magstar

Ibland påminner dagen efter ett avslutat nattpass om en "jetlag".
Jag vaknar runt kl 14 efter 6-7 timmars sömn, men är jag pigg?
Nononononooo.... Call me the zombie!

På schemat: Promenera, handla, laga middag.
Brasa: Nej
Fest: Nej
Film: Ja. Som jag kommer att sova mig igenom.

Imorgon: Nya tag!

Då blev man manager och ansvarig för marknadsföringen...
Sonens design av Conversekopior, där varje sko är unik, har tagit skruv.
Nu pågår arbete i mycket liten skala för att tillgodose förfrågningar och beställningar. Vem kunde tro något sådant? Well, babes... Är någon intresserad så är det bara att messa.

Satt och surfade då den här länken anföll mig:


Förstår inte varför den öppnade sig hos mig
Är det något jag aldrig haft ang. partners så är det höga anspråk.
Fattiga och lågutbildade som måste försörjas är min grej.

Så ge mig en ny datingsajt, please. Med låga anspråk.

Fredagkväll. Sent. Onykterhetsgrad: Hög.

- Åh, du är från Norrland? Vad kul, sa han.
- Ja, jag är bara en besökare här sedan 4-5 månader, svarade jag.
- Och du jobbar med jobbar med radio, sa du?
- Mmm.
- Är det du som snackar på natten, Leijon, är det du?
- Ursäkta, vad sa du?

Säsongen har börjat. Jag såg det i en tidning.
Jag snackar om Boulle.
Ni vet det där spelet som spelas nästan uteslutande av pensionärer.

En av de äldre som intervjuats i tidningen sa något som grep tag i mig.
"Det hjälper mot ensamheten". Det kändes lite tragiskt, ledsamt.

Sex är min Boulle.

Det hjälper mot ensamheten.

... men den här natten jobbar jag med Simon.

Jag åt lunch med Michael idag. Han var här på ett av sina återkommande Sverigebesök. Man kan säga att han är en av mina kunder. Han har anlitat mig som moderator och konferencier vid några tillfällen. Under vårt lunchsamtal kom vi fram till att jag är en vecka yngre än Michael. Han har dock skrapat ihop liiiiiite mer pengar än jag har. Och han har gått på Yale.

Men vad fan.

Jag har en vecka till godo, att komma ikapp.
50 miljoner dollar ska väl inte vara några problem.
Eller skit också.
Det kan det bli svårt.

Visst är det konstigt att få ett ansikte på någon man byggt sig en bild av?
Det händer ganska ofta i mitt liv. Gäller både jobb och privat.

Verkligheten är alltid annorlunda än sagan.
Inte bättre. Inte sämre.
Bara annorlunda.

Läser igenom en del jobbgrejer jag skrivit de senaste åren.
När jag gick i skolan fick vi lära oss att man inte får börja en mening med "och".
Jag var uppenbarligen ledig den dagen.

Puh, skönt! Den gamla Magnus är tillbaka. Det förra inlägget är förstås en av mina gamla klassiska känsloyttringar. "Älska mig! Tyck synd om mig! Buhubuhu!"

Jag får det att låta värre än vad det är. Jag blåser upp mina funderingar och gör de till något de inte är. Så även om det förra inlägget är sant, så är det bara sant då jag är trött eller nyvaken, febrig, full eller besviken.

Några timmar senare, efter en dusch, en promenad och en dubbel espresso, så ser jag element av sanning, men också gigantiska element av effektsökeri. För så jäkla illa är det ju inte. Visst, jag har alltid behövt bli bekräftad, men att göra en tragedi av Norén-mått av det hela är också så typiskt mig. Det finns värre saker att sura över.

Sanna mina ord.

