Lite skojsigt...
Det är på tiden att jag skriver något roligt här, eller hur? Jag känner hur den leende bloggjävulen flåsar mej i nacken. Och jag skulle gärna gjort det, om det inte hade varit för att min hjärna består av tuggade chilinötter och billig juice för tillfället. Tuff shit, babes.
Det behövs bränsle. Så jag har en plan.
Jag ska eventuellt injicera Red bull rakt in i självaste aortan.
Smiskstund, era jävlar!
Jag har ägnat delar av min eftermiddag åt att "känna efter".
Åkte till Previa för att få den där sprutan med vaccin för att kanske klara mej undan årets influensa. Själva sprutan kändes inte alls, men sköterskan Siv lät mej veta att en viss "dåsighet" eller "spänningar i muskeln" där sprutan trycktes in skulle kunna uppstå under eftermiddan eller kvällen. Jag har dom senaste timmarna väntat på biverkningarna...
Märkligt vad mycket man hinner tänka medans man väntar.
Igår, på bion, satt det ett gäng fnittriga fjortisar. Jag irriteras över småbrudar på bio som skrattar på fel ställen och uppenbarligen inte fattar vad som händer på duken. Om ni läser detta: Please. Se "Den lilla sjöjungfrun" nästa gång.
Vi började prata om det här över en kopp kaffe på jobbet, dvs "störande beteenden". Jag är efter det uppfylld av tanken att få smiska ett antal rumpor på dom som stör. Smisk är nämligen modellen. En perfekt ventil. Kolla själva så får ni se.
Plågsamma smiskstunder borde utdelas till alla som:
1. Spontant brister ut i körsång i olika stämmor och blickar upp mot skyn, och sjunger ex. en gång i min ungdom älskade jag en flicka så ren och med ljuva behag, utan att någonsin inse att det finns en tid för att HÅLLA KÄFTEN!
2. Dumfnittrar på bio. Ni vet småbrudarna jag nämnde ovan. AGA! FARBROR SÄGER: AGA!
3. Kryddar all sin mat med kryddpeppar när alla vet att kryddpeppar är den äckligaste kryddan EVER!
4. Känner att de måste undervisa i köket. "Jaha, så du skär lök så! Jag har annars ett annat tips på hur du kan skära löken lite bättre." JAG KAN SKÄRA I DEJ MED LÖKKNIVEN OM DU INTE PASSAR DIG JÄVLIGT NOGA!
5. Är hantverksnissar och inte inser att det finns en gräns för vad som är okej att göra själv. Att tälja alla köksredskap i trä är WAY BEYOND den gränsen. Te-sil och vitlökspress i trä, sa du? IDIOT! FREAK!
6. Åker till ett land långt bort och rynkar på näsan åt allt som är "turistigt". Ta en titt i spegeln. Är du inte turist själv KANSKE!!?? VA!!??
7. Tvångsmässigt måste tala om det latinska namnet på alla blommor man ser. Kallade du den för gullum vivum, sa du? Då tänker jag kalla dej för NÖRDUM IDIOTUM. Det är väl okej?.
Ilska, en viss arghet, är lätt min bästa känsla. Jag blir på jättegott humör.
Nu ska jag fortsätta vänta på biverkningar.
Gärna ett glas rött också
Betyder det nåt särskilt när man sitter på jobbet och tänker att livet skulle kännas mycket bättre om man fick jobba i bara kalsonger insvept i ett duntäcke?
Konstiga typer och gymnasiet
Jag läser en massa böcker. På olika sätt lyckas jag alltid hitta ingångar till mitt eget liv. Nämnde i förra inlägget att jag igår såg filmen "Låt den rätte komma in". Redan när jag läste boken kunde jag känna av "identifikationerna", när jag såg filmen blev det ännu tydligare. Det handlar inte om vampyrer eller blod, det är väl framförallt (i detta fall) kläderna och miljöerna.
Till exempel: Gymnasietiden är helt klart all time high på underligheter där vid lag..
När jag gick på gymnasiet var jag "proggare/kommunist". Jag hade militärbrallor, mockajacka, palestinasjal, näbbkängor, "Atomkraft, Nej tack!"-märken och andra s.k "badges" gärna med Bob Marley på. Hela mitt rum vilade i ett moln av rökelse. Det pumpade alltid ut musik ur högtalarna.Jag låg i min säng och tyckte världen var orättvis och vi drack massor med rödvin och rökte pipa.
Vet inte vad jag vill säga med det, eller hur jag fickk ihop det, men tillståndet som svårmodig partyprisse med proggattityd varade i ca 3 år, sedan köpte jag boots, stentvättade jeans och en schysst rock med matchande halsduk.
Och det gick ju också bra.
Onsdag
Jag känner en viss bloggtrötthet + att det är ju en del annat som måste göras.
Jag tänker närmast på att äta på en libanesisk restaurang och att sedan se
filmen "Låt den rätte komma in"...
Det är sånt jag roar mej med ibland.
Tack...
... för fina kommentarer till inlägget "En pojke..."
Love 2 U / Magstar
Funderar ibland på en annan karriär
"Avundsjukt tittade radiomannen lite snett på Lelle"
En pojke bakom skrivbordet
Jag sitter vid mitt skrivbord på jobbet. I ett halvorganiserat kaos gör jag det jag gör varje dag. Mitt jobb. När jag tittar ut genom fönstret ser jag en byggarbetsplats, föga upphetsande sånär som på några hantverkare.
På väg hit såg jag människor på väg till gud vet vad. Jobb förmodligen. Eller så låtsas de bara. De tar på sej kostymer och plisserade kjolar och går runt för att det ska se ut som att de är vuxna. En massa vilsna barn går omkring och låtsas att de är vuxna. För att det är det våra föräldrar uppfostrat oss till att göra. Gå till jobbet. 8 till 5. Jobba, jobba, äta lunch.
Ganska så jätteförmodligen betala med rikskuponger. Skratta lite med kollegorna. Skratta lite åt kollegorna. Gå tillbaka igen och fortsätta låtsas vara vuxen.
Jag minns hur det var när jag var yngre. Jag var både livrädd och förväntansfull inför vuxenlivet. Vuxen innebar ju att man fick göra vad man ville. Plötsligt skulle man ha frihet att stanna uppe så länge man ville. Ingen jävel som skulle säga till en att man bara fick äta chips och dricka läsk på fredag och lördag kväll. Ingen som sa till en att man var tvungen att lägga sej direkt efter det och det tv-programmet. Ingen som sa till en nånting.
Att vara vuxen handlar ju om att vara den som säger till. Tänkte jag. Men nu sitter jag alltså här bakom ett skrivbord. Då och då kommer det människor och frågar mej om min åsikt i olika ämnen. Det kan vara om nästan vad som helst, om det här och det här. Och vi vill att du, Magstar, ger oss ett svar. Jag vet att de som frågar ser en vuxen man, i och för sej ganska valpig, men jag vet att de tror att ser en vuxen man framför sej. Jag har erfarenhet och vet konstigt nog vad jag pratar om när det kommer till det jag gör. Så jag vet vad det är de tror att de ser. De ser en vuxen man. Problemet är bara att det är en välspelad bluff.
Det spelar ingen roll att jag har en ny fin skjorta på mej just idag. Inte heller min ansade stubb gör nån skillnad egentligen. Eller mina nya jeans eller kavajen. Allt är lånade vuxenattribut. Saker jag gömmer mej bakom för att dölja att det sitter en liten pojke bakom det där skrivbordet. Det ser kanske ut som att han har fötterna på jorden, men egentligen sitter han där och dinglar med fötterna medan han tänker på annat.
