magstar

Jag tycker det här är en av de vackraste kärlekssångerna som någonsin spelats in. På sätt och vis delar jag den med en person det inte funkade med. Cat Power, däremot funkar med mig. Lyssna.

Misslyckad kärlek och musik är liksom dubbel smärta, menden är ändå så vacker.
"V för Vendetta" är dessutom en bra film.

Är hemma igen. Efter tre jobbiga, men roliga, dagar Stockholm.
Jag har, tillsammans med tre kollegor, sjösatt det vi jobbat med hela hösten.
Vi har lagt ner massor med tid på att planera och bygga ett nätverk för programchefer. Nu är startskottet avlossat. Tre dagar med visioner, utveckling, informationsstrukturer, statistik och en del annat som inte heller låter så kul, men som varit fantatstiskt på många vis. Alla föreläsare (11 st!) har varit grymma!

Vad gör jag då, firar och går vidare med projektet?
Nope! Nu lämnar jag skutan och lämnar över fortsättningen till andra.
Grovjobbet är klart.

Hej Go´vänner! Nu är jag där igen, i den lilla världen av fix & trix.
Det är mycket att göra, och det händer saker hela tiden.
Igår hade mitt (mitt och mitt..) band (jo, jag har ett sådant) en spelning. Det gick allldeles utmärkt. Tänk att man som farbror på dekis kan sjunga i ett par timmar och sedan få betalt för det. Fantastiskt!

Idag vaknade jag upp till (Tadaa!) ett ymnigt snöfall! Lagom till första advent.
Efter det var det slut på lugnet.

Jag tänkte/kom på:
- Är snö = första tågkaoset? Åker till Sthlm i em.
- Borde jag inte ha tvättat pikétröjor och skjortor innan jag packar?
- Hittar inte resväskan... Nä, just det, lånade ut den.
- Måste köpa en ny resväska fast jag har en... :(
- Borde inte en ny vinterjacka ha inköpts då jag slängde mina tre gamla?
- Är det smart att blogga då man har tusen saker att göra?

Svaret på sista frågan är "nej", och därför säger jag tack för nu. Höösch!

Kortnos ♥ Långnos

Funkade inte...

Som en blixt från en klar himmel så kom jag på att mitt körkort snart slutar gälla. "Jag måste fotografera mig och skicka iväg bilden med nödvändiga handlingar" tänkte jag lite lagom formellt. Sagt och gjort. Jag spatserade iväg till en fotograf och lät blixtarna från kameran piska mitt ansikte... Ja, jag säger då det. Fy fabian (svär som Pippi) hur jag ser ut. Jag har undvikit all form av föreviganden, typ bilder, en längre tid. Jag inser nu att den strategin har varit helt korrekt.

Mina damer och herrar! Såhär ser jag ut numer, med dubbelhakor och allt..

Är jag patetisk? Eller dömer jag mig själv för hårt? Jag tror det. 
Är nog ganska tillfreds med mig själv, även om jag har mina dalar då och då.
Klart man undrar. Hålla på med radio år ut och år in. Vad är det för skit?

Men det var så det blev. Har slutat förundras över ödet och livets tvära kast.
Som en vante har jag kastats hit och dit, fysiskt och känslomässigt.

Jag är väl som folk är mest. Och ändå inte alls.

Jaså. Tror minsann minnet börjar svikta.
En anledning att fira brukar jag väl inte missa.
Detta är mitt tvåtusenfemhundratredje inlägg i denna blogg.
För tre inlägg sedan borde något sorts firande ha skett.
Men icke.

Inväntar med spänning inlägg nr. 3000 om sisdär ett år, två eller tre.

Den som väntar på något gott...

Jag vill vara kär. På riktigt. Jag vill känna den där bubblande känslan som gör en så jävla glad. Jag vill älska att vara varje sekund med någon utan att bli uttråkad. Att ta i honom och inte kunna få nog. Det var ett tag sedan. Ett bra tag sedan. Ingen kan klandra mig för att inte ha försökt. Ibland tror jag att jag är immun, att all riktig kärlek i mig brändes bort för evigt, att fel person blev mottagare av "mitt bästa".