Ni som är återkommande bloggbesökare, tycker ni att ni börjar känna mig? Ni kanske svarar ja, och då vill jag helst skratta och kontra, säga att ni inte fattat någonting alls. Men det går inte. Tror på något vis att ni gör det, känner mig alltså. För även om jag inte blottar hela mig så inser jag att mitt hoppande mellan, än det ena, än det andra, är jag. Bloggen är jag."Magstar" är jag. Banne mig. Så illa är det. Om ni bemödat er med att läsa hela den här, emellanåt ganska patetiska, bloggen så har ni lärt er mer om mig än någon av mina pojkvänner, kamrater, arbetskamrater osv.

Sluten är nog det epiteet jag förtjänat. Eller svårartad integritet. Med rätta. Jag är pojken som tänker för mycket. Analytikern. Killen som aldrig trott på sig själv utseendemässigt. Men som allid haft vänner, KK´s, kamrater osv. Som behövt och behöver dessa. För att, inte minst, bli bekräftad. För att just det alltid betytt så mycket. Självföraktet behöver en motpol. Och det har varit ni. Killarna. Kamraterna. Självhatet. Det allt igenom förjävliga, som ni har försökt ta ur mig. "Du är smart". "Du är rolig". "Jag älskar dig".

Och ändå sitter jag här och undrar.
Om det räcker. Om jag duger. Om min kärlek någonsin är nog.

Det snackas mycket hockey just nu. Nej, inte ur min mun, men generellt.
Knappt har Elitserien avgjorts så är det dax för slutspel i NHL, VM, turnering inför VM, om proffs som ska ansluta till VM-laget från utslagna NHL-lag, om vilka spelare som spelar var i Sverige nästa säsong osv osv... Blablablabla...

Jag tar det en gång till: Det snackas mycket hockey just nu!

Jag är förkyld som en hel karl. Ujjamej. Vojvoj. Hilfe!

Fascineras över den kreativitet som den yngre generationen, dvs avkomman (även kallad sonen), åstadkommer. Det är hela tiden nya grejer. Mest film och manus, men också foto, t-shirts som designas, musik, texter, poesi mm. Det senaste är skostyling.




Det som impar är i första han inte vad som görs, utan att det görs.
Men visst blir jag lite stolt även över resultaten.

Han är fin, min gamle far. Vi sågs en stund på Cityterminalen idag, över en fika, innan han satte sig på tåget mot "Staden av sten". På perrongen tände han en cig och såg ut som en äldre version av James Dean.

Fick en fråga i förra inlägget om vad grejen med mig och Gotland är.
Det är egentligen inget konstigt. Jag har inget påbrå från ön. Min Gotlandshistoria börjar med att mina föräldrar hyr en stuga i Sproge på Gotland då jag bara är knappt ett år. Kärleken till ön var total och året efter byggde vi en egen stuga på öns västra sida, rakt innanför Karlsöarna, drygt en mil söder om Klintehamn.

Efter det så kan åren jag inte varit på Gotland räknas på ena handens fingrar. De senaste åren, sedan 2007 då jag jobbade på ön ett par månader, så har besöken ökat i antal. Anledningarna är två. Den ena anledningen är att jag mår så bra på ön, det är som att "komma hem". Jag blir lugn i själen, en annan människa. Den andra anledningen till att besöken ökat är att min son sedan två tillbaka bor i Visby där vi numer hyr ett litet hus. Jag har de senaste åren besökt ön då det varit både vinter, vår och höst. Förr var det bara på sommaren jag var där. Alltid känns det lika bra, t o m då det bara blåste och regnade i höstas. Att ta in på hotell i centrala Visby och sedan gå, mer eller mindre, ensam på Adelsgatan är en skön känsla. Sommartidens trängsel med turister är inte min grej. Men våren är kanske ändå bäst, då vallmo, blåeld, prästkragar och annan växtlighet visar sig längs vägkanterna. Att köra bil längs Ekstakusten, stanna och titta på hav och natur ger en extradimension till livet.

Det här är inga bra bilder (de är från mars 2010 och tyvärr de enda "däckbilder" jag har just nu), men varje gång färjan närmar sig Visby går jag ut på däck. Jag tittar mot land, följer kustremsan så långt det går från norr till söder, jag fäller en tår av glädje och hänförelse.

