magstar

Jag läser några gamla inlägg som handlar om hur annorlunda allt är idag. Hur livet förändras på gott och ont. Jag är å ena sidan tryggheten personifierad, men samtidigt vilsen på många sätt, men har insett att det är den jag är.

Vilsenheten är en del av mig, den, tänkandet och rastlösheten man hittar i sökandet kommer alltid att vara en del av min person. Jag söker när jag står stilla och även i mina tryggaste stunder finns det spår av vilsenhet i allt jag gör.

Jag har lärt mig att utnyttja det som säkert i mångas ögon uppfattas som något negativt.

Jag trivs med vem jag är, jag trivs med att leva i stunden, men kommer alltid mentalt att trumma med fingrarna mot bordskanten, undrandes vad livet har att erbjuda, vad jag missat, missar och vad jag borde sagt och gjort.

För mig är det inte stressigt.
Inte negativt.

Det är jag.

Det här med att vara pappa. Jag har inte skrivit så mycket om det. Hur det är och så. Främst har jag struntat i det för att jag vet hur jag själv reagerar när föräldrar berättar sina underbara ungar. Det blir så jävla pretentiöst.

Trots min sexualitet och en del andra parametrar så visste jag att jag en dag ville bli förälder, men jag klarade inte av den glasartade blicken man fick från nyblivna mammor och pappor.

- Åhh, det är så underbart. Livet förändras, du vet. Ja, nej, du förstår inte, men en dag kommer du att göra det. Vänta inte för länge bara. Hade jag vetat hade jag skaffat barn tidigare, bla, bla, bla.

Fy fan, säger jag bara.
Kräkattack.

Och nu sitter man här, och har gjort, i 16 år!
Fortfarande med lätt glasartad blick och tittar på sin son med det stripiga håret, lustiga hatten och attityden.

Plötsligt tittar han upp och ler.
Vad är det med dej då? säger han och pekar på mig.

Ni kanske inte förstår.
En dag kommer ni att göra det.

Vänta inte för länge bara.


Hampus - Jag älskar dej så att det gör ont! Grattis på födelsedagen!

Jag borde jobba ännu mer, fixa julklappar, mat osv.

Istället dricker jag kaffe och låtsas jobba. 
Sanningen är att jag läser bloggar och skriver i min egen.
Fingrarna rusar över tangentbordet som om jag hade något att säga.

Jävlar vad lurade de är.

Fingrarna alltså...

De vill skriva nåt fint.
Jag flinar och lovar.

En annan dag.
En annan dag.

Länge går vi och väntar på snön och kylan.
När den väl kommer, hur reagerar vi?

Blää, för kallt!

18 grader i Sönnsvall idag.

Blää, för kallt.
Me like...

Jag får höra, och kommenterat, att jag inte skriver lika utförligt som jag gjorde tidigare. Så är det nog, men det betyder ju inte att jag inte har något att säga. Jag tänker och lever, kanske mer än någonsin. Att vakna tidigt, strax efter 04.00, och tvinga sej in i duschen, ner till taxin och iväg till jobbet både hämmar och främjar kreativiteten.

Jag befinner mej i nån sorts kreativt lugn, vilket inte är helt bra. Det finns en hel del att grotta runt i, men när jag inte jobbar så vill jag kort & gott mestadels sova...

Efter en dag med massor av kaffe, otaliga intervjuer, manusskrivande osv så känner man sig inte inspirerad, i alla fall inte direkt, man vill sova, man vill sitta still och hålla käft, titta på nåt meningslöst på tv och dricka nåt starkt.

Och samtidigt stormar det kreativitet runt omkring mej.
Ur askan i elden. Och just nu rullar det på.

Jag skriver, jag tänker, jag lever. Dock inte lika mycket för andras skull.
Och inte lika mycket här. På bloggen.

Men jag vill fortfarande.
Måste bara fixa det där med bilen, hämta glasögonen hos optikern, städa,
laga mat och svara på det där mailet, dricka lite vin.
Och sova lite

Jag har funderat lite på vad jag skulle vilja jobba med om jag fick välja.

När jag var liten fantiserade jag om att bli cowboy. Den realistiska dröm var väl kanske lärare, men fantasierna låg hos vilda västerns hårdingar. Det verkade så mäktigt på nåt vis. Alltså inte någon Texas hillbillyboy utan en riktigt hård lirare. Typ som Zeb Macahan. Rida runt och vara lite allmänt laglös. Dricka sprit på salooner, slåss, vara promiskuös och fuska i poker. Kanske ta en duell då och då för att göra upp. Men bäst av allt, dra ihop ett uppbåd.