Jag och min kompis Tomas satt i bilen häromdagen. Vi var på väg till ett möte i Umeå. Han skickade ett sms i tre punkter till sin fru. 1. Jag blir sen ikväll 2. Mjölken är slut 3. Jag älskar dig. Det kanske låter banalt, men det var något som brast i mig, eller iaf något som gjorde mig ledsen. Jag tänkte: Fan, vad längesedan det var jag sa, eller skrev, orden "Jag älskar dig" till någon (som inte är min son) och menade det. På allvar. Seriöst.

Jag trivs med mitt liv. Jag mår bra som singel. Jag tänker inte ens på att jag är ensam.
Men plötsligt, där i bilen, så blev det uppenbart. Det var längesedan jag älskade någon.

Men du får väl lägga manken till, Magstar! Blir du inte uppvaktad?
Jo, det händer. Men blir jag uppvaktad av någon som jag inte kan få nog av?

Nope, inte då!

Istället sjukt snygga, men ack så tråkiga killar utan nåt jag vill ha. Som vill ha saker av mig jag inte kan, eller vill, erbjuda.

Alltså: Jag vill vara kär. Punkt.

Processen är igång. Flytten påbörjad.
En säng, ett bord, ett skrivbord, en bokhylla och ett gäng sopsäckar är på väg till tippen.
En takkrona, en golvlampa, en annan säng, köksbord, stolar och snart soffan går iväg för en och annan liten penning. Kartonger fylls. Glas, porslin och annat ska packas. Men hur kunde jag köra alla gamla tidningar till återvinningen? De behövs ju här. Nu! Jag får ta med mig tidningar från jobbet...

Syrran tittar förbi. Det är hon, inte jag, som får ställa sig på den höga trappstegen och ta ner lamporna som sitter drygt fyra meter upp. Hon vågar. Inte jag. Jävla fjolla man är. Hon säger: Nu gör du sådär igen. Säljer det mesta. Jag bär samma saker om och om igen. Det gör inte du. Packar snabbt gör du också. Syrran ska också flytta. Igen. Man kan tro vi gillar att bryta upp. Kanske är det så? Jag vet inte.

Förhoppningsvis har det löst sig med förråd. Bara allt jävla arbete kvar. Allt bärande
och städande. Känslan är att jag hyr in en flyttfirma för de tunga grjerna. Rut & Rot, ni vet...

To be continued.

Jag blir inte klok på mig själv. Jag har nämligen utvecklat ett tvångsmässigt beteende som gör att jag bara måste svara när jag ser en poll, ni vet sådana där frågor med svarsalternativ som syns lite varstans. Jag kan bara inte låta bli att läsa frågan, gå igenom svaren, klicka och se vad andra tycker. Jag måste få veta. Det spelar ingen roll hur dumt det är. Jag ger mig själv en mental flathand varje gång det händer. Jag föraktar min hjärna som förnedrar mig genom att tvinga mig att delta. Det är helt enkelt inte värdigt.

Så sent som igår såg jag en poll på Qx. Frågan (som förövrigt var komponerad på ett inkompetent sätt) löd kort och gott: Bjuden på glöggfest ännu? Alltså: Vem bryr sig?

Jag försökte blunda och titta åt ett annat håll, men den smutsigaste delen av min hjärna behövde inte gräla med mig i mer än tre sekunder för att jag skulle ge med mig och börja klicka. Jag kände verkligen ett brinnande behov av att få veta hur stor del av landets befolkning (eller i alla fall en böghög på Qx) som börjat gå igenom inbjudningarna till alla glöggfester. Jag klickade "Nej, inte ännu" och blev nummer 892 som svarade och slutställningen verkar ha blivit 71% som svarat som jag, mot de andra alternativen som då tillsammans fick 29%. Ja, jag säger då det: Nu känns livet mycket lättare! Puh!