Bakom ett skrivbord i ett radiohus sitter en pojke och spelar med. För pojken bakom vuxenfasaden kan man ju inte visa upp för nån. Killen som ibland funderar på hur många askar med emsertabletter han skulle få om han gick in och lade upp hela månadslönen på disken på Preem-macken i närheten. Pojken som skrattar åt kiss- och bajs-humor och petar näsan i smyg. Han som ibland funderar på att hoppa i vattenpölarna istället för att gå runt dem. Men aldrig gör det.
Istället spelar jag med i det spel jag blivit tillsagd att spela av generationer vuxna före mej. Jag leker vuxenleken. Betalar räkningar, köper ”ett gott rödvin” till middagen med vännerna. Jag går på restauranger och äter saker jag garanterat hade spottat ut, alternativt stoppar upp i näsan, för inte allt för länge sen. Och efter middagen betalar jag med kort. På gatan utanför ringer den sjuåriga pojke jag egentligen är till taxi och till min stora förvåning kommer det en. Killen som kör taxin ser tydligen inte igenom bluffen den här gången heller.
Jag tar i hand och kindpussar mina vänner utan att ens reflektera över det konstiga i det. Allt lillkillen funderar på är att slicka nån av dom på kinden bara för att se hur de skulle reagera. Vuxenvarianten ser dock till att det inte händer. Den här gången heller. På morronpromenaden med jycken går jag förbi några skyltfönster. När jag sneglar lite ser jag den där vuxne mannen som de andra ser. Jag blir lika förvånad varje gång. Titta, där går en vuxenvariant av mej själv.
Fy fan vad sjukt. Det enda som avslöjar mej är ögonen. De tittar på mej nyfiket. Sjuåringen kollar in den jag blivit. Åhå, är det här fasaden du gömmer dej bakom nu? Skäggväxt minsann. Vad ska du göra bakom skrivbordet idag? Du får inte stapla saker ovanpå varandra eller leka med häftapparaten eller rita blommor på nåt block. Se vuxen ut för guds skull. Och vad du än gör, inga hoppsasteg på väg till kaffeautomaten. Det kommer att avslöja dej med en gång. Jag går in genom dörren och torkar inte av fötterna. Dumtöntbusigt. Bara för att. Och jag går in på jobbet och sätter mej bakom mitt skrivbord igen. Som jag gör varje dag.
Det sitter en sjuårig pojke bakom ett skrivbord i ett radiohus. Men berätta det inte för nån. Då kommer han att kasta klossar på er, eller dra er i håret.
Budskap - Måndag
Därför bor jag kvar i ett kallt klimat.
Spindlar och jag funkar inte ihop. Det gäller tydligen även vissa fåglar.
I väntans tider
Det kom ett mail från chefen förra veckan.
Det handlade om vaccination inför årets influensa. Jag anmälde mej direkt!
Nästan alla på jobbet har varit förkylda under hösten. Inte jag. Det är nästan så att jag blir misstänksam. Ta bort "nästan". Varenda dag känner jag efter om det inte är något snörvel i antågande. Men icke. Nu sägs influensan vara på gång, och med tanke på hur jag drabbats dom senaste två åren så bävar jag lite. Därav min anmälan till vaccination. Jag har faan varken tid eller lust med sängliggande.
DÄRFÖR tänkte jag låta mej, trots sprutfobi, injiceras med vaccin. Jag hoppas det sker innan jag hinner ansättas.
Kaffe
Det man inte hinner på vardagarna får man ta igen på helgen.
Den här gången är inte söndag den s.k "vilodagen".
Har suttit med ett gäng idéer som först ska sorteras och sedan konfereras.
Sagt och gjort... Men hur det skulle hinnas med, och om, var osäkert.
Tack för det, kaffe!
Jag tror att jag älskar dej.
Det kan ju möjligen också ha berott lite på att idéerna var stimulerande
att ta itu med, ett sant nöje.
Men mest var det nog kaffet.
Att bolla
Jag sörjer inte särskilt ofta att jag är singel. Men det händer.
Det har inget med sex att göra, inte heller med parmiddagar eller höstpromenader.
Men nu har jag hittat en situation som jag tycker är lite tråkig.
Jag ska ju, som jag berättat, lämna "den lilla staden vid havet" till förmån för "Stenstaden".
Jag har, som jag också nämnt, fått tag på en lägenhet. Mitt nya hem. Jag längtar.
130 kvm, högt i tak, öppen spis, balkonger, centralt. Det kommer att bli så bra!
Det tråkiga är att inte ha nån att planera med, nån att nyfiket fundera på hur det ska möbleras, hur smarta lösningar ska lösas, vad som ska köpas, vad ska kastas, hur ska tavlorna hänga osv osv.. Jag vet att jag kommer att lösa det på egen hand, men det blir aldrig lika kul som när man gemensamt med nån kommer fram till hur det ska vara.
Att "bolla" idéer och tankar är det jag saknar som singel, det gäller inte bara flytten. Jag kan "bolla" med vänner (vilket jag gör), men det blir aldrig samma sak. Att "bolla" med någon, vars agenda är densamma som ens egen, blir en kreativ process. Det är den processen jag saknar. Ganska ofta.
Out of order
Nu har jag tänkt i ungefär två timmar.
Jag har tänkt på vad jag borde tänka på och på vad jag ska blogga om.
Jag har inte kommit på någonting alls!
Min teori är att det beror på att min hjärna är avstängd.
Alternativt trasig.
Min förhoppning är: Avstängd.
Jag har tänkt på vad jag borde tänka på och på vad jag ska blogga om.
Jag har inte kommit på någonting alls!
Min teori är att det beror på att min hjärna är avstängd.
Alternativt trasig.
Min förhoppning är: Avstängd.
Lördag hela veckan
Jävlar vad skönt.
Sovmorgon och långsam frukost.
När jag blir kung ska jag införa två lördagar i veckan.
Eller tre.
Nej, fyra!
Kanske sju?
Funderar ett tag.
Bra eller dåligt?
Jag bara undrar: Är det ett bra tecken när min jobbdator tjuter?
Mina egna spekulationer säger mej följande:
Om datorn är i fokus: Nej.
Om jag är i fokus: Ja.
Förra gången jag var med om något liknande ringde jag datorkillen.
- Hej. Är det ett bra tecken om det ryker från min dator och skärmen har blivit helt grå?
Det tyckte inte datorkillen att det var.
Han kom springande och hämtade min dator.
Sedan såg jag den aldrig mer.
Istället fick jag en ny dator, som var mycket bättre.
Det är ungefär så jag tänker...
Mina egna spekulationer säger mej följande:
Om datorn är i fokus: Nej.
Om jag är i fokus: Ja.
Förra gången jag var med om något liknande ringde jag datorkillen.
- Hej. Är det ett bra tecken om det ryker från min dator och skärmen har blivit helt grå?
Det tyckte inte datorkillen att det var.
Han kom springande och hämtade min dator.
Sedan såg jag den aldrig mer.
Istället fick jag en ny dator, som var mycket bättre.
Det är ungefär så jag tänker...
Rockring
Det är farligt med sprit...
Jag var på en större fest i Stockholm, Det var väl sisådär 1500 personer som var inbjudna. Stämningen var god och det ena artistuppträdandet efter det andra avlöste varann. Däremellan dök det upp möjligheter för "oss andra" att delta i diverse aktiviteter.
Bl.a fanns det karaoke, detta jävulens påfund, som jag ändå kan hantera hyfsat bra, såväl nykter som onykter. Men det fanns andra aktiviteter att delta, och tävla, i som jag aldrig, varken förr eller senare, full eller nykter, ens varit i närheten av att kunna hantera. Bland dessa aktiviteter kan man hitta "ROCKRINGEN". Kommer ni ihåg den? Plastringen som man med magdans-liknande rörelse får att snurra runt kroppen varv efter varv. I bästa fall...
