såg och svarv för att de ska passa ihop. Å andra sidan så skulle världen bli galen om alla levde precis så.

Hokuspokusfilijokus - LÖRDAG!

Ok, det blev lite för mycket vin igår. Somnade ovaggad. Vaknade av väckarklockan.

Började min lördag med gott kaffe och en stund framför tv´n.
Kvalet till Formel-1 i Malaysia på tv10 var mitt sällskap.
Jag har en lätt pervers böjelse för just Formel-1. Skyller allt på barndomen och Ronnie Petersons framfart i sin svarta Lotus med guldstripes. Tror det är därför jag helt plötsligt gillar Kimi Räikkönen och hans comeback. Han rattar en svart Lotus i svart och guld... Lewis Hamilton är annars en favorit. Satsar alltid. Fegar aldrig. And he´s black and going for gold...  ;)

Apropå svart och guld. Är det också Ronnies fel att jag fortfarande, efter flera år, tycker att Sam Sparro´s låt "Black and gold" är en skön låt? Ja, vem vet.. Here it is!

Hemma efter en dag i Radiohusets korridor 1c. Solen har strålat hela dagen.
Jag såg det genom fönstret (skrev han bittert).

Tog id-foto idag. Mitt pressleg behöver förnyas. Efter första plåtningen säger fotografen: Ska du se ut sådär? Han visar mig bilderna och jag förstår vad han menar. Mitt normaluttryck är mungiporna på 20 i 4 och rynkade ögonbryn. Jag ser både arg och sur ut. Detta förklarar iofs varför jag sitter relativt ostörd på mitt rum... Försöker le, men ser bara tillgjort konstig ut.

Tröstar mig med att äta 8 st karameller från en Gott&Blandat-påse, varav två är lakrits. Jag hatar lakrits. Äter ändå. Glädjeämne: Mitt favoritvin kommer som bag-in-box. Egentligen köper jag aldrig boxar då jag gillar flaskor, inte minst estetiskt. Men eftersom att hela gästrummet numer består av tomflaskor (och en strykbräda), och jag inte har en aning om var det finns en avstjälpningsplats miljöstation för tomflaskor, så blir bördan lättare med en box. Eller flera.

Idag är det fredag. Jag har 1,6 kg köttfärs i kylen.
Visste ni att köttfärs heter Hackfleisch på tyska. Iaf enl. Google.
Men låter inte fleisch mer som fläsk? Jävla tyskar.

Jag vet inte varför, men just nu saknar jag Fröjel och Gotland. Stockholm är finemang, men jag saknar Gotland. Är det något som blåst in med vårvindarna som påverkar mig? Tänker på alla de gånger man åkt de fyra milen mellan Visby och Fröjel. Ofta blåsigt. Ofta soligt. Ofta dimmigt. Ibland regn. Allt beroende på när på man åkt dit. Alltid med en doft av hav och tång i luften. Det saknar jag just nu.

Sen saknar jag att käka Finn crisp med lite färskorst på.
Men på ett annat sätt.

Idag har jag inget att klaga på. Solen skiner. 10-15 plusgrader.
Har träffat en kamrat som jag lekt med, fikat mot en solig vägg, promenerat på söders höjder, shoppat och nu rundar jag av eftermiddagen med ett glas rött.

Jobbet då? Jo, just det... Var ju kommenderad ledighet, men råkade jobba iaf, så nu blev det en ledig torsdag. Imorgon åter i Radiohusets korridorer. Tycker, trots en del vedermödor, att livet är ganska ok.


"Vadå Lillsöndag, frågar vän av ordning. Om onsdag är lillördag så måste väl torsdag vara lillsöndag, eller..?"

Det började en ny tjej på mitt jobb häromdagen. Vi fick ett gruppmail om att det skulle hända. Imorgon börjar R. Carlsson som sidekick. Hon ska jobba med Magstar stod det i mailet. Jag tyckte förstås det var konstigt eftersom jag jobbar med Jenny, men men...

På morgonen kommer jag till jobbet. Min arbetsplats har blivit flyttad. Faktum är att allt ser annorlunda ut på redaktionen. Vi sitter helt plötsligt i öppet kontorslandskap. I högtalarna spelas Jan Johanssons "Jazz på svenska". Mysigt och trevligt på alla de vis.

Jag tar plats vid min dator och börjar skriva. Plötsligt hör jag någon säga:

"Hej Magnus. Kul att äntligen träffas".