Jag ser och svarar på andra frågor, på andra webbsidor, och det är många som klickar. Fattar ni? Jag är uppenbarligen inte ensam om min pinsamma hjärndefekt. 891 personer före mig hade också känt sig manade att klicka för att få reda på planeringen av glöggfestandet balnd bögar, flator och transor i vårt avlånga land. En annan fråga, men på Aftonbladet hade dryga 10.000(!!) klickare. Vojvoj.

Hujedamej. Jag mår inte helt bra.

När jag blir Gud ska helgerna vara mycket längre och inte ligga i slutet på veckan då man är helt slut. Dygnet ska ha fler timmar och det ska alltid finnas färskt bröd och blodgrapefrukt på frukostbordet och ingen ska "egentligen behöva jobba några timmar" och solen ska lysa och tvätten ska vika sig själv och dammsugaren ska städa allt själv och man ska inte somna ifrån sin bok eller tv´n, och folkhälsoinstitutet ska gå ut och rekommendera alla att äta popcorn till middag.

... att det blev lite väl negativt i dagens första inlägg.
Det mesta stämde iofs, men såshär efteråt kändes det ändå som i gnälligaste laget.
Fortsättningen blev bättre och nu är jag åter stationerad på hemmaplan.

Måndag. En riktig äckelmåndag med svinmycket att göra. Det känns som att det aldrig tar slut. Jag orkar inte ens blogga om eländet. Och då är det riktigt illa. Kanske är det migränattacken som sitter i, för jag känner mig som ett skal med absolut ingenting innanför. Känner mig som ett urblåst ägg. Precis så, faktiskt. Ser ok ut på ytan, men tomt, tomt, tomt på insidan. Vill inte mer. Just nu.

Som vanligt när det är jobbiga saker som ska göras så skjuts de på framtiden.
Det är bara en dryg månad innan jag flyttar till Hufvudstaden och jag hade inte packat en enda pinal innan ikväll. Jag har iofs inte packat så mycket, men jävlar vad jag slängt. Framförallt kläder. Fyra stora sopsäckar har fyllts. Två går till tippen, två går till "bättre behövande". Jag har nämligen gett upp, eller åtminstone accepterat läget. Det senaste årets "sjuka", och tillhörande medicinering, som gjort mig ännu fetare än tidigare, gör att det mesta i garderoben hängt orört eftersom att åtsittande klädsel inte är det jag gillar bäst. Skulle jag, mot förmodan, bli "normal" igen så får jag väl köpa en ny garderob.

Nu återstår resten, dvs det mesta. Min avsikt är att "gå bärsärk", dvs utan nostalgi och sentimentalitet slänga, sälja och ge bort många av mina saker till de som behöver dem bättre. Jag är trött på alla glas och muggar, dukar, gardiner, handdukar, stolar, bord osv. Den gamla trotjänaren "soffan" ska bort. Takkronan, fåtöljer, en säng, ett skrivbord, en bokhylla och massa annat går samma väg. I mitt nya boende behöver jag en säng. När jag så småningom skaffar mig ett nytt, "riktigt", boende så ska nya energier fylla mina rum.

Imorgon fortsätter jag, med livet och dess innehåll. G´natt!

Hah!
Eller... Vänta nu... "Inget bloggande"... Meh!
Satan!

Tack Expressen!

Ja, vad ska man säga. Ännu en knasgrej...
Det nordskånska fenomenet "Bulle i bulle". Är det ett skämt? Nej! Är det på riktigt? Ja!
Är detta något som får det att vattnas i munnen på er?



En fralla med en delicato-boll inuti. Ja, jag säger då det.
Har någon av er smakat? Är det gott? Knappast...
Men testa och bestäm själv. Ingredienserna är ju inte svåra att hitta.
Nog om detta semifabrikat till bakelse. Jag är chockad. Igen.