Det verkade vara det bästa. När det arrangerades ett uppbåd, ett tvättäkta uppbåd, som gav sig ut på uppdrag. Kan det bli bättre liksom? Ett gäng jävligt tajta polare som rider runt i oljerock, hatt och boots. Sitta runt lägerelden och smida planer och kampa lite under bar himmel. Håll med om att jaga boskapstjuvar känns bra mycket mäktigare än att jobba på kontor och slösurfa. Jag säger då det: Det dras ihop alldeles för få uppbåd nu för tiden.

För varje generation som föds upp försvagas världen. Tappar kvalité. Det närmsta vi kommer att uppleva ett riktigt uppbåd nuförtiden är "afterwork" med kamraterna. Det är inte dåligt, men det klår knappast ett klassiskt westernuppbåd.

• Sov till 14.30
• Trasigt knä = Kryckgång
• Begynnande förkylning
• Svagt kaffe
• Orakad
• Dåliga tv-program

Det är dax igen. Årets julklappsinköp.

Jag är så usel på att köpa julklappar!
Jag kommer aldrig på något bra.
Brukar däremot hitta massor med saker till mej själv.
M a o så kvarstår själva problemet.
Just nu förstärks problemet av min brist av ett högerknä.

Det enklaste vore om alla jag känner önskade sig Viagra och/eller större snoppar.
Idag var det 50% off på Viagra sa min mejl.
Och penis-enlargement var nästan gratis.

Jag kanske borde passa på.

Svar på frågan "varför jag aldrig gillade filmen "Scarface".

• Druckit äckligt mousserande vin från Jämtland.
• Köpt nya skor (2 par)
• Tittat på nya glasögon
• Jobbat med 2 Julkonserter! Kul!
• Ramlat handlöst
• Varit på sjukhus
• Fått kryckor
• Blivit sjukskriven
• Spenderat timmar i soffan

Min dator har fungerat som en klocka ända sedan jag köpte den. Vi har haft en varm, fin och ganska kärleksfull relation. Tätt intill varandra har jag och min lågprisdator, Acer, varit åtskilliga timmar. Han har varit där som en kär vän i nöd och lust, i glädje och sorg, på resor och i hemmets lugna vrå. Gosse, vad fint vi haft det tillsammans! Och under hela denna tid: Inte så mycket som ett felaktigt pip från datorns läppar. Förrän häromdagen, vill säga.

Då började den plötsligt bete sej mycket underligt.
Skärmen funkade och blev svart om vart annat.
Musplattan (heter det så?) sa periodvis upp sej från sitt jobb.
Fläkten lät besynnerligt.

Snabbt sprang jag in till min viktigapapperpärm och letade upp kvittot på försäkringen jag tecknade när jag köpte datorn för några år sedan. Jag tänkte: Muahahaha! Så odrägligt smart av mej att teckna den! Så erbarmeligt smart att jag bara kan lämna in datorn, få den fixad och slippa betala! Så grönjävligt fantastiskt smart!

Och det var det ju.

OM det inte hade varit för att försäkringen gick ut i förrgår.
Exakt 48 timmar innan datorn slutade fungera perfekt och började gå bananas.
Nu börjar jag misstänka att min dator är en ulv i fårakläder.
Att hela den där biten med vänskapen och förståelsen mellan oss bara varit ett spel.
Att det är den här dagen den har väntat på hela tiden. Den jäveln!

Och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla den här situationen, det vet jag inte.
För det är ju väldigt elakt av datorn, när man tänker på det.
Jag känner mig både lurad, ledsen, besviken och kränkt. Nästan.

Jag vet inte riktigt vad det är som händer just nu.
Det är fullt upp hela tiden, och bloggen hamnar i skugga.

Igår var jag iaf på en trevlig tillställning med fina vänner och bekanta.
Kocken hade gjort sitt yttersta för att glädja omgivningen.
Ok, ni undrar vem den fantstiske kocken är? Han heter Magnus.. Höhö!
Hursomhelst - Det var trevligt och miljön var typ "herrgård", tänk Fanny & Alexander-jul.

F ö så lider min hund av depression och bilen går bra.
Jag har än så länge ingen julångest.
Väl mött i adventstid!

Det är något med Säkert och Annika Norlin som jag inte kan ta på, men som jag gillar. Kanske har det att göra med hennes lite "stolpiga" sång, eller texterna eller... Jag vet inte! Man blir liksom glad och ledsen på samma gång. Håll tillgodo!