Efter min insats på Karaoke-scenen så hamnade jag, lite slutsjungen, nedanför Rockrings-scenen där en tävling pågick. Jag satt där tillsammans med ett gäng drinkar och insöp såväl självförtroende som alkohol (Oj, så bra det gick!) samtidigt som jag tog del av rockringandet på scenen. Helt plötsligt hörde jag mej själv tänka högt: Det där med rockring.. Hur svårt kan det vara egentligen? Inte alls. Rockring är min grej.
Med ovan nämnda övertygelse äntrade jag scenen och trädde en rockring över huvudet. Snart skulle succén vara ett faktum, snart skulle ännu en seger ha bärgats...
Jag säger inte mer än så, men 1500 personer kan säkert återberätta det som hände. Magdansen funkade, men inte ringen.
Jag var på en större fest i Stockholm, Det var väl sisådär 1500 personer som var inbjudna. Stämningen var god och det ena artistuppträdandet efter det andra avlöste varann. Däremellan dök det upp möjligheter för "oss andra" att delta i diverse aktiviteter.
Bl.a fanns det karaoke, detta jävulens påfund, som jag ändå kan hantera hyfsat bra, såväl nykter som onykter. Men det fanns andra aktiviteter att delta, och tävla, i som jag aldrig, varken förr eller senare, full eller nykter, ens varit i närheten av att kunna hantera. Bland dessa aktiviteter kan man hitta "ROCKRINGEN". Kommer ni ihåg den? Plastringen som man med magdans-liknande rörelse får att snurra runt kroppen varv efter varv. I bästa fall...
Efter min insats på Karaoke-scenen så hamnade jag, lite slutsjungen, nedanför Rockrings-scenen där en tävling pågick. Jag satt där tillsammans med ett gäng drinkar och insöp såväl självförtroende som alkohol (Oj, så bra det gick!) samtidigt som jag tog del av rockringandet på scenen. Helt plötsligt hörde jag mej själv tänka högt: Det där med rockring.. Hur svårt kan det vara egentligen? Inte alls. Rockring är min grej.
Med ovan nämnda övertygelse äntrade jag scenen och trädde en rockring över huvudet. Snart skulle succén vara ett faktum, snart skulle ännu en seger ha bärgats...
Jag säger inte mer än så, men 1500 personer kan säkert återberätta det som hände. Magdansen funkade, men inte ringen.
Del 3: Sambal Oelek
Det här funkar inte längre. Nu får det bli slut på det här!
Det är inte ok att greja med fingrarna i sånt som är starkt och efter det pilla sej själv i ögonen.
Del 2. Lite stel i nacken. Tigerbalsam! Smörja, smörja, smörja in ond nacke... Hmm... Det kliar lite i ögonen. AAAAAAHHHHIIII!!!
Ser ni någon som snubblar runt utan ögon med eld sprutande ut ögonhålorna så kan ni ju säga hej. Jag är inte så otäck som jag ser ut.
Rakt, för att inte säga spikrakt
En kompis granskar mej lite försiktigt. - Mange, du har ganska rakt hår va?
Well, kära kamrat. Har veckan sju dagar? Är jorden rund?
Om man så skulle leta i resten av sitt liv skulle man aldrig hitta en enda lock i mitt hår.
Inget fall. Inget krus. Inte ens en liten böj. Volym har jag hört talas om, men jag förstår inte riktigt vad som menas med begreppet. Jag överdriver inte, jag har kontrollerat med vattenpass. Håret är rakt. Tro mej. Det var INTE jag som uppfann vare sej rakpermanenten eller plattången.
1041
Jag försöker ständigt att hitta anledningar till att fira.
Uppgiften är inte helt lätt om det ska vara nån form av klass på firadet.
Man kan ju göra det lätt för sej och fira att man vaknade, överlevde transporten
mellan jobb och hem, att solen gick upp osv, men riktigt så beige vill jag inte vara.
I sökandet efter anledningar att fira så såg jag fram emot att att fira mitt 1000:e
inlägg på bloggen. Så döm om min förvåning, och besvikelse, när jag alldeles nyss
kollar räkneverket och konstaterar att detta är inlägg 1041!!
Bloggen har helt sonika skenat iväg utan att informera mej. Shit!
Är det uteslutet att det inte är en siffra att fira??
En onsdag med hinna på hjärnan
Sågott som varje dag klagar jag över att jag är trött. Huvudsakligen gör jag det för att jag är trött. Den primära anledningen till tröttheten är, förutom jobbajobbajobba, att jag sover för lite.
Idag är det tvärtom. Nej, jag är inte pigg, men jag har sovit. För mycket.
Kl. 21 la jag mej tillrätta. En gammal Julia Roberts-rulle (Pelikanfallet) gick på 3:an och jag placerade mej horisontellt för att se den. Jag gjorde det. En stund. Jag såg den fram till första reklampausen. Efter det är allting svart.
Klockan 23.30 ringde kamraten Danne. Vi ubytte några strofer innan jag avrundade och hasade iväg till den väntande tandborsten. Sedan åter till ett liggande läge. Enligt mina beräkningar har jag sovit ca 8,5 timme!! Borde inte detta vara en garant för en pigg & alert radioman idag? Rimligtvis: Ja. Sanningen: Nej.
Kan man ha en hinna på hjärnan? Det är nämligen så det känns. Om diagnosen är "hinna på hjärnan", går den att få bort? Inget funkar nämligen som det ska. Jag bävar för fortsättningen på dagen. Återkommer med rapport.
Jag är en farbror
Satans jävla skit! Jag känner att jag är på väg in i en ålderskris.
Såg ett avsnitt av det mycket djuplodande och samhällsavspeglande programmet "Top model" i Tv3. Alla i serien uttrycker ungefär samma sak: Amäh, jag hoppade typ av nian för jag vill något större, jag vill typ synas utåt och få se världen. Jag brinner verkligen för det här. Plus, mina kompisar tycker typ att jag är skitsnygg och säger hela tiden att jag borde bli modell, shit asså, det här är så sjuuuuukt nervöööööst, jag dör typ. Plutar jag lagom med munnen nu?
Det enda jag tänkte var: Kära baaarn.
Skärp till er och ät en tallrik nyponsoppa.
Motto
Idag blev jag intervjuad. En reporter flög in från Stockholm för att träffa lilla mej.
Det är en lite underlig känsla att vara på "den andra sidan", dvs att vara den som svarar på frågor istället för att ställa dom. Jag märkte att i just den här situationen var jag inte världsmästare. Till exempel fick jag frågan: Vad har du för motto i livet?
MOTTO I LIVET?!?
Finns det verkligen folk, på riktigt, som har motton i livet?
Jag inte bara tänkte det. Jag frågade den som frågade mej, reportern.
Han påstod att det finns det. Kerstin Dellert (den gamla operadivan), till exempel. Hennes motto är "Tacka aldrig nej till någonting, för det kan vara sista gången du blir tillfrågad."
Kontenta: Det är något fel med mej som inte har något motto i livet.
Kontenta 2: Måste komma på ett.
Funderar på "Det är väl bara att googla", men det känns ändå inte riktigt klockrent.
Förslag, någon?
Ps: Jag drog till med "Framgång är ingen slump". Alltid lurar det nån. Ds.
Rövskott
Lord knows what I have gjort i natt.
Jag vaknade i alla fall med nån sorts rövskott.
Som ryggskott, fast aningen längre ner.