Igår så föll min blick på en artikel i en veckoblaska. Artikeln handlade om något som jag tidigare, lite vagt, hört talas om men som jag inte närmat mig mer konkret. Min hjärna vill liksom inte koppla. Det handlade om ett begrepp inom segmentet skönhetsbehandling. Jag snackar om Analblekning.

Först fick jag inte ihop det överhuvudtaget när orden "anal" och "blekning" hamnade i mitt fokus. Inget av de båda är främmande i min begreppsvärld, men tillsammans bildade de ett ord vars innebörd jag hade svårt att sortera ner i rätt fack. Vem i hela friden bleker sitt rövhål?

Jag sökte på nätet om detta fenomen och fick upp massor med träffar. Det verkar som om det bara är jag som är hopplöst efter. Att bleka "rövva" har tydligen blivit "the new black" för alla de som inte vill avvika en millimeter från skönhetsidealet. Det är, tro´t eller ej, viktigt att man har rätt utseende mellan halvorna om man vill "hänga med".

Där satt jag helt stum, lite lätt chockad, över att det ens existerar ett fenomen där människor förändrar pigmentet på sin ringmuskel, och så visar det sig att denna störda behandling på något vis blivit normaliserad. I vissa kretsar så verkar det, enligt veckoblaskan, närmast ha blivit lika vanligt med rövblekning som popcorn på bio. Och då är popcorn ändå rätt vanligt. Brrrr...

Jag undrar också: Vilka är personerna som jobbar med det här? Hur känns det egentligen att tillhandahålla den här tjänsten? Man är nog rätt sugen på pengar skulle jag tro. För jag kan inte se något lustfyllt alls med att gå till jobbet och veta att nån tjomme ska komma och vilja ha rätt nyans på sitt anus. Fast det är klart, det är rätt hög servicenivå ändå. Smidigt att kunna ta sig en ansiktsbehandling, fixa naglarna och bleka röven på samma ställe. Bara sisådär.

Tänk om man valt det här yrket... Tänk att bli omtalad när det gäller blekning av brunögon, att få ett gott rykte som en skicklig analblekare. "Älskling, du måste helt enkelt gå till Mange på Salong Brun. INGEN bleker en röv som han". Shitpomfritt! Då skulle livet vara över.

Tips till er som lockas, men inte vill "ha hjälp". Är man lite mer av en handyman/handygirl kan man tydligen, för det ringa priset av ca en femhundring, köpa hem en krämtub och fixa det på egen hand.

DET kallar jag en investering.......  Not!   It´s a crazy world out there!

På något vi så respekterar jag människor som inte har en blogg, som inte twittrar eller har en facebooksida mer än jag respekterar dem som har allltihop.

Först blir jag kanske förvånad. Men sedan tycker jag om dem.
De är på något vis riktiga människor.

Jag tänker mig att dessa riktiga människor inte gillar sms. De är av typen som säger "vill du mig nåt så får du ringa". Den typen av människor.

Nej, jag tänker fan inte snacka med dig genom en sida på nätet, vill du mig nåt så ses vi nånstans och pratar. Vi säger där och där klockan sex, se till att vara där, ok.

Den typen. Old school, ni vet. Utrotningshotad art. Sådana gillar man.

Jag dansar lite för mig själv.
På riktigt, alltså.
Glädje i dess renaste form.

Jag är lite tyst ikväll. Det bara blev så.
På affären, efter jobbet, stod jag i kön till kassan. Framför mig en mamma och hennes lille son. Hon kallade honom Manne. Jag blev på något vis glad. Manne.
Manne kallades jag under stora delar av min barndom. Namnet får mig att kastas tillbaka till en tid som inte längre är. Det är längesedan jag var den pojken. Och ändå inte.