Kommer jag att bo där någongång, mer än bara en kort tid? Ja, jag tror det.

Som rubriken antyder så skulle läget kunna vara bättre. Har jobbat de tre senaste dagarna med feber i kroppen.
Vem orkar eller vill vara sjuk?
Har man slängt upp bollarna i luften så får man plocka ner dem också. Dagveckan är slut. Nästa vecka väntar sju nattpass. Men först en helg.

Hörde Jonathan Johansson live idag. Har inte riktigt gillat honom fullt ut, men live var han riktigt bra. Sveriges Radio är inte så dumt ändå. Anna Ternheim, Ane Brun och nu Jonathan (och ett gäng andra artister). Gratis. Live. På lunchen. I Radiohuset. Grejjt.

Käkade lunch med Snygg-Emil idag. Trevligt. Bra kille det där.

Ska softa i helgen. Hoppas hinna träffa min gamle far som är i storstan på frackmöte.
Längtar till Gotland just nu. Inser att jag aldrig kommer att bli fullfjädrad stadsbo, men klagar inte. Jag trivs som fisken i vattnet.

Ledord: Soffa, sömn, vin.

Du kommer resa dig och gå, du kommer lära dig mitt namn.
Det kommer tidvis att bli svårt, det blir kallt och åskan kommer gå.
Men jag ska gnugga dig varm, jag ska viska ditt namn.
du ska somna i min famn. Jag kommer älska dig då.

Och det kommer att bli tjat, och jag kommer säga nej.
Du kommer smälla i dörrar och skrika: Jag hatar dig.
Det blir många hårda ord när du sätter mig på prov,
för att se om jag står kvar. Jag kommer älska dig då

 

Och så kommer det en dag, när någon sliter ditt hjärta itu.
Du gråter på ditt rum, och jag undrar: Vad gör jag nu?
För den tröst som jag vill ge, den vill du inte ha.
Du kommer vända dig bort, du kommer be mig att gå.
Och jag, jag kommer älska dig då.

 

Du växer och blir stor, och en dag är du längre än jag.
Hittar nån annanstans att bo, det är tyst, ditt rum står tomt.
Jag ställer in nåt gammalt skräp, och blir sittande en stund
och tänker tillbaks. Jag kommer älska dig då.

Men det kommer alltid finnas de, som vill sätta dig plats.
Och de som vill tala om att du är ingenting värd.
Men då minns du vad jag sagt, och du vet att de har fel.
Du kommer inte höra på. Du kommer vända dig och gå.

 

Och jag ska följa dina spår, jag vill veta vad du gör och hur det går.
Och sen efter några år, sitter jag barnvakt så ofta jag får.
Och jag är stolt, kan du tro, stolt som få, när jag ser dig med de små.
Jag kommer älska dig då.

Och så en mörk och kulen höst, när din pappa är gammal och trött.
Då tar du dig tid, kommer över nån söndag med en flaska vin.
Du gör vinter på min gård, medan jag sitter och ser på.
och sen äter vi en bit. Jag kommer älska dig då.

 

Jag lägger handen mot din kind.
Mina läppar mot din panna.
Och jag viskar några ord som du inte kan förstå.
Men som ska skydda dig ändå.

 

Love u, son...

1. Den där bag-in-boxen... Rymmer den verkligen tre vinare? Rymde...
2. Har nyss rökt årets 2:a cigarett...

Fattar ni? Vad är det som händer? Det är ju bara måndag...
Vilken jävla vecka det kan bli!

Det finns fördelar och nackdelar med det mesta.
Nackdelen med att tjäna betydligt mer pengar än tidigare år: Restskatt!
Det kommer, bokstavligen, som ett brev på posten då man  jobbat som ett djur både på och utanför arbetstid. Ovanpå detta den s.k förmögenhetsskatten som gör entré då bufferten blivit något att räkna med. Anar att detta, som så mycket annat, faller under rubriken I-landsproblem. Irriterar gör det iaf.