Jag bjuder på det som er fantasi tänker.
Och nu snubblar jag omkring i en dimma av rövsmärta.
Hur coolt tror ni det känns på en skala?
Borsta ur toan också, bitch!
Just nu hatar jag den här bloggen. Ibland älskar jag den, men just nu är den jävligt jobbig!
Förra inlägget hade en bra tanke, men resultatet blev sisådär.
Nu vet jag inte vad jag ska skriva. Jag orkar inte tänka.
Jag är stressad över att jag måste uppdatera med nya inlägg hela tiden.
Måste och måste förresten... Äh!
Jag stavar fel ohc orkar itne rätta till.
Antar att förälskelsen är över. Hello måndagskvälljävel!
Du får fan diska, bloggen. Det ser ut som helvete i köket.
Hälsa på jobbet
Härom veckan fick alla på jobbet varsin stegräknare.
Tillsammans med stegräknaren följde en tävling. Vi tävlar mot andra radiostationer i landet. Jag vet inte vad det kan vara som hägrar så småningom, men nån sorts pris lär det väl bli för vinnande station. Fatta, det innebär PRIS! Jag älskar pris. Men alltså... Den här stegtävlingen verkar emellanåt ha stigit somliga åt huvudet.
Först fokuserade vi helhjärtat och peppade varandra för att gå så många steg som möjligt. Men den här tävlingen trissar onekligen upp stämningen här inne en del. Det blir lite av en tävling även internt.
Hursomhelst - Nyss så stod det helt plötsligt en godisskål på barbordet i pentryt. Det KAN vara nån som bara vill vara snäll, men det kan också vara en infiltratör/spion från en annan del av landet som lite lömskt försöker sinka oss genom att leda oss rakt ner i godisträsket, som hoppas att medans vi äter så går "dom" hundratusentals steg i friska luften.
Det kan "dom" glömma, tänker jag.
Det blir nämligen steg när man går fram och tillbaka och fram och tillbaka och fram och tillbaka och fram mellan redaktionen och godisskålen också. Snart har vi trampat upp en helt ny stig.
För tro´t eller ej, men man hittar motivation till att öka på sin steg på där man minst anar det. Och det måste ju vara ungefär det här man menar när man säger att dylika stegtävlingar ska främja folkhälsan: Ju mer godis, desto bättre. Och dessutom, enligt en helt färsk studie från mej själv: Man får fler steg av att gå på krogen än att gräva i trädgården tills svetten lackar. Sådeså.
Tillsammans med stegräknaren följde en tävling. Vi tävlar mot andra radiostationer i landet. Jag vet inte vad det kan vara som hägrar så småningom, men nån sorts pris lär det väl bli för vinnande station. Fatta, det innebär PRIS! Jag älskar pris. Men alltså... Den här stegtävlingen verkar emellanåt ha stigit somliga åt huvudet.
Först fokuserade vi helhjärtat och peppade varandra för att gå så många steg som möjligt. Men den här tävlingen trissar onekligen upp stämningen här inne en del. Det blir lite av en tävling även internt.
Hursomhelst - Nyss så stod det helt plötsligt en godisskål på barbordet i pentryt. Det KAN vara nån som bara vill vara snäll, men det kan också vara en infiltratör/spion från en annan del av landet som lite lömskt försöker sinka oss genom att leda oss rakt ner i godisträsket, som hoppas att medans vi äter så går "dom" hundratusentals steg i friska luften.
Det kan "dom" glömma, tänker jag.
Det blir nämligen steg när man går fram och tillbaka och fram och tillbaka och fram och tillbaka och fram mellan redaktionen och godisskålen också. Snart har vi trampat upp en helt ny stig.
För tro´t eller ej, men man hittar motivation till att öka på sin steg på där man minst anar det. Och det måste ju vara ungefär det här man menar när man säger att dylika stegtävlingar ska främja folkhälsan: Ju mer godis, desto bättre. Och dessutom, enligt en helt färsk studie från mej själv: Man får fler steg av att gå på krogen än att gräva i trädgården tills svetten lackar. Sådeså.
Dagens klavertramp (alt. kast)
Råkade slänga ett äppelskrutt på en kollega.
Inte det mest socialpedagogiska och vänliga jag gjort å det senaste.
Men alltså: Jag KAN se skillnad på kollegan och papperskorgen.
Jag lovar. Det är sant.
Inte det mest socialpedagogiska och vänliga jag gjort å det senaste.
Men alltså: Jag KAN se skillnad på kollegan och papperskorgen.
Jag lovar. Det är sant.
Imorgon, vänner. Då ska vi snacka infrastruktur, social kompetens, samhälleligt patos & engagemang, samt om det finns liv efter döden.
Imorgon är en annan dag.
Önskan: Gips
Kommer ni ihåg när man var liten och fantiserade om spännande saker som kunde tänkas hända i framtiden? Vissa av mina kompisar hade minst sagt högtflygande planer. De små kamratglinen drömde om lycka, framgång, kärlek, månfärder, idrottskarriärer, artistdrömmar, rikedom och annat liknande.
Jag var mycket mer konkret. Allt jag ville var att bryta en arm. Eller ett ben. Eller en tå. Eller ett finger. Vad som helst, bara det blev gipsat. Jag ville vara en sån där kille som kom till skolan med gips, som kompisarna fick rita och skriva autografer på. Jag ville ha hjälp med matsalsbrickan. Jag ville sitta bredvid på en bänk på gympan och hålla försiktigt om mitt trasiga skelett. Jag ville till och med skriva ful handstil och himla med ögonen och titta på gipset och kunna säga: "Oj, förlåt att det blev fult, jag måste ju skriva med vänstern nu".
Men inte då!
Men inte då!
Här är man avlad av två släkter med benstommar kraftiga nog att inte ens gå sönder om man så blev överkörd av ett gäng traktorer. - "Du har ärvt din benstomme efter din farfar, lilla gubben. Tänk vad bra, då slipper du ligga på sjukhus med brutna ben". Jävla farfar. Jag skiter väl i fördelarna med min benstomme. Ge hit en rullstol, eller åtminstone ett par kryckor!
Rocky - The dog from hell
Min kompis föräldrar har en hund. En jack-russel som heter Rocky. Det låter fint, ja.
Men skrapa lite på ytan så kommer den fula sanningen fram.
Den här jycken är från helvetet. Jag svär.
En gång skulle jag passa Rocky en timme (jag ÄR hundvan). På den tiden hann Rocky käka upp ett paket med tépåsar (svartvinbärssmak), en tröja, en strumpa, en tidning och ett gosedjur. Han hann skälla femhundratrettiofyratusen gånger. Hoppa upp i köksoffan, ner från kökssoffan, upp i tv-soffan, ner från tv-soffan, upp i kökssoffan, ner från kökssoffan, upp i tv-soffan, ner från tv-soffan, upp i takkronan och... Gaaah...
Man skulle kunna ge honom cred för att han åtminstone inte är kräsen. Han äter allt som finns inom räckhåll. Även sådant som inte verkar så gott vid en första anblick. Nässpray, till exempel. Men nej. Det hjälper fan inte att han är ganska söt och och okräsen i största allmänhet. Hunden har damp + ett helt gäng med andra bokstavskombinationer. Hunden är skitjobbig. Hunden borde veta hut. Hårt som helvete. Som helvete!
Så vad gör husse och matte för att uppfostra Rocky? Well. De sätter sej till exempel på en stol och tar sej för pannan och suckar väldigt djupt. - Den där hunden, alltså. Jag blir galen! Han är inte klok på något sätt. Vi har gett upp. Det GÅR inte att uppfostra honom! Eller vad säger du, Rocky? Nej, bit i inte i skon! Ät inte upp mattes Yucca-palm! Vill du ha lite oxfilé?