I´m not the hårdrocksfarbror I used to be, men D.A.D har en särskild plats i mitt hjärta. 2010 sågs, och hördes, de på Gatufesten i Sundsvall. De var var veckans höjdpunkt. Här är nya videon från nya plattan som släpps den 11:e november. Jamen då kör vi!

Jag skulle ju ta det så lugnt, men i helvete heller.
Gårdagskvällen förvadlades till en brakfest. Dekadent så det förslår. Det knullades på toaletter och våldsduschades mitt i natten. Har jag hört... Klockan tre på natten ville nån lyssna på David Bowie och bada badkar. Det hånglades, spelades alldeles för hög musik och fan och hans moster. De sista gästerna vacklade hemåt vid sextiden på morgonen. Parkettgolvet var nerkletat med vin, öl, ost, avocado, syltlök, pesto, citron, tequila, glidmedel, rouge, glitter, mintgelé och pumpa.

En hyfsad fest med andra ord.

So wrong...
Drunk again.
I´m alone in house full of people
Thinking.
Again.
And again.
I hate myself for doing it.

Med allt du är
dit du ska
bredvid dig
går jag

The party continues...

Fråga inte varför. Jag har inget svar, men ibland älskar jag att vakna upp till stadens alla ljud. Bussar kommer och går, bilen som sopar gator och trottoarer jobbar heltid, hundar som skäller, en gapande alkis, ett skrikande barn. Alla ljud liksom växer samman till nån sorts dovt sorl. Ibland hatar jag samma ljud. Konstigt. Men inte idag.

Genom fönstrena ser jag hur dagsljuset jobbar sig igenom det gråa molntäcket. Trots avsaknaden av en tydlig sol så känns det som om det kan bli en ganska bra höstdag.
En ledig höstdag.

Dessutom är det lördag. En ganska perfekt veckodag.

Dagsljuset har precis försvunnit ner bakom husen och det börjar bli mörkt i staden av sten. För varje dag ser man fler och fler människor med mössa och vantar. Det är inte utan att jag tycker det känns bra att snart få "pälsa på" mig lite varmare kläder.

Jag käkade lunch med en irländsk kille idag och "tvingades" prata engelska för första gången på ett bra tag. Det gick förvånansvärt hackigt. Märkligt. Måste skärpa mig.

Ikväll har jag tänkt att bli lite full.

Planen är ägg.

Nu är det sådär som det blir allt oftare, dvs verkligheten tar över och tiden räcker inte till. Som vanligt är det bl.a bloggen som blir lidande. Just nu pågår en lavin av händelser och förändringar. Det är liksom allt på en gång.

Det händer massor med grejer på nuvarande jobbet med olika event, olika möten (såväl på plats som via olika kontaktlänkar), samtidigt som jag ska hålla i allt det dagliga + det faktum att jag ska flytta, magasinera det mesta av mitt bohag, och förhoppningsvis hitta någonstans att bo i "storstan". Däremellan ska jag sätta mig in i ännu ett nytt jobb, sluta "chefa" och förhoppningsvis hinna med en jul och ett nyår. Kära jistanes hur det kan bli.

Mitt i all kakofoni så får jag migrän, en diagnos för problemet med mina händer, jag genomgår en hudbehandling och mitt gamla knä (som krossades för 2 år sedan) har börjat krångla, och dessutom det där med obalansen i hormonflödet. Ta mig satan om inte gubben är på väg att gå i bitar. Jävlar i min lilla låda!

I denna pyttipanna av skeenden och händelser så kan jag inte låta bli att känna en tillfredställelse i hur osäkert spännande allt är just nu. Det är utmaningar varje dag, saker jag måste lära mig, förstå och utföra. Jag har ingen bil längre. Jag har snart ingen bostad heller. Jag har en son på distans, ingen hund. Jag har pengar på banken. Jag ska få nya arbetskamrater, möta en ny stad.

Om jag inte går i bitar så ska det bli en utmaning att fortsätta jordelivet.

Glimma & Frank

Nu pajade mitt trasiga knä igen.
Jippiii! NOT!