Förra gången det här med restskatt uppenbarade sig inträffade 1996 då min årslön dubbelredovisats, vilket resulterade i att det såg ut som om jag tjänat den lön jag tycker att jag borde haft, men inte hade. Restskatten/skatteskulden uppgick då till 52.000 kronor. Det löste sig den gången. Också.

1. Jag har slutat sova
2. Jag kan inte sova
3. Hantverkarna driver mig till vansinne.
4. Jag tvättar
5. Har köpt öronproppar
6. Jobbar hemifrån idag

Jag åker sällan utomlands. En anledning till detta är att jag trivs så förtvivlat bra på hemmaplan. Jag trivs med årstidernas växlingar och bara tanken på att åka "till solen" när det är sommar i Sverige (även om det regnar) får mig att må lite smådåligt. När jag nångång åker iväg på en s.k solresa så blir det när snön ligger djup, men inte ens då känns det helt ok. Nej, snarare lite onödigt. En annan, påtaglig, anledning till att jag trivs här i de norra regionerna är att jag inte gillar smådjur, parasiter m.m... Titta exempelvis på den här lille gynnaren:



Låt mig presentera Harry Hakmask. Han och hans kompisar bor i varma länder med långa, varma, stränder. Ni vet det där klimatet som alla, som lever under den svenska permafrostens oxpiska, drömmer om att få uppleva åtminstone ett par veckor om året. Han har sisådär några miljarder systrar och bröder som längtar efter att träffa oss alla. Inte nog med det. Harry och hans vänner vill flytta in, så att säga...

Såhär skriver Smittskyddsinstitutet:
Hakmaskar är vanligt förekommande i fuktiga klimat i tropikerna. Hakmaskarna är rundmaskar och de fullvuxna maskarna (ca 10 mm lång) lever i människans tarm, där de suger blod. Namnet "hakmask" syftar på de kraftiga "hakar" maskarna har vid munnen, med vilka de fäster sig i tarmslemhinnan. Maskarna lägger sina ägg i tarmen. Larverna har förmåga att ta sig igenom intakt hud, oftast på fötterna, och de når så småningom tarmen där de utvecklas till fullvuxna maskar.

Plötsligt känns det bara rätt skönt att jag inte bokat någon resa, vilket jag övervägt en längre tid. Med denna information som grund så väljer jag hellre att sova i en hink med TBE-fästingar än att få en inneboende med den där fula nunan. Hujedamej.

Vaknar sent. Öppnar fönstret och låter den svala luften utifrån jaga ut den lite sunkiga sovrumsditon. Går in i köket och konstaterar att jag plockat undan i köket efter gårdagens lustfyllda leverne. Puffar kuddarna i soffan innan jag bäddar sängen, tar en lång dusch, rakar mig och borstar tänderna. Länge.

Jag ska bota mig själv med en tidig middag på stan tillsammans med goda vänner och en son på genomresa. Tror det är precis vad jag behöver innan jag återgår till den lättja som blivit signifikativ för mitt leverne.

Ja, jag säger då det.
Ibland är jag glad över att min blogg bara reagerar då jag skriver, och att jag inte lever i ett Big Brother-hus, dvs med kameror som speglar mitt, ibland, hemska liv... Tänker inte säga mer än så, men flera av de sju dödsynderna visade upp sig på en och samma dag.

Jaja... Lugn... Det var lättja, frosseri och vällust...

Då kanske ni förstår bättre varför det inte bloggades.
Hujedamej.

Färdigjobbat. Puh!
Var det sviterna efter påsken som gjorde veckan jobbig?
Tur att jag har roligt iaf. Trivs!

Nu: Ledig helg!
Plan: Ta det lugnt.

Ledord: Soffa. Vin. Läsa. Plugga. Tv. Sova.

Ännu mera nu: Klippa mig!

Ja, vad ska jag skriva? Det sägs ju att man måste skriva varje dag för att en blogg ska leva.
Men om inget händer, vad gör man då? VA!?