Trött.....
Ännu ett I-landsproblem uppenbarade sej.
Fick precis en kallsup för att jag gäspade i duschen. Kvalar inte in på listan över de tio mest intelligenta sakerna jag gjort.
Sahara
Om man är törstig och inser att man har en god juice i kylskåpet och dricker den juicen, då blir man ännu mer törstig efteråt och då vill man dricka ännu mer juice. Jag tror juiceföretagen har lagt törstmedel i all juice. I all läsk också. Typiskt mej och min jävla otur att jag går på det.
Makt kickar ass
Man kan välja olika sätt att se på saken.
Dagens lycka: Jag är vuxen.
Det är inte pjåkigt ändå. Vuxen är lätt den mäktigaste åldern. Känner man för att äta ostbågar till lunch två dagar i rad så kan man det. Ingen gnäller om man går till jobbet i sandaler fast det är apkallt och regnar ute. Man behöver aldrig köpa präktiga allväderstövlar, inte ta sylt istället för socker på pannkakorna. Man kan till och med få DRICKA SAFT TILL FRUKOST!!! Snacka om maktfaktor!
Dagens lycka: Jag är vuxen.
Det är inte pjåkigt ändå. Vuxen är lätt den mäktigaste åldern. Känner man för att äta ostbågar till lunch två dagar i rad så kan man det. Ingen gnäller om man går till jobbet i sandaler fast det är apkallt och regnar ute. Man behöver aldrig köpa präktiga allväderstövlar, inte ta sylt istället för socker på pannkakorna. Man kan till och med få DRICKA SAFT TILL FRUKOST!!! Snacka om maktfaktor!
Sammanfattning
Förra året så blev jag så trött på mej själv. Jag satte mej därför ner och skrev jag vad jag skulle sträva efter de kommande tolv månaderna. Nu utvärderar jag listan. Det här är sånt som aldrig skulle vara möjligt utan mina små noteringar i min agenda. Ni kanske skiter i det men jag loves it. Here goes nothing:
- Rycka upp mej - GODKÄND
- Sluta sakna kärlek som inte längre finns - GODKÄND
- Skriva en roman - UNDERKÄND
- Ligga med fler än föregående tolv månader - VÄL GODKÄND
- Respektera mej själv - GODKÄND
- Bli inbjuden till fler fester - VÄL GODKÄND
- Skriva något jag får betalt för - UNDERKÄND
- Umgås mer med mina vänner - GODKÄND
- Inte bli bitter och cynisk - VÄL GODKÄND
- Hitta en hobby som jag trivs med - UNDERKÄND
- Börja träna - UNDERKÄND
- Laga mer "riktig" mat - UNDERKÄND
- Köpa en kavaj till - VÄL GODKÄND
- Leva i nuet - GODKÄND
- Skratta högt oftare - VÄL GODKÄND
- Le mot folk oftare - GODKÄND
- Känna starkare - UNDERKÄND
- Skryta mer om mej själv - GODKÄND
- Vara mer spontan - GODKÄND
- Vara roligare - GODKÄND
- Sluta söka efter ett djup som inte alltid finns - VÄL GODKÄND
- Bete mej som folk bland folk - GODKÄND
- Aldrig gå hem först - GODKÄND
- Alltid säga 'ja' till efterfest - UNDERKÄND
- Sluta ge folk goda råd - UNDERKÄND
- Sluta tro att gud kommer ändra på allt utan att jag anstränger mej själv - UNDERKÄND
- Fortsätta blogga trots att det kanske blir det ohippaste folk kan göra - MYCKET VÄL GODKÄND
- Ställa upp för mina vänner om de behöver mej - VÄL GODKÄND
- Sluta vara besserwisser - GODKÄND
- Snöa in på ett ämne istället för att kunna pyttelite om alla - UNDERKÄND
- Bli jävligt mycket snyggare - UNDERKÄND
- Klippa mej mera sällan - UNDERKÄND
- Lyssna på folk - GODKÄND
- Föröska vara nöjd med mej själv nångång - GODKÄND
- Tjäna mycket pengar - UNDERKÄND
- Tjäna några pengar överhuvudtaget - GODKÄND
- Inte acceptera en tillvaro jag vantrivs i - GODKÄND
- Flytta från "den lilla staden vid havet" - VÄL GODKÄND
- Inte vara ett "andrahansval" - GODKÄND
- Se folk i ögonen när jag pratar med dem - VÄL GODKÄND
- Vara hel och ren - GODKÄND
- Dansa mer även när jag inte är redlös - GODKÄND
- Sjunga mer, även i duschen - VÄL GODKÄND
- Alltid lukta gott - MYCKET VÄL GODKÄND
- Läsa fler böcker - VÄL GODKÄND
- Skriva varje dag - GODKÄND
- Göra armhävningar varje kväll - UNDERKÄND
- Kramas mer - GODKÄND
- Hålla käften på möten - UNDERKÄND
- Prata med folk jag tycker är vackra, coola eller verkar sympatiska även om jag inte känner dom - VÄL GODKÄND
- Vårda mitt språk - GODKÄND
Fan, det var inte så illa pinkat av en trähäst ändå. Ska ställa högre krav nästa år. Nu får du, kära läsare, om du orkar, chansen att förändra hela min persona. Vad tycker ni rimligen borde stå på listan inför nästa år. Go´kväll..
Svinga svärd
Det är helt fascinerande, ALLA (mer eller mindre) i min närhet är VRÅLFÖRKYLDA, men inte jag. Bara idag har jag kastat mej 28 gånger som en fotbollsmålvakt för att undvika uthostade och utnysta förkylningsbaciller. Vänner och arbetskamrater harklar, snyter och hostar. Några av dom har t o m sår under näsan, brustna blodkärl i ögonen och klagar över huvudvärk. I detta inferno vankar jag runt och försöker hitta en lösning på problemet.
Som jag ser det finns det bara en lösning. Jag måste amputera ett gäng huvuden.
All I wan´t 4 X-mas is...?
Idag besökte jag ett köpcenter, modell större.
Jag behövde inte vara särskilt vaksam för att konstatera att SNART ÄR DET JUL!!!
Baksmällan av besöket är: JULKLAPPSTANKAR.
Jag är så usel på att köpa julklappar! Jag kommer inte på något bra.
Det enklaste vore om alla jag känner önskade sej Viagra och/eller större snoppar.
Idag var det 76% off på Viagra sa min mejl. Och penis-enlargement var nästan gratis.
Skicka önskelista. Kanske borde passa på.
Jag behövde inte vara särskilt vaksam för att konstatera att SNART ÄR DET JUL!!!
Baksmällan av besöket är: JULKLAPPSTANKAR.
Jag är så usel på att köpa julklappar! Jag kommer inte på något bra.
Det enklaste vore om alla jag känner önskade sej Viagra och/eller större snoppar.
Idag var det 76% off på Viagra sa min mejl. Och penis-enlargement var nästan gratis.
Skicka önskelista. Kanske borde passa på.
Ett öppet brev till mitt liv
Kära Livet.
Hur mår du? Är hösten till belåtenhet?
Du ser inte så himla solbränd ut längre.
Jag mår så där idag.
Jag vill inte vara oförskämd eller kränkande, men du kan ändå se det här som ett hot: OM DU INTE LUGNAR NER DEJ EN SMULA SNART SÅ KOMMER JAG ATT SÄGA UPP MEJ MED OMEDELBAR VERKAN.
Så, bästa liv, sluta stressa upp mej. Jag skulle till exempel inte säga nej till en veckas semester i en solstol. Men nähä då, du kutar på som om det vore värsta sprintdistansen.