Jag vänder mig om. Och med ens går det upp för mig att jag vet vem R. Carlsson är.

"Ehh, Hej Robyn", säger jag. "Det här ska bli kul" säger hon.

Jag ska alltså jobba i team med Robyn.
Min första tanke är: Fuck, vad märkligt, det här ska jag blogga om.
Sen vaknade jag. Drömmar är roliga. Och märkliga.

Konstaterar att det jobbigaste med idioter är att få hen att förstå att hen är en idiot. Men hen kan inte ta in det, eftersom hen är en idiot.

Lät jag dyster i förra inlägget? Inget kan vara mer fel. Jag mår löjligt bra idag.
Faktum är att jag mår så bra att jag, av bara farten, gjort hela veckans planerade jobb färdigt. Så nu undrar jag vad jag ska göra de återstående dagarna innan det blir helg?

Tror det löser sig.

Sakta tar jag mig ur sängen. Sängen som varit min reträttplats, min egen ö, min sista utpost under en tid då jobbet har hotat att äta upp mig. Det händer mycket. Många järn i elden. Folk i min närhet har bytt arbetsuppgifter eller blivit sjuka. Pressen att prestera har funnits där hela tiden. Men inte prestationsångesten. Bara vetskapen att jag måste prestera. Det är en balansakt. Till sängen har jag återvänt kväll efter kväll, morgon efter morgon och låtit den omfamna mig och vyssa mig till sömns. Renad och mindre stressad har jag sedan vaknat. Jag väcks av något. Men inte någon. Jag är ensam.

Jag kommer alltid att vara ensam.

Ensam även i tvåsamheten. Jag kommer kanske någon gång att leva parallellt med någon, och låta hans vardag vävas in i min till någon sorts enhet, men vi kommer alltid att våra två trådar i denna väv. En väv som hålls samman av kärlek och envishet, men som till slut kan tråcklas upp när man minst anar det.

För ensam är jag stark. Ensam klarar jag allt.

Vem helar mig? Du helar dig själv. Du behöver inte mig. Jag vet.
Det var så han sa, han "den senaste" då jag klargjorde att det inte funkar.
Jag har aldrig mött någon som är som du.
Så sa han. Arg, imponerad och ledsen på en och samma gång.

Jag vet inte... Visst helar jag mig själv. Det har jag alltid gjort. Jag djupdyker i mig själv och bearbetar det onda för att sedan komma upp igen som en helare människa. Jag fortsätter fundera, men jag är hel. Du klarar dig utan mig, sa han och sedan sågs vi aldrig mer.

Ensam är stark brukar det heta. Det kanske är så.

Men jag skulle hellre vara bara stark.
Och inte ensam. Trots allt.

Läser i DN att fattiga barn blir tjocka.

Hur kommer det sig då att jag, som är son till hyfsat täta föräldrar är en tjockis, medan min son (som är son till en fattig tjockis) är smal och lång..?

Är det detta som är "undantaget som bekräftar regeln"..?

Igår frös jag i vårjackan.
Idag svettas jag i kavaj.

Det är en trött kväll i Hufvudstaden. Idag är jag den som observerar, inte den som observeras. Imorgon tillbaka igen. Tummis. Puss.

Igår var ni 497 unika besökare på min blogg. Nästan 500!
Jag börjar få storhetsvansinne. Mer, mer. Fler, fler!
Vill förstå vilka trender som gäller. Vad som lockar läsare.

Tänk, tänk, tänk. Förtstå! Aha! Handling!

Slutsats och åtgärd:
I ett försök att få fler läsare till Magstar-bloggen så meddelar jag att detta fr o m nu är en sån där modeblogg där man delar med sig av vilka hår- och hudvårdsprodukter man använder.

Mina favoritprodukter är:
Duscholja (för kroppen).
Shampoo (för håret).

Nej, jag skojar bara. Jag tvättar mig sällan eller aldrig
Nej, skärpning. Ok, seriöst.

*harklar mig ljudligt*

Favoritparfym:
Jean-Paul Gaultier - "2", där flaskan inte ser ut som en överkropp.
Davidoff - Cool water funkar också bra.

Jag tröstar mig själv med att läsa. Det funkar nästan alltid. Jag gör något jag sällan gjort. Jag läser en gammal favorit om igen. Varför? Jo, för att förstå varför jag gillade den så mycket den första gången. Den är fortfarande bra. På gränsen till fantastisk. Inser att det är precis så jag också vill skriva. Lätt, ledigt med mycket humor och svärta. Stora känslor blandat med vardag. Typ. Det är ingen modern klassiker. Det är fin-känsla-i-magen-med-lite-tårar-läsning.