Imorse kom jag hem från jobbet. Åt en macka. Borstade tänderna.
Gick till sängs. Vaknade av telefonen som jag glömt stänga av.
Somnade. Vaknade igen, den här gången av hantverkarna i huset.
Flyttade till soffan. Somnade. Vaknade vid 16-tiden. Tog en promenad.
Gick till affären. Handlade. Gick hem. Åt fil. Gjorde matlåda. Surfade.
Snart duschen och sedan bussen till jobbet.

Som ni kan se. Inte fan är man någon Indiana Jones...

Ok. Det är inget beroende. Jag hoppas (lite gammalmodig som jag är) att det inte blir så. Idag kom ett sms från sonen. Det var iaf inte ett hakkors i pannan eller en dödskalle över hela ryggen. Det var "bara" detta...


En super-8-kamera...

Ett passande motiv, ett bra val.
Glädjs mest åt det faktum att han hör av sig, berättar, skickar bild osv.
Det gjorde inte jag till mina föräldrar.

Under påsken träffade jag vänner, kamrater och familj när jag åkte norrut en sväng.

En av dem jag träffade sa till mig Du är så rolig och oförutsägbar. Du hoppar alltid på olika projekt, extrajobb, pluggar och "håller på". Du är inte som andra i din ålder. Du verkar ha sådana ambitioner.

Jag har inte tänkt i de banorna själv. Jag "bara gör", ibland mycket, ibland mindre, men det är oftast något på gång. Jag trivs med det. En tydlig ram, men där själva målandet av tavlan alltid pågår. Jag kallar det inte ambitioner, inte karriärambitioner iaf. Möjligen ambitioner att ha kul och trivas. Men för enkelhetens skull, låt oss ändå kalla det "ambitioner".

En annan person frågade mig, så sent som igår, över en kopp kaffe Vad tänder du på hos en kille?. Jag tänkte och tänkte. Svarade sedan, helt ärligt: Jag vet inte.

Attraktion kan vara ett utseende. Det är klart att man tänker på någon "heting" när man fantiserar, men när det kommer till "verkligheten" så är det annat som gäller. Eller "både och" om man har tur...

Märker allt som oftast att det är viljan och ambitionen att ta sig framåt, vilja utveckla, förändra som gör mig nyfiken på en person, som lägger en grund för attraktion, dvs ambition. Kan lätt titta tillbaka i mitt liv och utvärdera de, trots allt, ganska få personer som jag verkligen "gått igång" på. De har alla haft det där "drivet" att ta sig vidare, inte stanna i slentrian.

Därför: Ordet som sammanfattar vad jag attraheras av är (trots allt): Ambition.

Slutkläm: Inser att jag attraheras av personer som (om jag ska tro på person nr 1, ovan) på något sätt liknar mig själv, som vill vidare i stort eller smått, på olika vis, som vill att hjulen fortsätter snurra.

Jag har snart jobbat färdigt för den här gången. Natten är över. Det är morgon.

Jag har alltid känt, trots trötthet, att morgonen är något alldeles speciellt. Det spelar ingen roll hur nedstämd, seg och modlös, man känner sig, man vet ändå att vad som helst kan hända.

Det faktum att det praktiskt taget aldrig händer något bekymrar mig inte ett dugg, för möjligheten att något kommer att hända finns där alltid ändå.

För någon vecka sedan så lade jag ut statusen "Fikar med ny kamrat. Trevligt" på Facebook.
Det behövdes inte mer för att jag skulle bli korsförhörd av mina vänner och arbetskmrater när jag åkte hem till Staden av sten. "Så vem är det du träffat..?", "Läste att du träffat en..hrrm.. en kamrat...", "så kul att du träffat nån, vem är den lycklige, vad heter han?"...

Jag har fikat ca 15 ggr den senaste tiden, men bara skrivit det som status EN gång.
Det räckte.

Jag undrar hur frågorna hade låtit om jag skrivit det som Fb-status alla gånger jag fikat med gamla och nya kamrater, eller då jag kanske gjort mer än så...  ;)

Tjingtjing...