Det är jobb och fester, Göteborg och Stockholm, möten, mera jobb och flytten. Det ska packas och städas. Det ska sorteras och slängas. Det är räkningar, service på bilen, vinterdäck, coaching, konsultationer och fan och hans moster.
Det går mej på nerverna!
I morse började jag nästan gråta när en kollega luktade svett. Inte så balanserat.
Mvh Magstar
Det är som ett gift
En sak som jag tänker på lite väl ofta är vilka låtar som ska spelas på mitt bröllop. Värre är att jag tänker på vad som ska spelas på min begravning. Ännu värre är väl att det där med begravningen är mer sannolikt än bröllopet. Hujedamej.
Hursomhelst - Jag tänker på det nångång i veckan.
Min favoritplan är att det ska vara som på film. Att någon kompis har planerat i hemlighet och helt plötsligt ställer sig orkestern upp (jo, det ska vara en hel jävla orkester, modell större) och börjar spela min favoritlåt. Och så kommer Anna Ternheim, eller kanske Randy Crawford, fram bakom en kyrkopelare och börjar sjunga sitt allra finaste. Och jag bara "shit-pomfritt", det här hade jag aldrig kunnat tro!
Och så gråter jag av förvåning och svallande kärlek.
Jag tycker att det är ganska underligt av mej att ägna så här mycket tid åt att tänka på mitt blivande kyrkobröllop. Jag vill nämligen inte ha något. Ingen kyrka för mej inte.
Tro mej, jag har försökt att tvångsförflytta fantasin till någon annan miljö. Men det går inte. Jag halkar tillbaka in i kyrkomiljön direkt. Jag skyller på Julia Roberts och dom där, ni vet. På film är det ju alltid kyrkbröllop. Jag tycker filmbranschen borde ta sitt ansvar här. Det är allvarligt. Mycket allvarligt
Mobilen återfunnen
Den låg i hallen...
Dumbo
Jag kan inte hitta min mobiltelefon.
Jag vet att jag satt den på ljudlös.
Ni förstår ungefär hur jävla dum jag ser ut när jag går runt hemma och LYSSNAR efter vibratorn. Jag ser ut som en jävla idiot.
En väldigt koncentrerad idiot. Med utfällda öron.
Dömm i hövve
Jag vet inte hur smart på en skala jag är, egentligen.
Åkte hem från jobbet idag då jag kände att det var migrän i antågande.
Kom hem, tog en tablett och gick till sängs. Vaknade två timmar senare och insåg att jag inte hunnit det jag borde pga av mitt "tillstånd". Klev upp (lite lagom medicindimmig), satte mej i bilen och åkte dom 5 milen tillbaka till jobbet. Nu sitter jag här. Känner mej inte särskilt plikttrogen och är inte särskilt produktiv. Är seeeeg... Det går saaaaakta...
FEM MIL!!! För att blogga, jobba sakta, svara på mail och sippa kaffe. Sedan tillbaka hem igen. FEM MIL IGEN!!!
Känslan är att jag borde äta medicin för nåt annat än migrän. Mot dumhet t.ex.
Åkte hem från jobbet idag då jag kände att det var migrän i antågande.
Kom hem, tog en tablett och gick till sängs. Vaknade två timmar senare och insåg att jag inte hunnit det jag borde pga av mitt "tillstånd". Klev upp (lite lagom medicindimmig), satte mej i bilen och åkte dom 5 milen tillbaka till jobbet. Nu sitter jag här. Känner mej inte särskilt plikttrogen och är inte särskilt produktiv. Är seeeeg... Det går saaaaakta...
FEM MIL!!! För att blogga, jobba sakta, svara på mail och sippa kaffe. Sedan tillbaka hem igen. FEM MIL IGEN!!!
Känslan är att jag borde äta medicin för nåt annat än migrän. Mot dumhet t.ex.
Världen är i kapp
Mårten och jag - Two of a kind
Nagel (men inte i ögat)
Jag klippte en nagel för kort igår, det gjorde ont.
Det gör fortfarande ont.
Jag rankar "klippa nagel för kort" som en av de mest irriterande i-lands-skadorna.
Minst topp fem.
Det gör fortfarande ont.
Jag rankar "klippa nagel för kort" som en av de mest irriterande i-lands-skadorna.
Minst topp fem.
Näe
Ikväll är det halvfart, intellektuell impotens och segt som bara den.
Jag vet inte, jag föreställer mej att det är mitt sätt att ladda upp inför jobb, inför energibråda dagar med sprudlande briljans och effektiva pratsessioner med sidsparken Håkan. Vi får väl se. Jag är inte en gigant idag, alls inte, om jag nu nånsin varit det, men det ska vi nog råda bot på.
Läser "Fjärilen i min hjärna" av Anders Paulrud nu förresten.
Mörker och ljus. Liv och död.
Annars: Jag vill bara sova hela tiden. Vill drömma.
På väg
Det var en kväll som så många andra. Lyckliga människor rörde sej vant mellan rummen och sakta glömde vi varför vi var där. Festandet denna gång var inte ett firande utan ett avsked. En god vän flyttar för kärlekens skull och vi hade en sista kväll ihop.
Alla var där. "Den gode vännen" gick i slalom mellan människor, bord och stolar. Minglade, kramades och tvingade alla att säga att vi snart skulle ses igen. Och trots att vi visste att det inte skulle bli så sa vi det förstås ändå. Vi log och kramades och sa att vi snart skulle ses igen, även om det inte stämde. Det snyftades och dracks en hel del, till slut smög jag mej iväg för att slippa ta ett sista avsked. Jag svepte drinken jag fått mej serverad och vände mej om och gick ut i natten.
Jag gick upp längs Esplanaden och träffade ett par bekanta.Tillsammans så gick vi in på en restaurang och gömde oss bland de människor vi kände bäst. De som är på väg nånstans. Men aldrig kommer fram.
Fara å färde
Tur att jag valde att stanna inomhus idag...
Den ANDRE mannen
Jag är ingen vidare tv-tittare. Ser sällan eller aldrig på program som "Idol" eller "Stars on Ice" (heter det så?). Ser iaf den här bilden på nätet. Jag identifierar Josefin Sundström. Men vad är det egentligen som utspelar sej på bilden? Har hon fastnat i positionen ifråga? Har något trasslat in sej i "ni vet vad"? Sprack en söm? Behöver "den" justeras?
Lördag
Klockan är inte morgon, men det känns fortfarande som om det är morgon och jag har bestämt mej för se staden en stund. Göra den! Ta bilder av den! Ta farväl! Vad som helst! Jag har suttit inne och kurat för mycket på sistone. Därför kliver jag upp, sätter på lite kaffe, duschar, tittar ut, tittar in... Och upptäcker att det behöver städas, dammsugas. Kuken. Tar kaffet på balkongen och går tillbaka in. Vänslas med maskiner...Fuck you, hundhår och damm.
En konstig känsla
Jag lämnar snart den lilla staden vid havet. Konstigt. Men skönt.
Det är märkligt hur något man tycker om kan bli så negativt laddat. Det var här jag hade mitt liv, mitt hus, mina vänner. Det var här ett rikt socialt liv blommade som den värsta brudbuketten.
Men även brudbuketter vissnar.
Det är därför jag är barnsligt glad över att äntligen få byta plats för mitt boende och mitt liv, få komma dit där mina vänner och kamrater finns, där jag kan gå och fika på stan, ta en öl, bara umgås på ett enkelt sätt och uppskattas för den jag är. Minns knappt hur det känns.