Det är så jag vill att min blogg ska vara, men inte är.

- Men Magstar, vad heter boken: Det säger jag inte. Inte nu. För stunden är den min.

Min knä packade ihop igår. Igen.
Det är drygt två år sedan olyckan var framme och slet av ett korsband, förstörde delar av en menisk och kvaddade brosk. Det var då det. Drygt två år senare har liksom inget hänt. Jo, det är klart: Jag kan inte röra mig som förr. Jag har (delvis pga av detta, delvis pga av annan krämpa) blivit ännu fetare, och idag "det förbjudna", bitter. Bara lite men ändå. Men någon form av korrigering, typ operation, är jag inte i närheten av. Fuck!

Idag är det bättre med mitt gamla knä, men jag vet inte när det smäller igen, när det känns som någon driver en kniv rakt in och vrider om. Fr o m nu måste jag gå omkring med kryckor "för säkerhets skull".

Imorgon är det jag som börjar om kampen för ett gammalt knä. Fram till dess: Lite bitter.

Foto: Niklas Lundengård

Jag är en sopa. Helt kass. Jag vet ju hur det blir. Det där med att ta "ett glas" har aldrig funkat i anslutning till en helg. En tisdag - Ok. Fredag eller lördag - Nonono. Hur gör man?

Vi började rätt tidigt i och med att min vän Timo "firade" att han gjort sin sista dag på sitt gamla jobb i fredags. Redan på det första stället borde man ju anat vart det barkade. Det tog inte många minuter innan vi slutade beställa "glas". Nä, vi började beställa flaskor med vin och kannor med öl istället. Grejjt. Lyckat.

Vi drog förstås vidare och det sedvanliga tokpartajandet, som alltid uppenbarar sig i det här gänget, tog fart. Man fattar att något börjar spåra ur då någon säger "Jag måste faan ta det lugnt, så nu kör jag bara Jägershots". Smart tänkt. Fullare och fullare blev vi. Hujedamej.

Och igen hamnade vi i närheten av Mariatorget på ett ställe vars namn jag utelämnar. Jag minns minst en Aphjärna (Jonas ska dö), en Tequila (Peter ska dö) och två Sambuca/baileys (jag ska dö).

Ont. I. Hövve. Nu.

Inte så att jag hunnit bli "Stockholmare" på tre månader, men som boende här i storstan så har jag iaf förstånd att undvika de centrala delarna av staden på ex lördagar. Men vad gör man då man har besök som vill "gå på stan"? Jo, man böjer sig artigt och visar sitt bästa humör.

Jag är, by the way, usel på att planlöst vandra omkring utan mål, oavsett veckodag. Jag vill ha hyfsat tydliga mål, inte slumpmässigt, kanske, hitta en butik längs vägen.

Hursomhelst - Jag/vi har promenerat omkring i tre timmar. Hötorget, Sergel, Drottninggatan fram och tillbaka, däremellan gamla stan, upp mot slussen, tillbaka, fika på Kulturhuset, tillbaka till Hötorget och sedan hem... Nämnde jag att jag höll på att kissa på mig?

Ja, jag säger då det. Vad blir det härnäst?
Hörde någon viska om S:t Patrics day och Irländsk pub... Vojvoj... Jag bävar.

Inväntar finfrämmande. Får besök i helgen och vet inte riktigt vad som ska hända.
Men jag anar. För somliga är vanans makt större än för andra. Gissar därför att vägen från Cityterminalen redan är snitslad, med röda plastband, till den där restaurangen med Mongolian Barbeque, där man får äta hur mycket som helst.

Imorse gjorde jag min 5:e och sista natt, innan jag har ledig helg, följt av ett par semesterdagar. Min omtänksamma chef har bestämt att jag inte får vara på jobbet förrän "tidigast onsdag eller torsdag", som hon sa med skärpa i både röst och blick. Antar att hon har en poäng i det. Kan hända hinner jag både sova, läsa, ta en fika på stan, städa och hitta en tvättid.

Har tvättat hela eftermiddagen, städat bort gårdagen. Sätter mig ner, tar en paus, och tittar på en del av mina blogginlägg som har några månader, eller t o m år, på nacken. Läser mellan raderna och ser några återkommande teman. Bl.a den gamla Magstar-klassikern: Älska mig! Tyck lite synd om mig!