Magnus är busig och sprallig, omtänksam och sträng.
- Jag har nog mina stunder...

Magnus är ett mansnamn, ursprungligen ett latinskt tillnamn med betydelsen "stor".
- Sanna ord. Stor på många vis. Inte minst fysiskt och i käften. Ibland.

Magnus är den bästa bandycoachen.
- Jag hade kanske kunnat bli. Var ju hyfsat bra som spelare. Trodde du inte, va!?

Magnus är färgstark och ytterst framgångsrik.
- Vad ska jag säga? Jaså. Jojo. Tackar.

"Magnus är mitt livs kärlek"
- Ja, han sa det (efter allt för kort tid). Ändå lämnade jag honom. Jag mådde inte bra, och han var inte mitt livs kärlek.

Magnus är norra Europas främste bartender.
- Njaa, men en schysst grogg kan jag väl blanda vid behov.

Magnus är civilingenjör utbildad vid KTH och doktor i maskinelement.
- Nej, jag bara skrev det i mitt CV. Det lät tufft.

Magnus är åter på mammas gata.
- Nope. Mitt liv är här och nu, även om jag vet att det smärtar henne.

Magnus är ny kanslichef.
- Nej, är varken program-, grupp- eller kanslichef längre. Valde bort, men behöll lönen. Eller såhär: Jag var ju aldrig kanslichef...

Magnus är polis i grunden.
- Det finns en sanning i det. Polis och ordningsman. Rättvisa, tydlighet, ordning.

Magnus är en gentleman.
- Därom tvista de lärde, men ibland så glimrar jag till.

Magnus är troligen född 1786.
Ja, ibland känns det så. "Du har en gammal själ", sa han.

Magnus är verkligen otroligt bra på att få fram kärnan i budskap och skala bort allt oväsentligt. Magnus är dessutom en väldigt trevlig person att arbeta med.
- Första halvan stämmer ganska bra. Kanske även det andra. Jag ska fråga...

Magnus är en av de främsta kockarna.
- Ja, jo en och annan rätt har man väl lärt sig piska ihop. Hepp!

Min bild av Magnus är helt förändrad från och med nu!
- Jaha, jag försöker att vara så ärlig som möjligt.

Mitt diskuterande med Magnus är över.
Ok, tack då.

Piiiip......

Satt och bläddrade i en tidning som inte var helt färsk. Där kunde jag läsa om kille i Finland som rånade en bank beväpnad med ett armborst. Just det: Ett armborst.

Säger bara det. Wow! Det är så tufft att jag blir alldeles knollrig. Våra grannar i öst kan det där med dramatik. Vad slår en armborst som vapen vid ett rån? Okej, en harpun är fräckare. Eller tvåhandssvärd kanske. Eller en sådan där fläskig yxa som dvärgen (var det han som hette Gimli?) i Sagan om ringen har. Eller motorsåg.

Nu blir jag fundersam. Plötsligt verkar inte det där armborstet inte lika mäktigt som jag tyckte nyss. Det finns ju så många saker man kan beväpna sig med.

Hmm. Nu kom jag på det: Slaktmask!!

Tänk att sprinta in på ett bankkontor med en slaktmask i högsta hugg, skrika några haranger (kanske på bruten finska). Då skulle de nog öppna både valvet och alla kassaskåp rätt snabbt.

Ska man råna så ska man göra det coolt, genomtänkt, rejält och med stil.

Jag roar mig kungligt. Packar och städar.
Snart: En 3-dagarstripp till andra breddgrader.

Häromdagen berättade jag om mitt badhusbesök och den spännige killen med mycket förhud. Men jag berättade inte allt. Här kommer fortsättningen.

Min plufsiga och skamfyllda kropp har förutom en del medicinska blesyrer också länge haft en djuplodande romans med transfetter och andra dåligheter. Jag hyser fortfarande vissa tvivel på om det ens är möjligt att bli kvitt en soffkropp som min. Den har ju gjort sig ganska hemmastadd utanpå mitt skelett. Men här kommer alltså "Badhuset, del 2" som ändå gav min motivation en kickspark som hette duga.