Men hur bra det än känns så är det en konstig känsla. Jag lämnar så mycket som jag tycker om, eller är det "tyckte om"? Jag är inte helt färdigsorterad... Men jag är jävligt glad, och kanske lite ledsen.
Svårt
Det är ohyggligt svårt att i ord beskriva hur trött jag är.
Trots det försöker jag.
Dumt.
Det går inget vidare.
Skitbloggdagar
Det har varit ett antal skitbloggdagar. Kollade igenom vad jag skrivit. Framförallt vad jag inte skrivit. Skit rakt igenom. Imorrn är det fredag. Får försöka starta om på nytt.
In med det nya, ut med det gamla.
Men sen inser jag att det inte finns nåt nya att kasta in. Same old, same shit. Jävla skitblogg.
Ingenting
Det är ett tag sen nu, Men jag försökte. Igen. Igår fick jag mail.
Jag gjorde slut. Det är ett gäng månader sen. Och egentligen var det ju aldrig något. Han var vacker och jag smickrad över att han ville ha just mej. Av alla som svansade efter honom så ville han ha en småfet pojkman med vilsen själ som jobbar med radio.
Jag använde alla trick jag hade. Fina sms, spontanutflykter, middagar, vinkvällar och annat som snälla pojkar gör. Han var intresserad av mej och bara mej, men ändå spelade han väldigt svårflörtad.
De första gångerna vi sågs lämnade jag honom alltid med en känsla av att det var kört. Men sen skickade han alltid sms dagen efter och så höll vi på. När jag till slut verkligen fick honom på kroken var det redan försent. För mej. Jag var inte längre intresserad. Tvivlar på att jag, egentligen, nånsin var det. Att han nu var kär i mej gjorde det bara jobbigare. Jag försökte. Vi försökte. Men jag var inte kär.
Han var bara vacker. Sen drog han till Amsterdam. Jag vinkade av honom på flygplatsen.
Han grät.
Jag kände ingenting. Ingenting. Igen.
Nära-döden-upplevelse
Jag blev bjuden på middag hos goda vänner. Vi intog den goda maten och sedan åkte jag hem. Efter några timmar var det dax för ett besök på den vita porslinsfåtöljen. Det var "bummelibum" som stod på turordningen.
De ggr jag låter blicken landa i själva resultatet av "besöket" är få. Det här var dock en av dom gångerna. Jag ångrar mej djupt. Det min syn såg var en variant av Stockholms blodbad (1520 vill jag minnas).
Känslan av att stå upp och samtidigt se hur allt innanmäte, badandes i blod, fick det att snurra i min skalle.
Det kändes som en evighet, men det handlade väl bara om några få sekunder. Jag tänkte tankar som "hur får jag tillbaka organen in i kroppen igen?", "hur länge överlever jag?", "har jag rena kallingar på?".
Precis när jag kände hur livsgnistan började började slockna så kom jag på det...
Jag hade ätit rödbetor till middag!!!
Ugnsgratinerade rödbetor (med Chévre-ost) färgsatte mina fekalier och bidrog därmed till det som gjorde att jag närmade med såväl S:t Per som Belsebubs motsvarighet. Imorgon blir det filmjölk.
I kissed a......
I väntan på nåt mer skrivet inlägg. Check this out. Såå kul!!
En annan dag
Jag borde börja röja i förråd och packa.
Istället dricker jag vin och låtsas jobba. Mina fingrar springer över tangenterna som om jag hade nåt att säga.
Jävlar vad lurade de är.
Fingrarna alltså.
De vill skriva nåt fint.
Jag flinar och lovar.
En annan dag.
En annan dag.
Fader Frost
Jag vet att jag hade minst två stycken för bara nån månad sen.
Då behövdes dom inte. Det gör dom nu.
Jag har inte en aning om deras nuvarande position. Irriterande.
Jag pratar om frosthelvetet och bristen på isskrapor i min bil.
Rattmuff har jag inte heller.
Då behövdes dom inte. Det gör dom nu.
Jag har inte en aning om deras nuvarande position. Irriterande.
Jag pratar om frosthelvetet och bristen på isskrapor i min bil.
Rattmuff har jag inte heller.
Allt har sin tid
När verkligheten kryper på blir det lätt att man, eller i alla fall jag, bloggar lite mindre, eller gör det pliktskyldigt. Jag lever i den riktiga världen istället. För en stund. När den stunden är över blir allt som vanligt. Det är förstås både tråkigt och uppfriskande på samma gång.
Oj Voj... Ursäkta.
"Det kanske blev lite för mycket och för plumpt"..
- Meningen ovan kan appliceras på såväl nattens inlägg, som på själva bloggaren. Det blev lite för mycket igår. Men det var en trevlig kväll, fest och natt. I´ll be back.
- Meningen ovan kan appliceras på såväl nattens inlägg, som på själva bloggaren. Det blev lite för mycket igår. Men det var en trevlig kväll, fest och natt. I´ll be back.
Det är väl ungefär så det är...
Lördagsgodis
Jag hittade just en bit saltlakrits i fickan på mina jeans.
Den var säkert två-tre veckor gammal och lite luddig.
Men så kan det vara, och ibland behövs det inte mer för att
göra en lördag lite mer lördag.
Friday, I´m in love
Vill bara meddela att den übersociala verbaliteten rönt framgångar.
Jag har pratat mej förbi en kö på 35 intressenter.
Drömmen är min. Lägenheten också...
Älska mej för den jag är.
Love
Jag tänkte bara tala om att idag ÄLSKAR JAG MEJ SJÄLV !!
(Jag vet hur det låter, men det är sant).
.
(Jag vet hur det låter, men det är sant).
.
Med smör på
Jag har äntligen hittat det jag vill ska bli min nästa bostad.
Om det inte vore så att en massa andra människor känner precis likadant så vore saken biff. Men jag har iaf gjort mitt allra bästa för att kanske kunna nå ända fram.
Jag anser mej inte vara särskilt begåvad, men när det kommer till sociala färdigheter så är jag inte helt bakom flötet. Jag älskar att att umgås och träffa människor, både professionellt och privat. Igår när jag tittade på min "nästa bostad" så var P&P (professionellt och privat) ett samspelt team. Dessutom hade dom sällskap av ett kilo smör...
Jamen jävlar så trevlig jag var, satan så jag smörade... Jag beundrade, bekräftade, bejakade, berömde, bockade, bugade och bad (det var inte meningen att det skulle bli massa "b"´n). Jag står inte först i kön, men jävlar vad jag ska lägga strån i kors för att få just den här lägenheten. Om ni så småningom får en inbjudan till min inflyttningsfest, så kommer ni att förstå varför både smör och strån är med som verktyg i mitt strävande.
Hörrninini. Idag är det ju fredag!!!
Bara ett tips
Snart är det helg.
Nästa gång ni går ut på krogen, beställ då en dry martini på första stället ni går till. Även om ni tycker det smakar kattpiss är det omöjligt att inte känna sej glammig med en drajja i näven. Man intalar hjärnan att den här kvällen ska fanimej bli lyckad. Säg att: Ikväll skiter vi i alla jobbproblem och annat elände och har roligt istället. Kan ni inte beställa en dry martini där ni är så är det dags att lämna syltan och gå nån annanstans. Överens?Ännu en dos inspiration
Jag fortsätter att lista idéer till blogginlägg. Kanske kommer de väl till pass någon gång.
Håll tillgodo.
Som ni märker, jag öser ur en aldrig sinande källa av inspiration och skaparkraft. Det är så jag är i min förträffliga enkelhet. Visst känns det bra att vara i min energiskt sprudlande närhet? ;-)
Håll tillgodo.