Jag inser, såhär efteråt, att jag ibland får vissa grejer ur historien, i känslo-& tankelivet, att låta värre än vad de är/var. Jag blåser upp mina funderingar och gör de till något de inte är. Jag upplever det så när jag läser, men vet ju inte om det så Ni uppfattar samma sak. Visst, det finns alltid starka element av sanning, men ibland också gigantiska (nåja) element av effektsökeri. För så jävla illa är det ju inte. Eller: Just då när det skrivs så är det nog så. Men visst, jag har alltid behövt bli bekräftad, men att göra en tragedi av Shakespeare-mått, som jag gjort ibland, är också ganska typiskt mig.

Det finns värre saker att sura över. Som t ex att min krånglande jävla (ursäkta kraftuttrycket) ballade ur igen. Kryckor fram och åter igen så kommer jag att bli mer sittande än gående. Börjar bli sur och arg.

Jag är här. Sitter bara lite tyst en stund. Ser hur kvällen smyger sig på. Tittar lite mer. Läser. Sitter tyst lite mer. Det blir för många bokstäver ibland. Men jag är här. Om än lite tystare än vanligt. Bokstäverna och meningarna som de bildar har tagit semester. De åkte till fjällen. Fick ett sms:

Vi trivs här i fjällvärlden, mannen. Vilar, hånglar och dricker minttu och choklad. Snart hemma igen. / Alla bokstäver

Är inne i en hektisk jobb- och sovperiod och hinner inte med bloggen i den omfattning som man kanske ska göra, men snart blir det förhoppningsvis lite bättre. Jag kan dock inte låta bli att tipsa er om den här grejen, om det nu är så att ni missat den. Jag har nämligen fått en ny idol. Han heter Tommy Fransson och är teckenspråksartist. Han tecknade gestaltade Melodifestivalfinalen för alla döva och hörselskadade i Svt.

Jag har en historia där teckenspråk finns med, jag beundrar dom som kan det och som tolkar, och jag tycker fortfarande att det är ett språk som saknas mig, som jag skulle vilja kunna. Hursomhelst - Titta på Tommy Fransson innan Svt tar bort klippet (tror det är till den 9:e april).

Jag blir lycklig och glad ända in i hjärtat när jag ser den trinde Tommy, med sitt höga hårfäste, bjuda, inte bara på en tolkning, utan på en egen show. Han lever sig in på ett sätt som gör att man inte bara blir glad och lycklig, man vill inte längre se de "riktiga" artisterna. Man vill se Tommy! Titta nu!

Som grädde på moset blir man stolt över det som kallas "Public service".

Jag väljer enkla lösenord. Fina lösenord. Numer. Det har inte alltid varit så.
Det hände vid ett tillfälle att min jobbdator havererade. Supporten/teknikern som skulle lösa problemet rynkade sina ögonbryn, tittade allvarligt på mig, och sa: Jag måste ha ditt lösenord för att kunna lösa det här. Den mogne mannen, pappan och radioprataren blev tillfälligt stum innan han viskade något ohörbart till teknikern. Densamme replikerade högt och tydligt: Vad sa du?. Jag insåg problemet, böjde mig framåt och sa, rodnande: Kuken.

Ja, så mogen var jag fyllda 43...

Efter det tillfället har jag valt lösenord som: Nattochdag, sommar, rosenblad, våfflor osv.
Dvs lösenord så snälla och intetsägande att jag aldrig mer ska behöva rodna i en liknande situation. Min tekniska status gör att det inte känns osannolikt att det händer igen.

Jag berättade denna anekdot ur livet för en kamrat. Han skrattade igenkännande. Han hade vid ett tillfälle lämnat in sin laptop för fixning när firman som ska göra arbetet ringer upp och ber om lösenordet. Min kamrat sa bestämt att "jag har glömt lösenordet". Firman fick hacka sig in i datorn. Lösenordet han sa sig ha glömt var "pojkhoran".

Tänk vad ett litet "ps" kan göra för hälsotillståndet. Avslutade gårdagens inlägg med ett sådant, men jag hade inte en tanke på att det skulle rendera i något. Ack vad jag bedrog mig!

Resultat: Trevlig kväll. Javisst. Men blöt på det där pubertala viset som man helst vill undvika, dvs då man vid uppvaknandet inte riktigt minns var man var kvällen innan, hur man kom hem, varför pengarna är slut, varför man har huvudvärk och varför det smakar bajs i munnen.