I det klorluktande huset med vatten såg jag inte bara killen nämnd här ovan. Det var inte han som  motiverade. Istället så var det en äldre man, för att inte säga gubbe, på runt 70 år, med samma generösa och cylinderformade design på midjepartiet som jag. Men till skillnad från undertecknad (som har ett par ganska snygga badbyxor) hade han även den dåliga smaken att bära små korta shorts (tänk Stefan Holm) uppdragna upp över magen och såpass högt att hans avsomnade skinkor särade sig som klyftorna på en övermogen apelsin. Vojne-vojne. Men det var inte det som skrämde mig. Han var nämligen även extrautrustad med ett par frodiga manboobs, dvs bröst, stora nog för att en yppig kvinna i en tavla av Anders Zorn skulle rodna vid dess åsyn. Vid varje stegrörelse ner mot bassängen så flappade det till som vingslaget på en stressad duva. Jag tänkte: "Inte jag. Hellre dör jag".

Mycket har jag tvingats acceptera när det kommer till min kropps förfall, men så slappa mansbröst är inte en med på den listan. Beach 2019 - Here I come!

Kommer ni ihåg min lilla Frank? Om inte kan jag uppdatera er med den här bilden.

Glimma kan springa fort, men Frankan kan flyga...  ;)

Årets 2:a och 3:e tripp till Gotland bokad. Den 4:e preliminärbokad.
Sprider mina visiter över de kommande 5 månaderna. Finfint!
På agendan: Hälsa på H. Vårpyssla. Sommarvila. Njuta!

Har bokat en resa hem till Sundsvall också. En kortis. Snart påsk.

Annars då, Magstar? Jorå. Jobbar och pluggar. Hårda bud. Lustbyggda.


Lite småtråkigt väder. Tomt på gården. September 2011.

Finaste vägen till stugan. Augusti 2011.

Jag har det senaste året vid ett flertal tillfällen råkat ut för en mycket obehaglig företeelse som jag inte riktigt kan acceptera. Det har hänt såväl i taxibilar som på restauranger. Det jag avser är s.k mobila handenheter för kortbetalning.

Det som händer är att taxichauffören eller serveringspersonalen tar kortet, knappar in allt och räcker över handenheten för att man ska signera med sin kod. Tror man. Men de har lagt till ett moment. Innan man knappar in sin kod så ombeds man att slå in totalsumman. Alltså. De knappar in summan för resan eller käket och sedan ber de dig, face to face, att ge rejält med dricks genom att be dig själv skriva in summan. Jag irriterar mig. Det är fult. Att försöka snika till sig extra pluring för ett (oftast) mediokert genomfört lunchjobb eller en slentriankörning . Det kräver en gedigen snålräv, eller stenhård attityd, för att samvetslöst slå in den exakta summan och därmed ge nada i dricks.

Där står den platinablonda servitrisen och bränner hål i huden på dig med sin suktande dricksblick. Hon bevittnar när du missunnar henne några spänn extra. Den svettige taxichaffisen tittar ömsom i backspegeln, ömsom i ögonvrån, med sin pengasugna blick. Hujedamej. Jag ryser av obehag och lättare ilska. Ordet är: Skitstil! Hur har de mage att köra ett sånt tiggarsystem, när de utan att skämmas vrider extrakronor ur våra plånböcker för en vanlig lunchrätt eller en enkel transport. Det är en bedrift i sig.

Men kanske har jag misstolkat det hela. Kanske är det såhär det ska vara. Kanske är det inte, som jag tycker, frågan om ocker. De kanske bara ger en möjligheten att betala vad man tycker att det varit värt. Ska testa att slå in en femtilapp jämnt nästa gång. Ja, det ska jag.

Såhär glada kan man vara då man jobbar när andra sover och man heter Magnus och Jenny.