- Leta fram en blogg som skulle kunna beskrivas som din anti-blogg. Din onda (eller goda) tvilling.
- Berätta om alla cyklar som du har ägt.
- Beskriv den perfekta pizzan.
- Ta en bild på ditt ansikte och hår och berätta lite mer om din frisyr.
- Skriv något om en intressant konstnär, musiker eller författare från Elfenbenskusten, Puerto Rico eller Andorra.
- Hur många telefonnummer kan du utantill? Vilka då och varför? Tror du att mobiltelefonanvändningen har påverkat vårt sifferminne?
- Har du någon ovana eller något beroende som du vill bryta? Berätta om hur du har tänkt gå tillväga.
- Skriv en oanständig limerick om din födelseort. Låt gärna någon gammal kompis eller lokalprofil figurera i versen.
- Vad lagar du för mat om du vill glänsa med dina matlagningskunskaper?
- Om du var en sång, vilken sång skulle du vara?
Som ni märker, jag öser ur en aldrig sinande källa av inspiration och skaparkraft. Det är så jag är i min förträffliga enkelhet. Visst känns det bra att vara i min energiskt sprudlande närhet? ;-)
Stefan Einhorn stimulerar
Emellanåt, det är inte ofta, får jag i mitt yrke träffa personer jag beundrar.
Jag minns ex när jag träffade Janos Solyom. Om man inte är musiker av det mer "seriösa" slaget så vet inte så många vem han är. Jag är inte en sån musiker, men råkade av en slump ha tagit del av hans person innan vi möttes. Janos är svensk-ungersk konsertpianist, kompositör och dirigent. 1956 lämnade han Ungern och bosatte sig i Sverige. Förutom hans musikalitet så har han en historia som går från andra världskriget via händelserna i Ungern -56 och framåt. Han är en humanist, en tänkare och banbrytare. När vi träffades för en intervju för ett antal år sen så konstaterade jag efteråt att han inte sagt ett enda onödigt ord under hela intervjun. Jag behövde inte ställa särskilt många frågor för Janos berättade med inlevelse, styrka och äkthet om sitt liv, om kampen mot ondska, om motsättningar och förståelse. Han gjorde det på sätt som fick mej, genom sitt sätta att vara och berätta, att framstå som intelligent. Bara det är en bravad i sej.
Idag hände ungefär samma sak en gång till. Jag fick träffa Stefan Einhorn.
Stefan är karriäristen, läkaren och forskaren som "bytte liv" och blev mer känd som författare och föreläsare. För den stora massan blev han känd 2005 när hans bok "Konsten att vara snäll" släpptes. Han har efter det också skrivit boken "Medmänniskor". Idag gästade han mitt radioprogram och levde upp till alla mina förväntningar. He made my day. Naturligtvis pratade han om begreppet "snäll". Ikväll passade jag på, som grädde på moset, att bevista en av hans föreläsningar.
Stefan menar att begreppet "snäll" ofta kopplas till egenskaper som dum, omogen och mesig. Han menar att "snäll" har en helt annan innebörd. Han säger ungefär att "En snäll människa är en individ som lever med etiken i sitt hjärta. En snäll människa bär i sitt medvetande ständigt med sig omtanken om sin medmänniska." Han säger också att "snällhet är den viktigaste enskilda framgångsfaktorn i våra liv. Om vi strävar efter att vara snälla mot andra så kan vi helt enkelt inte undvika att också göra gott för oss själva". Han hänvisar till vetenskapliga studier som visar att snällhet lönar sig. Vem vill inte vara god? Vem vill inte vara framgångsrik? Vi kan bli både och, om vi väljer att vara snälla.
Som ni säkert (?) både anar och kanske förstår, så skulle jag vilja skriva både mera mängd och mera djuplodande om det Stefan Einhorn pratar om därför att jag känner det berör, inte bara mej, men nu närmar jag mej, trots det, ändå "punkten". Bara en grej till. Han pratade också om möten, möten mellan människor. Han visar hur ett möte, ofta av en slump, kan bli livsavgörande för människor och förändra allt. Att läsa Stefan Einhorns texter, att intervjua honom, att höra på hans föreläsningar, är att få syn på sitt eget förhållningssätt till andra människor - till nästan alla man möter. Och kanske själv bli en bättre medmänniska …
Inspirerad av mej själv
Igår uppkom problematiken med att både hitta tid för att blogga och att hitta innehåll av, förhoppningsvis, varierande och underhållande karaktär. Idag, efter lite funderande, så inser jag att problematiken ifråga inte kan vara endast min. Jag spottar därför ur mej tio ämnen så får vi se om det kan hjälpa både mej själv och andra.
Kommentera och lämna en länk om du skriver om något eller några av ämnena. Utifall att...
- Vilka är dina fem vanligaste felstavningar respektive felsägningar? Hur stor del av dessa är av freudiansk natur?
- Om du fick välja superhjältekraft mellan att kunna flyga eller att vara osynlig, vad skulle du då välja?
- Uppfinn en ny sport eller träningsform och berätta om den, gärna med bilder och exempel.
- Hur ofta äter du bönor och andra baljväxter? Vilken är din favoriträtt med bönor i?
- Har du svurit åt någon den senaste veckan? Berätta!
- Om du fick möjligheten att utplåna en bok, en skiva eller en film permanent så att ingen ens skulle minnas att den hade funnits, skulle du göra det och i så fall vilken?
- Vem skulle vinna om Lars Adaktusson och Horace Engdahl skulle råka i handgemäng?
- Hur många mail får du varje dag och hur många av dessa skulle du vilja slippa?
- Om du frågade tio av dina vänner om dina bästa och sämsta sidor, vad skulle svaren bli? Skulle alla svara likadant, och om inte, vilken skulle fördelningen bli mellan svaren?
- Om du fick chansen att skapa de nya glassarna nästa sommar, hur skulle de då se ut och smaka?
Kommentera och lämna en länk om du skriver om något eller några av ämnena. Utifall att...
- Vilka är dina fem vanligaste felstavningar respektive felsägningar? Hur stor del av dessa är av freudiansk natur?
- Om du fick välja superhjältekraft mellan att kunna flyga eller att vara osynlig, vad skulle du då välja?
- Uppfinn en ny sport eller träningsform och berätta om den, gärna med bilder och exempel.
- Hur ofta äter du bönor och andra baljväxter? Vilken är din favoriträtt med bönor i?
- Har du svurit åt någon den senaste veckan? Berätta!
- Om du fick möjligheten att utplåna en bok, en skiva eller en film permanent så att ingen ens skulle minnas att den hade funnits, skulle du göra det och i så fall vilken?
- Vem skulle vinna om Lars Adaktusson och Horace Engdahl skulle råka i handgemäng?
- Hur många mail får du varje dag och hur många av dessa skulle du vilja slippa?
- Om du frågade tio av dina vänner om dina bästa och sämsta sidor, vad skulle svaren bli? Skulle alla svara likadant, och om inte, vilken skulle fördelningen bli mellan svaren?
- Om du fick chansen att skapa de nya glassarna nästa sommar, hur skulle de då se ut och smaka?
Bak i bussen
Jag åker sällan buss, och jag är inte allergisk, men kan ändå inte låta bli att fundera på varför hundar ska vara längst bak i bussen. Det innebär ju att de måste ju gå förbi alla allergiker och sprida sina, i sammanhanget, pestsmittade hårstrån. Jag fattar inte! Kan någon förklara?
Det är alltså viktiga saker som detta som jag upptar min dyrbara tid med.
Nu upptar det även en del av er. Welcome to my world.
Det är alltså viktiga saker som detta som jag upptar min dyrbara tid med.
Nu upptar det även en del av er. Welcome to my world.