Dumt, Magstar! Fraamförallt med tanke på att det väntar nattjobb...

Jag vet inte hur det gick till, men jag har lyckats boka en tågresa precis då Melodifestivalfinalen går av stapeln ikväll. Det var när min gamle kamrat Sebastian frågade om han skulle fixa en biljett åt mig i Globen som jag mitt i ett "JAAA" kom på den där bokningen och utropet förvandlades till ett "NEEEJ". Inte så att jag måste se, att jag tillhör nördskaran eller ens enligt gaynormen har råkoll på festivalen ifråga, men efter alla tidigare års fester och arrangemang, efter all tid i radion jag ägnat åt det här eventet, så känns det ändå märkligt. Mycket märkligt.

Tågresan går f ö hemåt, mot Stockholm och Kungsholmen. Har ni förresten tänkt på det där med "hemåt"? När man är ex i Sthlm och ska, som jag, åka till Svall/Hsand, då åker jag hemåt, men sedan när jag ska åka åt andra hållet, då åker jag också hemåt. Hmm. Djupa tankar. Really.

Lyckades igår, till min systers stora förvåning, shoppa massa kläder. "Shoppa gör man väl i Stockholm, där du bor, inte här!?". Må så vara, men det råkade iaf bli så. Gick förbi en butik där det var rea på kavajer. Innan jag var klar så hade jag köpt två kavajer, en kostym, två skjortor, ett par jeans och en jacka. I butiken bredvid hann det bli ett par skor också. Är numer fattig, men nöjd. I-landsproblem just nu: Resväskan var full redan då jag åkte norrut. Hur gör jag nu? Hmm...

Avrundar denna lilla "Norrlandsrapport" med att konstatera att det är trevligt och kul att träffa kamrater, vänner och familj igen. Madde, Lars, Ingela, Björn, Lasse, Eva, Petter, arbetskamraterna i Svall, mor & far, Hampus... Love u all (på olika sätt).

Ps. Kommer till stan vid 22-tiden. Ses? Någon?

Jag är på hemmaplan nu. Uppe i norr.
Det är ju inte så att jag kan blogga sådär som jag brukar.

Snart tillbaka i ett nätverk nära dig.


Puss

Satt och slöbläddrade i en gammal veckotidning. En lista dök upp.

"10 tecken på att du är en ond människa."

1. Du är journalist.

...

Jag älskar inte bara Annika Norlin (se tidigare inlägg), Jimmy Kimmel ligger också bra till.

Älskar funkiga grejer med groove.

"Baby love" med Mother´s Finest.

Hur jävla bra var inte den?

Eller är.

Den håller än.

Känner man inte till tunga, tyska megarockarna Rammstein så fattar man kanske inte humorn och Jonas Åkerlunds storhet. Det är nämligen Jonas som gjort videon ifråga. Rammstein är tyngd. Rammstein är eld och smärta. Rammstein tillhör inte min vanliga repertoar, men gör ett undantag för "Mein land".

Okej, jag inser att jag inte är världens största muntergök, men jag är ingen lord of darkness. Så är det icke. Är egentligen en ganska glad farbror. Denna blogg är dock ett sätt för mig att skriva av mig. Bl a vädra ut en del av den gödsel jag bär inom mig.

Glad ibland. Ledsen ibland. Men i grund och botten positiv.

Vill bara varna för att klockan nu är 13:59.

Ännu en förkylning kryper på. En flaska rött öppnades igår.
Den står på bänken och ropar på mig. Jag är ledig.

Fan vet vad som händer i afton.
Ja, just det. Jag ska ju åka tåg också.

Stay tuned.

Jag är fortfarande kär. Annika Norlin (Säkert/Hello Saferide) gör mig på gränsen till hetero.
Hennes kombinerade humor, ironi, självutlämnande och svärta m.m gör mig liksom lycklig.



You know we could have had a daughter
And we could have named her Anna
And she would have been a sweetheart
But with punk rock manners

Could have supported us when we retire
Bought us a cottage near the countryside

You could have taught her to play hockey
I could have taught her the guitar
And her granddad could have shown her the way to the bar

Could have supported us when we retire
Bought us a cottage near the countryside

We would have made the neighbours jealous
We could have barbecues at nights
With our collected brain recources, she would have an IQ of a hundred and fifty five

Could have supported us when we retire
Bought us a cottage near the countryside

She would have won the Nobel Prize
And thank her mama for all the good advice
And we could have gone swimming near that cottage by the lake
And she'd never have to know what it's like when your heart breaks

When your heart breaks
When your heart breaks

Could have supported us when we retire
Bought us a cottage near the countryside
Could have supported us when we retire
Bought us a cottage near the countryside

She would have married a Kennedy
She would have found the cure for HIV
Well I'm real sorry Anna, you never got to be
Because your daddy moved on and left me

Could have supported us when we retire
Bought us a cottage near the countryside

Är det miljön (farliga storstan), tiden på dygnet (tidig morgon) eller mitt nya slafsiga, feta, ovårdade yttre som gör att två kvinnor, två dagar i följd, oberoende av varandra, nervöst vänder sig om flera gånger då vi ska samma väg från bussen och en bit uppför Fleminggatan och jag går fyra meter efter?

Anar att min taskiga kondis, med flås och hängande tunga som följd, kan vara bidragande orsak till uppkomna situationer. Eller...?

Kollar statistiken för besökare.
Hittills idag: 160 besökare. 630 visningar!

Någon läser som satan. Kul. Hoppas jag.

Ledig! Åtta nätter på raken i "Vaken med P3 & P4". Var pigg som en mört t o m natt nr 7, sedan var det som om både hjärna och kropp insåg att "snart är vi klara, vi kan börja slappna av". Nu hemma. Nyvaken. Sitter med nygjort "kaffe-presso", läser DN, lyssnar på radion och bloggar. Min gamle vän fleecemorgonrocken gör mig sällskap. Nice.

Det här med nattarbete är min grej. Känner att beslutet från förra veckan, att tacka nej till ett chefsjobb, var ett bra beslut även om det rent karriärmässigt troligen var det sopigaste jag någonsin gjort. Men min ambition har aldrig varit snygga titlar, chefsskap för chefandets skull, högre lön osv. Det är ju inte så att jag inte vill ha högre lön eller kunna bestämma mer, men primärt så vill jag trivas och ha roligt när jag jobbar. Men apropå det här med nattjobb. Jag har alltid varit, och förblir, ett nattdjur. Efter fyra år med morgonradio och taskig sömn så känns det just nu perfekt. Det enda som blir stört är det sociala livet. Jag jobbar när vänner och kamrater sover. Jag sover när vänner och kamrater vill umgås. Well, man kan ju inte lyckas med allt.

Satte mig ner tidigt i morse för att skriva ett mail till en gammal vän. Känner att jag inte "bjuder till" som jag kanske borde. Skrev och skrev, men skickade inget. Det är som det är. Det där med "eternal friendship" är sant, trots att det är på distans. På gott och ont.

Imorgon åker jag norrut. Sätter mig på tåget för att få krama pappa, pussa mamma, gratta Madde, träffa bästa Eva, laga mat med Petter osv. Det känns bra. På riktigt. Före det så måste jag tvätta, städa, umgås med Jenny, träffa Axel, fika med Emil M. Jag måste hinna med ett toalettbesök också. Typ NU. Bye(s)!

- Jaha, Magstar. Vad ska du göra hela helgen?
- Jag ska jobba hela helgen.
- Du vet verkligen hur man roar sig.
- Ja, verkligen. Det ska bli så festligt.

Önskar er alla en givande veckända!

Det här är jag pch min kamrat Ola. Såhär glada blir vi när någon vill
fotografera oss. Iaf Ola. Jag är mest glad för att dubbelhakan delvis göms bakom ett puffskydd. Jag sa delvis.

I mitt jobb så är vädret alltid aktuellt. Varje timme så kollas senaste prognosen från SMHI, lyssnarna vill gärna snacka väder och trafikredaktionen rapporterar med jämna mellanrum om halka, snö, regn osv...

Idag är det 7 plusgrader. För bara några dagar sedsan så var det minsugrader. Idag ser jag vårjackor, häromdagen såg jag tjocka vinterdito, halsdukar och mössor. Natten till igår var det spöregn i Blekinge och snöstrom i Norrbotten. Välkommen till berg-och-dalbanelandet. Jag räknar med en variation redan imorgon. Att vara meteorolog kan inte vara det lättaste.

Vet inte hur smart det egentligen var, men idag tackade jag nej till ett chefsjobb.
Vips, så blev jag konsult på timtid i stället.

Konsult förresten. Vem fan är inte det nu för tiden...? Jaja...